Ingår i temat
Kultur
Läs senare

Men pengarna då …

KulturGår det att sätta ett samhällsekonomiskt värde på kultur? Grundfrågan är möjligen om kulturens syfte alls är att bli lönsam. Den här texten har dock inte den filosofiska frågan i huvudsakligt fokus utan den ekonomiska.

19 sep 2019
Men pengarna då …
Ballongerna, 210 x 300 cm, 2008 ©Linn Fernström. Foto: Per-Erik Adamsson

Insikten och förståelsen för kulturens betydelse för vårt samhälle och för oss som människor sprider sig. Men följderna av detta är splittrade. Till exempel minskar de offentliga bidragen i svenska kommuner till kultursektorn i relation till deras totala driftskostnader, enligt Myndigheten för kulturanalys. Stödet är också ojämnt fördelat över landet. Parallellt ökar företag inom kultursektorn stadigt sin andel av vår BNP. Det senare är en tydlig trend i såväl i Norden som Europa, Nord- och Sydamerika sedan över 20 år.

Kultur i vid bemärkelse har i dag blivit en ekonomisk tillväxtfaktor. Men det är de privata initiativen som driver på tillväxten. Den här kraften är inte precis lättstyrd och när man i en ort lyckats med en satsning går det inte att bara kopiera.

Sverige ligger näst högst i EU när det gäller antalet företag inom den så kallade KKN-näringen, det vill säga kulturella kreativa näringar som skapar ekonomiska värden utan finansiering utifrån. Företagen inom denna sektor bidrog med 7,5 procent av vår BNP 2016, enligt statistik från EU:s statistikorgan, Eurostat.

Forskning kring kulturekonomi och ekonomin i kultursektorn sker på många håll. En hel del universitet satsar också på att bredda sina ekonomutbildningar med någon form av kultur. Detta är framtiden med en snabbt föränderlig arbetsmarknad, menar till exempel Handelshögskolans rektor i Stockholm.

Generös tillgång till kulturella aktiviteter medför att medborgarna blir benägna att ändra sina tankesätt och förutfattade meningar

En som tittat närmare på utvecklingen av olika regionala kulturprojekt i många år är Lars Lindkvist, professor i företagsekonomi vid Linnéuniversitet, tidigare verksam vid deras Centre of Cultural Economy samt adjungerad professor vid Copenhagen Business School. Han har alltid arbetat parallellt med konst, kultur, företagsekonomi och ledarskap. Som när han vid Handelshögskolan i Köpenhamn i 20 år arbetade med chefs- och ledarutveckling inom ledarskapsinstitutet MIL. Då inledde han varje kurs på konstmuseet Louisiana, strax norr om Köpenhamn.

– Den pedagogiska idén är att uppleva konst. Att visa att en tavla inte bara har en tolkning utan kan ge flera perspektiv, säger han och menar att det vidgar de akademiska ingångarna till ledarskap och organisering.

Vid millennieskiftet flyttade han med familjen tillbaka till Sverige och Öland.

– Här startade vi magisterprogrammet i ledar­skap med ett besök på Kalmar konstmuseum och fortsatte bildningen med att bland annat studera skönlitteratur.

En del av studenterna hade aldrig satt sin fot på ett konstmuseum.

– Det öppnade deras ögon för en annan form av vetande och lärande.

En modell för definition

En ofta använd modell har gjorts av den australiensiske ekonomen David Throsby som definierar kultur i ett slags cirkel­diagram. Den innersta cirkeln kan exemplifieras av opera, nästa cirkel teater och musikal, nästa populärmusik.

Längst in är det kulturella värdet högt men kanske svårare att ta till sig första gången. Ju längre ut i cirklar vi kommer, desto mer lättillgängligt blir det och enklare att kommersialisera. Många gånger har, enkelt uttryckt, de som arbetar i ytterringarna nytta av det allra innersta, enligt Throsby.

På frågan om hur han föreläste före besöken på konstmuseet svarar han att han aldrig föreläser. Han efterläser:

– Det har jag gjort sedan jag arbetade i Köpenhamn. Studenterna läser och föreläser sedan för varandra och lyfter fram det de tycker är viktigt. Sedan håller jag en efterläsning där jag tar upp det de nämnt och lägger till och kompletterar med andra ingångar i ämnet.

Hur definierar du kultur?

– Det finns olika definitioner. Den estetiska, som hyllar finkulturen. Så den antropologiska, att kultur är ett sätt att leva. Under 1970- och 80-talet kom så den mer instrumentalistiska, som ser att kulturen går att använda. Till exempel som hjälp för hälsan.

Han själv anser att alla är viktiga men drar åt det instrumentalistiska synsättet:

– Jag tycker att vi ska bredda begreppet. Jag ser kulturen både som ett pedagogiskt instrument och som ett regionalpolitiskt instrument.

Här kommer begreppet culture planning in. Det handlar om att ta reda på hur medborgarna själva definierar vad kultur är för dem. Det kan vara såväl arkeologi, gastronomi, ungdomskultur, myter som konst eller teater.

– Sedan ska samhällsplanerarna ta i beaktande vad medborgarna sagt vid planering av nya stadsplanerade områden. Tyvärr har detta engagemang för kultur och samhällsplanering minskat de senaste tio åren. Parallellt har också de offentliga bidragen till kultur reducerats, säger Lars Lindkvist.

Samtidigt har alltså fler privata initiativ ­startats. Några av dem är konstmuseet Alma Löv i Värmland, Artipelag utanför Stockholm, Wanås i Skåne och Körsbärsgården på ­Gotland.

Alla de ovan nämnda initiativen, och fler, beskriver Lars Lindkvist och David Calås i sin bok Avtryck som handlar om kulturentreprenörer och privata konsthallar runt om i Sverige. Alla bygger på starkt lokalt engagemang och många gånger ”vilda” idéer.

I detta sammanhang bör Holstebro i Danmark nämnas, staden som i mitten av 1960-talet utnämndes till Danmarks tråkigaste stad och var en verklig avfolkningsbygd. 1966 köpte stadens borgmästare in, dels med offentliga medel dels med hjälp av bidrag från Carlsbergs fond, en staty av den schweiziske skulptören Giacometti. Priset var cirka 250 000 kronor och det blev stor uppståndelse över kostnaden för staden som var 50 000 kronor.

Skulpturen placerades framför rådhuset för att alla invånare skulle kunna få glädje av den. En vecka senare skrev New York Times om Holstebro, för första gången någonsin, och om statyn. Därefter vände mycket för staden. Balettakademien i Köpenhamn placerade en filial där. Odinteatern i Oslo likaså. Sedan dess har stadens invånarantal ökat kraftigt. Skulpturen står kvar. Nu försäkrad till 200 miljoner kronor.

– Holstebro-effekten, som den kallas, visar verkligen vad en kultursatsning kan innebära för en region, säger Lindkvist som tillsammans med redaktörskollegan Lisbeth Lindeborg beskriver historien i sin bok Kulturens kraft.

Samtidigt fungerar denna idé bara där, det går inte för en stad, som till exempel Borlänge som av en grupp arkitekter utpekats till Sveriges tråkigaste stad, att kopiera Holstebro och köpa en dyr skulptur. Det behövs mer.

Om nu alla tecken är så tydliga på att kultur är något som är bra att satsa på, varför minskar de offentliga bidragen?

– Jag tror det handlar om att vi traditionellt ser kultur som något som bara stödjer överklassen och finkulturen. Vi borde se kulturens värde för så mycket mer än det estetiska värdet. Men det har inte slagit igenom. Det är som kultursatsningar fortfarande ses som satsningar på överklassen trots all forskning som visar på konkreta positiva resultat för hela samhället.

Tre kvinnor, 208 x 292 cm, 2001 ©Linn Fernström.
Foto: Tord Lund

Den senaste rapporten från Myndigheten för kulturanalys, Kulturvanor i Sverige 1989–2018, presenterades under Almedalsveckan i somras.

– Årets rapport bekräftar kulturvanornas stabilitet och starka koppling till faktorer som utbildning och inkomst. Men vi ser nu också att individers hälsa och livstillfredsställelse har betydelse för delaktigheten i kulturlivet. Det här är frågor som behöver belysas och uppmärksammas till stöd för såväl kulturpolitik som folkhälsopolitik, menade myndighetens chef Sverker Härd när rapporten presenterades.

På vilket sätt hälsa och livstillfredsställelse påverkar eller påverkas av deltagande i kulturaktiviteter går dock inte att utläsa ur rapporten. En djupare analys där flera faktorer tas med krävs för att få en mer komplett bild av sambanden, enligt Fredrik Lindström, analytiker på myndigheten.

Oavsett om drivkraften är den ekonomiska tillväxten av kultursektorn eller något annat så händer det, som nämnts, saker inom utbildningsväsendet. 25 av USA:s mest välrenommerade universitet har tagit in mer humaniora i undervisningen. På Harvard krävs att en ekonom tar 36 olika delkurser för examen, varav en tredjedel ska vara annat än de rent ekonomiska, till exempel humaniora. Handelshögskolan i Stockholm har valt att gå den frivilliga vägen.

De har sedan några år tillbaka en satsning på konst och kultur. Intresset har varit större än väntat. Sedan Lars Strannegård tillträdde som rektor 2014 har skolan för första gången också fått ett övergripande utbildningsmål där ”empatisk och kulturell känslighet” ingår. Med detta ska studenterna bli både bättre säljare, chefer, innovatörer och – män­niskor, menar Strannegård:

– Vi har utgått från vad studenterna behöver för den fjärde industriella revolutionen, vilken innebär att maskiner och robotar tar över allt mer. Det är vår utgångspunkt.

I dag erbjuds studenterna på Handelshögskolan seminarier med författare och konstnärer. En literary agenda finns också, i samarbete med stiftelsen Natur & Kultur. Deltagarna ska läsa 7–8 böcker på ett läsår, delta i bokcirklar, lyssna på föredrag och till sist skriva en reflekterande uppsats. Den som deltagit får ett diplom.

Alla verkar nöjda med satsningen. Studenterna rekommenderar den till andra. Skolans styrelse tycker satsningen är bra och inte inkräktar på något av kärnområdena. Även ­lärarna tycker det är bra. Skolans 110 partnerföretag är alla intresserade.

– Vi hittar på det här sättet också nya finansiärer, säger Strannegård.

Han är dock tydlig med att skolan i grunden drivs av förändringarna på arbetsmarknaden och framtida kompetenskrav, ”vi är ingen konstutbildning”.

Men han är också förvånansvärt bestämd när det gäller om en student inte gillar ett konstverk på skolan och tycker att det borde tas bort.

– Då är du på fel ställe. Du behöver inte gilla eller förstå ett konstverk. Det är kulturens kraft att bjuda motstånd, säger Strannegård.

Alla tror inte att det är så enkelt att ta in kulturen i till exempel ekonomutbildningar. Det finns förutom praktiska problem också alltid en risk att ambitiösa studenter tar sig an ämnet helt enkelt för att det kommer att se bra ut på cv:t.

En som är tveksam är Gunilla Bornmalm Jarde­löv, tidigare prodekan med särskilt ansvar för utbildningen vid Handelshögskolan i Göteborg.

– Det finns väldigt lite kulturutrymme i ekonomutbildningen för de vanliga kandidatstudenterna, möjligen kan kulturfrågor komma in för de masterstudenter som är särskilt intresserade. Jag vet också att det finns en ambition att få in skönlitteratur på juristutbildningen, för dem är ju språket och det mänskliga beteendet så viktigt. Men jag vet inte i vilken mån det verkligen slår igenom, säger Gunilla Bornmalm Jardelöv, som själv har ett konstintresse som går långt tillbaka. I dag är hon ordförande i styrelsen för Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn.

Hon resonerar vidare utifrån kraven på en rad universitet i USA att studenterna även läser humaniora men att vårt system är ett helt annat:

– Här är utbildningen så ämnesbestämd. Vi har inte den breda kunskapssyn som man kan hitta i andra länders utbildningssystem, så det blir nog svårt att i nuläget göra något liknande här, säger Bornmalm Jardelöv.

Hur var det då till sist med frågan i textens inledning? Det visar sig svårt att få raka svar på den. Men det råder ingen tvekan, bland dem som forskar kring kulturekonomi, att investerade kronor ger god avkastning. En av dem är John Armbrecht som har studerat olika kulturyttringar, som musikevenemang, inom ramen för samhällsekonomi. Han är universitetslektor vid den företagsekonomiska inst­itut­ionen vid Handelshögskolan i Göteborg.

– Jag är intresserad av vad dessa event skapar för värde hos enskilda individer och sedan även på samhällsnivå. Till exempel hur mycket turism en kulturinstitution skapar. I min dimension går det att föra in ett resonemang om samhällsekonomiskt värde, säger han.

Han förklarar i nästa andetag hur svårt det är att sätta kronor på värdet. Den kulturpolitiska debatten i Göteborg, som pågått länge, tar han som exempel. Den handlar om i vilken mån staden verkligen ska ge så stora bidrag till Göteborgsoperan med så dyra produktioner:

– Men om vi har ett bra operahus ger det ringar på vattnet som påverkar även andra kulturinstitutioner positivt och lockar fler till staden. Då uppstår en kreativ näring.

Han är i grunden intresserad av konsumtion och vad vi kan uppnå av att ett, låt säga operahus, finns, även om vi inte ens besöker det. Han jämför med naturen:

– Många tycker att skogen är värdefull även om de inte går i den alls.

Samhällsekonomin som forskningsområde har mer fokus på värde än på pengar. Det finns dock olika metoder som tillåter en värdering i pengar. Det kan handla om biljettpriser för ett evenemang och hur människor uppfattar kostnaden som värd eller inte värd.

– Det går även att mäta hur mycket människor tycker det är värt att resa till en skulpturpark som Pilane, på Tjörn i Bohuslän. Om någon tycker att det är värt att köra bil i tre timmar, inklusive både bränsle och tiden de lägger ner då är det en tydlig indikation på att man vill satsa för ett besök.

Han talar även om det kommersiella värdet respektive det kulturella.

– Det finns alltid en spänning dem emellan, säger John Armbrecht.

Källor & Lästips:

Inte utan visst motstånd, Ylva Hasselberg, Gidlunds förlag 2019

Avtryck – Kulturentreprenörer, konsthallar och mecenater, Lars Lindkvist och
David Calås, Volante 2018

Det omätbaras renässans, En uppgörelse med ped­anternas världsherravälde, Jonna Bornemark, Volante förlag, 2018

Kulturens kraft för regional utveckling, Lisbeth Lindeborg och Lars Lindkvist, red, Studentlitteratur 2013

Kulturekonomi – Konsten att fånga osynliga värden, Binnaz Ayata, red, Studentlitteratur, 2007

Economics and Culture, David Throsby, 2001

Handbook of the economics of art and culture, Victor A. Ginsburgh och David Thorsby, 2014

Placemaking as an economic development strategy for small and midsized cities, Janet Kelly, Matt Ruther, Sarah Ehresman, Bridget Nickerson, 2017

What have economists learned about culture?, Tim HydeAmerican Economic Association

Alla artiklar i temat Kultur (11)

ur Lärarförbundets Magasin