Läs senare

Med ögon för de minsta

PorträttetFrån tamburmajor, rockmusiker, förskollärare till universitetsadjunkt. Allt hänger ihop. Just nu brinner Inga-Lill Emilsson för att sätta ord på de yngsta barnens kommunikation.

av Karin Björkman
08 Maj 2018
08 Maj 2018
Med ögon för de minsta
Musik har alltid varit viktigt både på jobbet och privat för Inga-Lill Emilsson. Här stämmer hon gitarren i musiksalen på Karlstads universitet. Foto: Ola Håkansson

Hon har alltid haft mycket att säga och sjunga – och gjort det. Sist vi sågs för drygt tio år sedan funderade Inga-Lill Emilsson på att starta en förskollärarkör eller ett stort rockband med förskollärare för att sjunga ut sitt budskap.

För musik kan förändra. En sångtext med en svängig refräng ger mycket större genomslag än en insändare om man ska få folk att lyssna, resonerade hon.

Jag hade inte spelat gitarr på så länge, fingrarna blödde, men kroppen mindes. Vilken kraft.

– Musiken är en kraft som man har med sig hela livet. Det man sjunger i förskolan kommer man ihåg på ålderdomshemmet. Det är ett stort ansvar.

Inga-Lill Emilsson har under sina snart fyrtio år som förskollärare och lärarutbildare haft mycket åsikter om förskolan, dess förutsättningar och synen på de yngsta barnens förmågor. Vi har knappt hunnit slå oss ner i hennes rum på Karlstads universitet innan hon börjar att berätta. Det går undan när Inga-Lill Emilsson med gester, skratt och värmländskt idiom pratar om sina hjärtefrågor.

Kroppsuttryck. Inga-Lill Emilsson har alltid fascinerats över hur förskolans yngsta barn kommunicerar. I skuggleken kan det bli figurer som skapas i stunden, vilket ofta leder till skratt. Foto: Ola Håkansson

– Jag har säkert varit irriterande för mina kollegor många gånger eftersom jag alltid ifrågasätter varför vi ska göra olika saker.

Hon är lite hes. Men dagens studiosession handlade inte om sång, utan om terminens första telebildsändning. Studenterna, som går tredje terminen på förskollärarutbildningen, läser på distans. De är uppkopplade från olika lärcentra runt om i landet. Systemet är röststyrt så när deras lärare vill kommunicera med till exempel studenterna i Orust sätter de på sin mikrofon och dyker upp på en tv-skärm så att de andra deltagarna kan se dem. Just nu är det studenter från nio lärcentra som läser kursen som har inriktning mot småbarnspedagogik.

I dag har Inga-Lill Emilsson bland annat testat två nya begrepp – ”bodyala” och ”fonala” – som handlar om hur små barn kommunicerar. Hon hade länge saknat uttryck för vad de faktiskt gör när de uttrycker sig med sina kroppar och gör olika ljud.

– Jag tänkte att det var bäst att testa orden innan jag ska ut och föreläsa. Jag vet att jag sticker ut hakan och jag kommer säkert att möta motstånd.

Hon slår sig ner vid skrivbordet i det lilla arbetsrummet på institutionen för pedagogiska studier. Här är proppfullt med böcker, tidskrifter och spår av åren som förskollärare och lärarutbildare.

Inga-Lill Emilsson har så länge hon kan minnas studerat, fascinerats och funderat över hur förskolans yngsta barn kommunicerar. Det finns en risk att deras förmåga underskattas, anser hon.

INGA-LILL EMILSSON

Ålder: 61

Familj: Maken Ulf, barnen Felix och Frida.

Gör: Universitetsadjunkt vid Karlstads universitet. Planerar för en pilotstudie om små barns bodyala och fonala uttryck.

Aktuell: Föreläser under våren om de yngsta barnens språkande och kompetens på Lärarfortbildnings konferens om förskolans yngsta barn.

Fritid: Har alltid något kreativt på gång.

Musikkarriär i korthet: Vann som 10-åring en talangtävling tillsammans med sin storasyster som spelade cittra. Tamburmajor för ungdomsmusikkåren. Rockbandet Tjejkraft. Tio år som sångerska i Little Mike & The Power of Soul.

Gillar: Att få nya insikter och erfarenheter.

Ogillar: När människor kränker och förminskar andra.

– Man kan inte säga att barn är icke-verbala när det står i läroplanen att de är kompetenta.

De nya begreppen som Inga-Lill Emilsson skapat och nu testar bygger på ord som många har en relation till. Små barn uttrycker sig på olika sätt med kroppen. De gör gester, tecken, miner, pekar och sträcker sig efter saker. De är på så sätt bodyala och uttrycker sig ”bodyalt”, förklarar hon.

Små barn uttrycker sig också mycket med olika ljud.

– Begreppet fonala bygger på fonologi som betyder läran om språkljud.

Hon jämför med begreppet ”toddlare” som myntades av professor Gunvor Løkken och som bygger på det engelska ordet ”toddler”.

Begreppet beskriver drag som är karaktäristiska för ett- och tvååringars kroppsliga uttryckssätt.

– Numera är toddlare ett allmänt pedagogiskt begrepp för ett- och tvååringar. Ingen tänker längre på var det en gång kom ifrån.

Inga-Lill Emilsson bestämde sig tidigt för att bli förskollärare. Intresset för de yngsta förskolebarnen väcktes på praktiken. På utbildningen läste de stadieteorier som sa att små barn inte är sociala.

– Så kom jag ut i verksamheten och såg att de kunde hur mycket som helst.

Hur kom det sig att barnen som var äldst på småbarnsavdelningen och kunde mycket, plötsligt blev små igen när de flyttade till äldrebarnsavdelningen? funderade hon.

– Det hade inte ett dugg att göra med ålder utan handlade om vuxnas förhållningssätt och kunskapssyn.

Då, i början av åttiotalet, gjorde de vuxna mycket åt de yngsta barnen i stället för att uppmuntra dem att pröva på egen hand. Men själv hade hon turen att hamna på en avdelning med två andra förskollärare, något som var ovanligt och fick stor betydelse för deras arbete. Tillsammans utvecklade de ett förhållningssätt där ett- och tvååringarna kunde ta på sig jackan, klättra upp till skötbordet och servera sig maten själva. Allt med en stöttande vuxen.

– Barnen har alltid varit mina läromästare i kombination med att jag fortsatt att studera och växlat mellan att vara förskollärare, utvecklingspedagog och universitetsadjunkt.

Foto: Ola Håkansson

Inga-Lill Emilsson och hennes kollegor hade, till att börja med, inte så mycket kunskaper om små barn, men de började att sätta ord på sina funderingar och dokumenterade dem i en pärm. Den blev så småningom en handbok. När förskolan fick en läroplan 1998 hade de redan processmål.

– Vi tänkte aldrig att saker inte gick att göra med små barn.

Metoden som gjorde att förskolans yngsta barn själva kunde ta på sig sina jackor kommer förresten från hennes mamma som arbetade med strokepatienter. Man sätter sig bredvid barnet och ”gör tillsammans”, stoppar händerna i ärmarna, sträcker upp dem i luften och slänger jackan över huvudet och säger ”iii”. Det ser så roligt ut, förklarar Inga-Lill Emilsson och demonstrerar tekniken med en imaginär jacka.

– Både barn och vuxna har kul. Alla vill göra det igen och till slut gör de det själva. Sedan gjorde vi det med overallerna. Barnen såg ut som pingviner. Å vad vi skrattade.

Det glittrar i ögonen när hon pratar om det lekpedagogiska förhållningssättet som växte fram på flera förskolor i Karlstad.

– Docent Gunilla Lindqvist, som lanserade begreppet lekvärld, betydde väldigt mycket.

Men när förskolan, där Inga-Lill Emilsson arbetade i många år, strax efter det senaste sekelskiftet fyllde 30 år var det ingen som ville fira. Besparingar och omorganisationer hade gjort att personalgruppen tappat sugen. Inne på avdelningarna pågick mycket språkstimulerande arbete men att komma ut i den långa, gemensamma och tråkiga korridoren var en ”kulturchock”. Inga-Lill Emilsson, som vid tiden var utvecklingspedagog, ville ha ut verksamheten i den och öka samarbetet mellan avdelningarna.

Och plötsligt började kreativiteten som legat i träda åter att blomma. I korridoren växte en sagogång med de fyra elementen som tema fram.

En dag fick barnen syn på en dansande ängel med ett trollspö i handen på gården. Det visade sig att hon inte kunde prata, men att förstå en ängel som gör gester gick också bra. Den ängeln fick många brev i sin brevlåda.

I sagogången mötte barnen Häxan Klura som samlade in orden på jorden och älskade bokstäver. Här fanns också Fågel Fenix som inte kunde prata, men som bar alla berättelser och sagor i sitt bröst.

– När en vuxen gestaltar något och använder estetiska uttryckssätt vill alla vara med.

Upplevelserna gav barnen, som hade många olika modersmål, mycket att samtala om och massor av spännande ord. Arbetslaget fick ny arbetsglädje och sammanhållning och förskolan fick mer resurser. Det var viktigt, minns Inga-Lill Emilsson.

Hennes behov av teori blev allt större och det blev naturligt att läsa pedagogik. En intensiv period med jobb i barngrupp, studier – och turnerande följde. Studierna ledde till ett vikariat som metodik- och pedagogiklärare. Sedan 2003 har Inga-Lill Emilsson undervisat på heltid vid Karlstads universitet och hon drev i flera år det regionala projektet Småbarnspedagogik som fortbildat 1470 pedagoger. Och som smittat över gränsen till Norge.

– Att det fick pågå i åtta år var fantastiskt! Det var så roligt att få träffa kollegor och höra alla berättelser om hur det är i förskolan. Jag har aldrig tappat kontakten med den.

Sedan i höstas ansvarar hon också för Läslyftet i förskolan.

– Det är jätteroligt! Varför i hela fridens namn har vi inte gjort det tidigare?

Inga-Lill Emilsson har ett par käpphästar. Hon ogillar till exempel när förskolan eller sandlådan används som förklenande omdömen. Förutom ett antal påpekanden till lokal media ledde det till masteruppsatsen Sand, småbarn och intraaktiv lek. Om sandlådan finns mycket att säga. Dessutom har den ofta varit fri från vuxnas planering. Det har betydelse, konstaterar hon.

– Jag var som vanligt irriterad på insändare och politiker som säger ”sandlådenivå”. Det ledde till att jag satte mig utanför en sandlåda och dokumenterade.

Det finns koder och uttryck i sandlådan som gör att man kan förstå samhället och den tid vi lever i, anser Inga-Lill Emilsson. Hon såg fantastiska ögonblick som när ett barn gick fram till en vuxen med en gryta och sträckte fram en sked. Den vuxne skriker ”Nej, det är för salt!” På en sekund förstod alla att det handlade om sagan Guldlock och de tre björnarna.

– Skickliga pedagoger kan skapa magiska ögonblick.

Hon såg också hur barnen eftertraktade ställen där sanden var torr. De visste precis var den fanns. Om Inga-Lill Emilsson skulle arbeta som förskollärare igen så skulle hon ta in sand på kvällen och lägga på tork. Det är guld.

– Jag insåg att jag hade haft åratal med stunder i sandlådan men att jag saknat glasögon för att se vad som egentligen hände. Det är därför det är så otroligt viktigt med teorier.

Det blev ingen kör för tio år sedan, men däremot är Inga-Lill Emilsson, efter 15 år, tillbaka som sångare och gitarrist i rockbandet Tjejkraft. Äntligen befinner hon sig i ett forum där hon får göra låtar.

– Jag hade inte spelat gitarr på så länge, fingrarna blödde, men kroppen mindes. Vilken kraft.

Hon plockar fram telefonen och spelar upp en av de nya låtarna ”Kom igen och sväng med ditt gäddhäng”. Låten är ganska typisk för bandet. Genom åren har de belyst saker som komplex, självkänsla och kroppsfixering.

– I Norge heter det grevinnehäng. Det är ett mycket finare ord, säger hon och demonstrerar hur man genom att vifta med överarmarna kan skapa svalka om kroppen behöver kylas ner.

Humor och musik har alltid varit viktiga ingredienser på jobbet och privat. Musikkarriären började tidigt.

– Jag tror jag var tre år när jag fick första gaget.

Tillsammans med sin storasyster, som spelade cittra, vann hon en talangtävling. Även tiden som tamburmajor för en ungdomsmusikkår har spelat roll. Det krävs ett tydligt kroppsspråk för att förflytta sjuttio marscherande personer på en avsmalnande landsväg.

– Nu förstår jag att jag tidigt uttryckt mig med tecken. Kroppen är viktig, det räcker inte med bara ord.

ur Lärarförbundets Magasin