Ingår i temat
Tillit
Läs senare

Med mandat att sovra

TillitFärre nationella prov, skriftliga omdömen och kartläggningar. Mer tid för kollegiala samtal. Så har tilliten ökat i Tumba gymnasium.

Felix Sköld, Sol Jansson och Klara Lindström diskuterar sin engelsk­uppgift med läraren Max Romell. ”Han vill att vi ska lära oss, och ger oss tid att förstå”, säger Sol om Max.
Foto: Anders G Warne

Pappa, varför har du så konstig namnteckning?

Den frågan fick gymnasielärare Max Romell av sina barn för några år sedan.

– För att jag skriver under så många varningar från Centrala Studiemedelsnämnden, svarade han.

Jag träffar Max Romell på Tumba gymnasium, där han är lärare i engelska och tyska. Hit har jag kommit i jakten på tillit. Rektor Alf Solander har telefonledes lovat att jag ska finna yrkespersoner som, ja – upplever tillit till sin profession. En anledning till detta är att skolledningen medvetet har skalat bort en bunt tidstjuvar från lärarna, såsom kommungemensamma utvecklingsprojekt, vissa nationella prov, omdömesskrivning inför utvecklingssamtal – och varningar från Centrala Studiemedelsnämnden, CSN. Mer om rektorns strategier senare. Först tar vi tempen på Max Romell.

Lärarna samarbetar mer nu, enligt engelskläraren Max Romell.
Foto: Anders G Warne

Efter 90 minuters engelska med estet-tvåorna dimper vi ner framför var sin hämtsallad i det dagsljuslösa konferensrummet. Jag börjar med att berömma elevernas engelska. Vilken nivå på konversationen! Max Romell blir glad.

– Kul att höra. Jag tänkte just på det, eftersom vi ska prata om tillit, hur sällan det är som någon egentligen kommer in och ser hur jag är som lärare. Men på senare tid har vi börjat med en ny rutin, att min närmsta chef besöker mig på en lektion då och då. Det är bra, då har vi något att utgå från när vi pratar om mig som lärare.

Tid att prata undervisning, alltså. Det gillar Max Romell, och han kan rada upp en rad förändringar i sin vardag på Tumba gymnasium, som alla syftar till att låta lärare vara just lärare. Att han är glad att skolans nytillsatta administrativa chef numera tar hand om pappersexercisen kring CSN, behöver vi inte orda om.

Omdömesskrivningarna inför utvecklingssamtalen är mer intressanta att lyfta fram. Tidigare skrev Max Romell ”spaltmeter” inför varje utvecklingssamtal. Läste eleverna allt? Och var det kanske ändå bara de duktiga eleverna som tog sig igenom resonemangen? var frågor han ställde sig. Alldeles pinfärskt för dagen – Max Romell snappade upp det med kollegorna i lärarrummet en kort stund innan jag kom – är att lärarna från och med nu slipper lämna in skriftliga omdömen till klasskonferenserna inför ettornas utvecklingssamtal.

Jag lägger upp en enklare planering och visar den för eleverna, det får räcka. Så länge jag har elevernas förtroende…

– Det låter bra, tycker jag. Färre skriftliga omdömen ger mig mer tid att prata med eleverna, helt enkelt använda de tillfällen som uppstår för spontana samtal, säger han.

Detta är ett exempel på tillit, anser Max Romell. Han ges – och tar – ansvar för att fånga upp elevers behov, även om han inte knattrar ner dem i en digital mall med en viss deadline.

Max Romell och jag har ingått ett tyst överenskommelse om att få prata med mat i mun, eftersom vi har mycket att avhandla under hans korta lunch. Han vill också berätta om de nya rutinerna kring åtgärdsprogram. Tidigare, när en lärare upplevde oro för någon elev, skulle mentorn Max Romell fylla i ett formulär på nätet, till vilket han skulle inhämta ämnesspecifik information från elevens olika lärare. En smärre pedagogisk kartläggning, med andra ord. Därefter kallades han till Elevhälsoteamet, eht, som då visserligen tackade för kartläggningen, men som ändå – på grund av sin samlade specialistkompetens – kunde se att det egentligen var andra saker som behövde utredas.

Jamil Akkawi, lärare i religion och historia, tror att fokus på ämnesutvecklingen varit en framgångsfaktor.
Foto: Anders G Warne

Nu är vägen till eht kortare. Det räcker att en ämneslärare ”flaggar” en elev i lärplattformen för att mentorn ska ta upp ärendet vid nästa månatliga eht-möte. Där bestäms vilken kartläggning som ska göras och någon i teamet, oftast specialpedagogen, tar ansvar för genomförandet.

Dokumentationen kring stödåtgärder är en uppgift som ofta nämns i diskussioner kring lärares administrativa börda. Försvararna av tidig kartläggning skulle säga att den borgar för att alla elever får rätt hjälp. Men Max Romell tror inte att de förenklade rutinerna leder till att elever faller mellan stolarna.

– Snarare tvärtom. Vi lärare blir extra vaksamma, vi vågar rådfrågar varandra och drar oss inte för att flagga någon elev, eftersom vi vet att eht tar hand om det, säger han och klunkar bubbelvatten ur flaskan.

Rektor Alf Solander sticker in huvudet och meddelar att ett helt lärarlag väntar på mig för att prata tillit. Max Romell skrapar upp den sista salladsbiten och hinner ge ytterligare ett exempel på en nya rutin som ger mer tid till undervisning: från och med detta läsår genomför skolan bara de obligatoriska nationella proven.

– Nationella prov är en stor cirkus, med vakttider och schemaläggning.

Vi ska upp en våning. Tumba gymnasium är en jätteskola med drygt 1280 elever och över 100 lärare. En lång och utdragen huskropp i vilken jag inte har en chans att hitta. Jag får lugnt lita på Alf Solander som håller koll på mitt schema för dagen. Han rör sig fort i fotriktiga gympadojjor och morsar på spridda elever i entréhallen. Om en kvart ska han servera tårta till de allra nyaste eleverna på introduktionsprogrammen som firar en månad på Tumba gymnasium. Alf Solander lämnar av mig hos skolans minsta arbetslag; fyra lärare som täcker in nästan alla ämnen på finansekonomiprogrammet.

– Vi är något av skolans autonoma gäng. Vi kollar om det är okej att vi gör si eller så, och sen kör vi, säger Fredrik Glennsjö, lärare i matematik och företagsekonomi.

Finek-laget är snabbt på diskussionsbollen om styrning och kontroll av lärarna.

– Vi har så klart en hel del dokumentation även här, men vi har också ett mandat att sovra. Vissa saker måste göras; registrera närvaro, hålla utvecklingssamtal och föra in resultat i lärplattformen. Det är fullkomligt logiskt, annars blir det strul om jag slutar, till exempel. Men vissa saker kan jag prioritera bort, säger Martin Andersson, lärare i samhällskunskap och finansekonomi.

Så kommer det sig att han aldrig har brytt sig om att lägga in en fullödig pedagogisk planering för sina ämnen i början av terminen, trots att skolledningen uppmanar till det.

Elevernas nöjdhet är den bästa mätaren på att vi gör rätt saker. Det anser lärarna på finansekonomiprogrammet, från vänster Martin Andersson, Anna Bergvall Gustavsson och Fredrik Glennsjö.
Foto: Anders G Warne

– Jag upplever inte att jag har den tiden. Och jag vill inte heller låsa fast min undervisning. Jag lägger upp en enklare planering och visar den för eleverna, det får räcka. Så länge jag har elevernas förtroende, ser jag inget problem i detta, säger han.

Ett till synes avslappnat arbetslag konstaterar att elevernas nöjdhet är den bästa värdemätaren. När elever inte är nöjda, ”då händer det grejer”, enligt Martin Andersson. De börjar klaga, och föräldrarna hänger på. Fredrik Glennsjö fyller i slutsatsen:

– Då blir styrningen uppifrån hårdare och tilliten mindre.

Men här, här har snarare lärarnas frihet ökat de senaste åren, säger Finek-gänget samstämt.

– Jag tror att det beror på att vi satsar så starkt på ämnesutveckling. Vi har tid att samarbeta kollegialt kring våra ämnen. Det gör att jag känner mig trygg med att det jag tar upp i undervisningen är relevant, säger Jamil Akkawi, lärare i religion och historia.

Det här med ämnesfördjupningen är något som nästa lärargrupp under dagens odyssé i Tumbas gymnasiekorridorer också ska ta upp. Alf Solander har gratulerat ettorna till deras första gymnasiemånad, klämt ner en tårtbit och eskorterat mig till ytterligare en handfull lärare. Vi börjar med att prata fortbildning och kollegialt lärande.

– På en tidigare arbetsplats bad jag rektorn att ge oss ämnestiden fri. Här är det så, men det är inte det vanliga. Det är som att man inte litar på att det ska hända bra saker när lärare sätter sig tillsammans med en kopp kaffe, säger Daniel Poland, lärare i biologi och naturkunskap, utan att dra på smilbanden.

Förra läsåret var visserligen Tumba gymnasium med på en kommunal fortbildningssatsning för gymnasielärare. Både bra och mindre bra, lyder kommentarerna i rummet, men lärarna är alla glada för att skolan nu har tagit tillbaka fortbildningen till hemmaplan. Ämneslagen väljer vad de vill fördjupa sig i.

– Det är ju tillit, att vi får välja, konstaterar Stina Granath, svensk- och psykologilärare, vars ämneslag har valt att fördjupa sig i lärande samtal i klassrummet.

– Jag tycker att det är bra när en skolledning inte springer på alla kommunala bollar. Här har vi våra fokusområden, exempelvis språkutveckling, flera år i rad. Ledningen litar på att det kommer att leda till utveckling, även om det tar tid, säger Daniel Poland och jämför med sina tidigare arbetsplatser, som ibland startat nya projekt varje läsår.

Sara Lundgren, lärare i bland annat svenska på introduktionsprogrammet, tycker sig se en större brist på tillit i fristående skolor. Där har hon upplevt en större ängslighet hos ledningen, viket lett till mer kontroll.

– Jag lärde mig tidigt att dokumentera mig själv, att alltid ha på fötterna. På denna skolan behöver jag inte det. Här är inte mycket ”slå på fingrarna”.

Alf Solander bemästrar sin nyfikenhet genom att flyktigt fråga om jag är nöjd med dagen. Han är märkbart mån om att jag ska ha fått kläm på hur tilliten gestaltar sig på skolan. Han skräder inte orden om vad han tycker om resultatstyrningen av svensk skola.

– Den driver ner svensk skola i botten. Målstyrningen är som en drog när man jobbar på förvaltningsnivå.

”Läraryrket är djupt professionellt. Med så få mål som möjligt känner lärarna sig som medskapare”, säger Alf Solander, rektor på Tumba gymnasium.
Foto: Anders G Warne

Och Alf Solander borde veta. Han lämnade rektorsjobbet på Tumba gymnasium under fyra år för att jobba som gymnasieechef hos huvudmannen, Botkyrka kommun. Det ligger i uppdragets natur att en skolchef på förvaltningsnivå vill känna att hen styr verksamheten, anser han.

– Då passar mål- och resultatstyrning som hand i handske. Genom att kavla ut mål skapar du en illusion av att du leder processen.

Alf Solander, däremot, vill att skolverksamheten ska ledas av rektorerna – och delaktiga medarbetare. Som chef är hans uppgift att ”begränsa mål, strategier och förväntningar utifrån”. Med så få mål som möjligt känner lärarna sig som medskapare, säger han. Följaktligen tackade Alf Solander för ett par år sedan frankt nej till Botkyrkas kommunala fortbildningssatsning på interkulturalitet. Detta var inget Tumba gymnasiums medarbetare behövde, bedömde han. Interkulturalitet fixar de bra själva genom att vara en skola baserad på mångfald.

– Vi hade andra processer som var viktigare hos oss. Ytterligare ett mål skulle bara skapa stress hos lärarna.

Tumba gymnasium behövde i stället fortsätta med de utvecklingsområden som skolan själv definierat samt skapa tid för kollegialt lärande.

Alf Solander är hyperengagerad i frågan om att ge lärare utrymme att vara just lärare. När jag frågar om det inte är bra med vissa kontrollmekanismer för att säkerställa att de gör ett bra jobb, spritter det till lite extra i honom.

– Jag är oerhört provocerad av dem som inte försvarar skolans professionalism, såväl lärarnas som rektorernas. Läraryrket är djupt professionellt, lärare har gått fem år på högskola. Människor skulle aldrig komma på tanken att överkontrollera en läkare eller jurist på samma sätt som de gör med lärare.

Kapten har talat. Alf Solander har tidigare under dagen berättat liknelsen om fartyget ute till havs. Från förvaltningsklippan kan man iaktta båtens (skolans) position och vart den är på väg. Men endast den som befinner sig på båten vet hur det är där ute. De som står på klippan måste lita på att besättningen och kaptenen sköter sitt jobb.

Min blixtvisit ombord är slut. Fartyget Tumba gymnasium seglar vidare.

Alla artiklar i temat Tillit (14)

ur Lärarförbundets Magasin