Läs senare

Med blick för detaljerna

Maja Hagerman räds inte att gå in i historiens mörka vrår. Med sin senaste bok om svenska rasbiologen Herman Lundborg kliver hon rakt in i dagens politiska debatt. Kan hennes historieskrivning göra oss klokare?

01 mar 2016
Med blick för detaljerna
Pedagogiska magasinet träffar Maja Hagerman på restaurang Kvarnen i Stockholm, som har legat på samma adress sedan Herman Lundborgs tid. Den klassiska krogen öppnade 1908, då under namnet Grå Kvarn. Foto: Martina Holmberg

Foto: Martina Holmberg
Det är fantastiskt hur tätt inpå hon kommer honom, hack i häl, ibland så nära att hon nästan flåsar honom i nacken. När Maja Hagerman i sin senaste bok Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta sätter sökarljuset på tidigt 1900-tal framstår den svenska rasläran i en delvis ny dager. Recensenter har hyllat boken för både gestaltningen och de historiska djuplagren, och boken nominerades till Augustpriset 2015.

Berättelsens motor är en bisarr paradox: Rasbiologen som själv efterlyser ett ”kraftigt upprensningsarbete” i befolkningen i Västerlandet i fara från 1934, bär sin egen motståndsrörelse inom sig. Under en av sina forskningsresor i norr bedrar han sin fru med den finskättade Maria Isaksson. Så småningom flyttar Maria till Uppsala och in på Herman Lundborgs kontor på Rasbiologiska institutet. De får ett barn tillsammans, Allan.

Den kvinna professor Lundborg själv sorterar in i albumet med ”lapplandblandad befolkning” blir alltså hans livs kärlek. Kärlekens frukt, sonen, är precis den typ av ”rasblandning” han in till sin död hävdar att världen bör skonas från.

– Att sitta och störtläsa Lundborgs människoföraktande texter dag efter dag var naturligtvis plågsamt. Samtidigt hade jag en djup känsla av mening: ”Det jag håller på med nu är ett viktigt historiskt städarbete”, säger Maja Hagerman.

Källmaterialet är ymnigt. Hon har plöjt igenom mängder av sparat vetenskapligt material, publicerade skrifter och offentlig korrespondens – liksom en mängd privata brev. Hon har också rest en del i hans fotspår. Personliga detaljer – oroliga eller otåliga brev från hustrun, en vardaglig not om en påse tvätt, ett privat foto från en avlägsen sameby – varvas med rasbiologisk och politisk teori.

Inte minst skildrar Maja Hagerman det intensiva utbytet av bilder och ”vetenskapliga” skrifter mellan det svenska Rasbiologiska institutet och rashygieniker i Tyskland, Norge, Danmark, Storbritannien, USA och Australien. Unga tyska rasforskare skriver brev för att rådgöra med den svenska professorn, de vill gärna komma på besök och en av dem, Hans FK Günther arbetar under en period vid Rasbiologiska institutet i Uppsala (sedermera blir han inflytelserik professor i raskunskap i Nazi-tyskland). Herman Lundborg reser och föreläser och trycker extra stora upplagor av sina påkostade och bildrika skrifter för leverans till universitet och bibliotek runt om i Europa.

– Jag kan ju inte säga exakt vad han har haft för betydelse för nazismens framväxt. Däremot kan jag konstatera att han har varit betydelsefull för och gett bekräftelse till dem som bar fram befolkningspolitiken i Tyskland, säger Maja Hagerman.

– Det blir också så tydligt hur ett slags febrig fantasi om raser får bekräftelse i och med att det finns ett statligt institut att hänvisa till.

Kopplingar från dåtida värderingar löper som illröda trådar till de högerextrema krafter som blossat upp i Europa i dag. Sortering av människor – av européer och ickeeuropéer, och värnandet av ”riktiga” svenskar – ingår i politisk propaganda. Ordet ”ras”, som under många år har varit tabu i den offentliga debatten, är plötsligt vanligt förekommande. Dels används det av anhängare på den politiska högerkanten, dels ingår det i de nya begreppen ”rasifiera” och ”rasifierad” inom det normkritiska forskningsfält i sociologi som kallas vithetsstudier.

– Vi svänger oss ofta med engelska ord och uttryck i Sverige, och ibland kan det vara problematiskt. Ordet ”race” har faktiskt en lite annorlunda laddning på engelska, där är konnotationen snarare ”släkte”. Den historiska laddning som ordet ”ras” har på svenska bygger snarare på den numera totalt utdömda och bevisat ovetenskapliga teorin att det skulle finnas biologiska människoraser.

För en ung människa måste användningen i det offentliga samtalet av detta laddade, förbjudna ord vara förvirrande, menar Maja Hagerman.

– Av allt jag skrivit finns det inget ämne som så omedelbart fångat ungas intresse. Den politiska dimensionen skär ju rätt igenom deras vardag, och finns mitt i deras prat. Vad är rätt och fel? Vad får och bör man kalla saker? Det är klart att man kan behöva ord för människors olikheter – exempelvis utseende – i syfte att beskriva ett samhällsproblem som diskriminering. Risken är att den ena agendan börjar påverka den andra.

Just därför måste vi alla ha kunskap om vårt rasistiska arv, menar hon – också för att förstå hur snabbt saker kan förändras:

– På 1920-talet fäste rasbiologer stor vikt vid ögonfärg, exempelvis ansågs det väldigt viktigt att räkna och tolka bruna ögon. Om 50 år har vi kanske kommit så långt att brun hud är lika alldagligt som bruna ögon är i dag, och tas för vad det är, pigmentering.

Foto: Martina Holmberg

Samtidigt ekar ännu konsekvenserna av den raslära som Herman Lundborg mer eller mindre förtäckt pläderade för. Enligt den 1800-talstradition som han förde vidare bestod svenska medborgare framför allt av tre raser. Högst stod den ”nordiska typen”, som måste räddas. Därefter kom ”finnar” och ”lappar”. De två senare fann Herman Lundborg främst i norra Sverige, dit han reste med sina mätinstrument i högsta hugg och med något som liknar en besatthet. Kyrk- och skolfolk var behjälpliga med att skaffa fram lämpliga människoexemplar. Samiska barn som till vardags placerades i enkla nomadskolor kallades plötsligt till den ”vanliga” skolan, där de fick klä av sig nakna framför fotografen.

I boken skildrar Maja Hagerman detaljerat hur Herman Lundborg med tiden utvecklade fotografisk teknik och komposition så att bilderna skulle leda hans teser i bevis.

– Det är mycket försåtligt. Folk kan kläs i hög eller låg mössa för att markera olikhet. En av ”nordisk typ” är ung och frisk, medan en typisk ”finne” är en äldre man med munsår. På en jämförande bild är en same placerad i en nerförsbacke, förmodligen för att förstärka Lundborgs värdering av olika kroppslängder.

Maja Hagerman är själv född och uppvuxen i Stockholm. Det som förvånat henne mest under arbetet med boken är hur lite hon själv visste – och hur stor kunskapsluckan verkar vara hos svenskar i gemen – kring Norrlands historia.

– Under arbetet har jag mött nu levande människor som under sin uppväxt har förbjudits att tala sina språk – samiska och/eller meänkieli – i skolan, och som inte har haft tillgång till sin historia. Jag kan själv inte påminna mig att jag under mina skolår någonsin hörde ett samiskt ord eller läste om meänkielispråkiga. Svenska statens kolonisering av övre Norrland och hur samhällen och industrier växte fram där är fortfarande en blind fläck i svensk historia!

Maja Hagerman kallar under vårt samtal konsekvent bokens huvudperson för ”Lundborg”. Hon är absolut inte ”Herman” med honom. Snarare försöker hon, med ett slags vetenskaplig distans, syna Herman Lundborg via hans handlingar. Då och då dristar hon sig till att gissa vad han tänkte eller kände.

– Framför allt har jag ställt frågor: Varför gör han som han gör? Det måste ha varit så att han blev jättekär i Maria, jag kan inte tolka det på något annat sätt. Okej att han tar risken att ta med henne till Uppsala, men att hon faktiskt bor på hans kontor – det är så corny. Förstod han inte konsekvenserna? Det blev ju skandal.

Historikerns jakt på avgörande detaljer kan påminna om pusseldeckarens. Som liten drömde Maja Hagerman om att bli privatdetektiv. Hon hade visserligen äldre halvsyskon, men i princip växte Maja upp som enda barn. Mamma var brottmålsdomare, pappa skådespelare. Den lilla Maja fick ofta hänga med i de vuxnas liv, inte minst gå på teater. Pappa Helge övade ofta högt på texter hemma, men skrivandet – och respekten för exakta ordval – fick hon främst av mamma Ingegerd.

– Jag minns hur hon satt hemma och vägde varje ord när hon skulle formulera domar, de fick ju sådana konsekvenser för de berörda. Det var papper utspridda överallt, kaffe, cigarretter … Och så mamma som grubblade eller pratade högt för sig själv. Den där respekten för ord har jag fått av henne, men också pondusen och känslan av att det jag skriver är viktigt och kan förändra verkligheten – och att det är något högtidligt.

Vägen till författarskap gick genom studier i idéhistoria och många år som journalist, bland annat vid Sveriges Radio och som grävande lokaltidningsjournalist. I rollen som frilans kom journalistiken allt mer att tangera mentalitetshistoria. Efter ett antal hyllade historiska böcker står hon nu med ena benet allt fastare i forskandet.

– Samtidigt är rågångarna kring universitetsvärlden påtagliga. Det spelar ingen roll hur många fotnoter med källhänvisningar jag har i mina böcker eller hur jag bidrar till forskning och aktuellt kunskapsläge – som fackboksförfattare står jag utanför.

Fler kritiska perspektiv på Sveriges rasbiologiska historia är på gång. I vår kommer Svenska kyrkan med en vitbok över kyrkans historiska övergrepp mot samer. Ett trettiotal forskare har bidragit med texter, bland annat om de rasbiologiska mätningarna som ofta organiserades via kyrkans lokala makthavare.

Maja Hagerman menar att fler institutioner borde följa i kyrkans spår:

– Det vore klädsamt om vetenskapssamhället belyste sitt arv, det är ju särskilt viktigt att vetenskapen framhåller det kritiska tänkandet. Ett enda universitet kanske inte kan förväntas ta hela ansvaret, men Vetenskapsakademien eller Vetenskapsrådet kunde väl initera en granskning?

Som folkbildare förvånas hon också över att inte myndigheten Forum för levande historia har gjort mer kring den svenska rasbiologin:

– Det behövs definitivt fler och uppdaterade läromedel. Och då menar jag inte enbart med ett slags allmänmoraliskt tema, utan att man berättar om svensk raslära och hur kännbar den har varit för många människor, inte minst i norr.

Själv har hon just nu en paus från Herman Lundborgs arkiv och läror.

– Jag känner fortfarande nyfikenhet inför flera lösa trådar, och blir glad när människor som har information av olika slag hör av sig till mig så att jag kan bringa klarhet i frågor som: Hur fick Herman Lundborg kontakt med människor att fotografera? Hur fick han dem att klä av sig? Det finns ju till exempel väldigt många Uppsalaflickor fotograferade av Lundborg. Någon gång i framtiden kanske jag sitter och plöjer i de där stora samlingarna igen.

Maja Hagerman

Gör: Författare, föreläsare och filmproducent. Filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet sedan 2012.
Bor: Stockholm.
Familj: Sambon Claes Gabrielsson, dokumentärfilmare och fotograf. Två vuxna söner.
Utmärkelser i urval: Augustnominerad för Käraste Herman … 2015. De Nios särskilda pris 2009. Augustpriset för Spåren av kungens män 1996.
Fler böcker: Försvunnen värld. Om den största arkeologiska utgrävningen någonsin i Sverige (2011). Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder (2006).
Film- och tv-dokumentärer: Hur gör man för att rädda ett folk? (2015), Den heliga Birgitta (2003), Germaner (2002), Tusenårsresan (1999).
Källmaterial från Ras-biologiska institutet i urval: 13 000 officiella brev (samt Lundborgs privata korrespondens). 12 000 fotografier. Tiotusentals kvitton.
Gör gärna på fritiden: »Lagar gärna mat, helst grönt. Går just nu också in för att bli bättre på fiskrätter. Sällskapar med Claes och andra nära och kära.«
Läser (just nu): »Dödens dal av Frank Westerman, en spännande dokumentär historia från Kamerun, elegant berättad.«

Lärartidning hyllade Herman Lundborg

»… För att tillmötesgå mångas önskningar här i landet har Rasbiologiska institutets chef H Lundborg för kort tid sedan utgivit en synnerligen gedigen folkupplaga om rasförhållandena i Sverige. … Svensk raskunskap fyller på ett förträffligt sätt ett länge känt behov. Författarens namn borgar för att innehållet är av god kvalitet.«

Svensk raskunskap recenseras i Svensk lärare-tidning 1928.

ur Lärarförbundets Magasin