Ingår i temat
Lärares yrkesetik
Läs senare

Måste skolan vara tråkig?

Man kan likna dagens skola vid en charterresa. Allt bestämt i förväg – det krävs ingenting av resenären själv. Tänk om skolan i stället vore som en upptäcktsresa, där varje elev fick lära sig att ta sig fram på obanade kunskapsstigar.

Skolan kan bli lustfylld, hävdar professor emeritus Bengt-Erik Andersson, om vi vågar ersätta dagens skola med någonting nytt; låt oss kalla det ett bildningscentrum.

22 maj 2003

Dikten fick jag mig tillsänt av en kvinnlig lärare i Bohuslän, efter att hon läst min artikel Spräng sönder skolan och skapa något nytt i det allra första numret av Pedagogiska magasinet (nr 1/1996). I artikeln redovisade jag resultat från en undersökning inom ramen för det så kallade "Livsprojektet" som jag och några kollegor hade gjort om hur unga människor på högstadiet och gymnasiet upplevde sin skolsituation. En del av dem älskade sin skola och tyckte att allt var bra. Men lika många – ungefär en tredjedel – avskydde skolan och tyckte den var meningslös och monoton. I artikeln ställde jag frågan om vi verkligen ska ha en sådan skola.

Läraren tyckte att jag borde läsa Rebeccas dikt och jag skrev omedelbart tillbaka och bad henne fråga Rebecca om jag fick lov att använda hennes dikt när jag skrev eller föreläste om skolan. Rebecca gav mig tillstånd och jag tycker dikten säger så mycket om hur många unga människor upplever sin skoltid. Det kan inte vara meningen att vi ska tvinga en stor grupp unga människor att uppleva sin skoltid som meningslös och monoton. Varför ska man tvinga unga människor att tillbringa tolv av sina mest formbara år i en pedagogisk institution som inte ger dem något positivt?

Vi har en skola med mycket gamla traditioner. I sina grunddrag formades den för flera hundra år sedan och de grundläggande strukturerna är de samma nu som då. Detta trots att samhället genomgått otroliga förändringar under mycket kort tid. Skolan har inte lyckats hänga med. En orsak till det, som skiljer skolan från mycket av den naturvetenskapliga och tekniska utvecklingen, är att alla tror sig veta hur en skola ska vara.

Alla har erfarenhet av att ha gått i skola och åtminstone för dem som nått en position i samhället–som beslutsfattare och politiker–har det gått bra. Alltså finns det ingen anledning för dem att kräva en totalt annorlunda skola. De som har slagits ut av skolan har ofta ingen röst att göra sig hörd med och ingen lyssnar för övrigt på dem. De skulle kunna kräva något annat, men utan erfarenhet av vad det skulle kunna vara är det inte lätt att ställa sådana krav.

Hur stabila är då våra resultat från "Livsprojektet"? Är det möjligen så att de ger uttryck för tillfälliga attityder och inställningar, som gällde just det år vi gjorde undersökningen, eller finner man likartade resultat om undersökningen upprepas ett annat år? På grund av projektets uppläggning kan vi faktiskt besvara den frågan.

Vi har nämligen följt våra tre årskurser under en två-treårsperiod. Sjuorna har vi besökt igen när de gick i årskurs 9, niorna när de gick andra årskursen på gymnasiet. Gymnasisterna väntade vi tre år på att på nytt kontakta. De var då 20-21 år gamla och hade lämnat gymnasiet. De två första grupperna fick besvara samma frågeformulär som två år tidigare. Detta var inte möjligt med gymnasisterna. De fick ett formulär med posten som innehöll frågor om deras nuvarande situation och hur de såg tillbaka på sin tidigare skolgång. I princip var det samma frågor som de fått tidigare, men nu handlade det om förfluten tid.

Vi kan då jämföra två grupper av elever i årskurs 9 med två års mellanrum och två grupper av gymnasister också med två års mellanrum. Vi har också möjlighet att jämföra hur en grupp unga vuxnas minnesbild av skolan stämmer med hur de såg på skolan då de var en del av den. Gör vi dessa jämförelser finner vi förvånansvärt stora överensstämmelser mellan de olika åren. Såväl de två årgångarna av högstadieelever i årskurs 9 som gymnasieelever svarar mycket lika varandra. De svarsmönster som framträder är sålunda så gott som identiska, vilket ger en stor tillförlitlighet till resultaten. Det förefaller vara stabila upplevelser vi har fångat i de studerade skolorna och inte några tillfälliga attityder.

Jämför vi i stället gymnasisterna vid första undersökningstillfället med deras egen syn på skolan tre år senare, finner vi också mycket likartade mönster. Den bild och den upplevelse man har av skolan då man stod mitt upp i den bär man sålunda med sig upp i vuxenlivet, åtminstone några år framåt i tiden.

Den gruppen som vi följde upp som 21-åringar har vi än en gång följt upp när de var 25 år. Nu har det gått ganska många år sedan de slutat skolan och kanske har de fått litet perspektiv på den som gör att man inte längre upplever den lika negativt som de gjorde när de gick i den. Detta visade sig vara en from förhoppning, som inte stämde särskilt väl med verkligheten. Visserligen var det så att minnesbilden för en del hade förändrats, men denna förändring gick i båda riktningarna. Bland dem som var positiva till sin skolgång, när de gick på gymnasiet och var 18 år gamla var vid 25 års ålder fortfarande 56 procent positiva, 33 procent var nu mera neutrala och 11 procent hade blivit direkt negativa. Bland dem som var negativa i gymnasiet var fortfarande 38 procent negativa sju år senare, medan 32 procent var neutrala och 30 procent nu mindes skolan i ett mera förklarat skimmer.

Detta är värt att beakta, eftersom det kan få konsekvenser för den bild vuxna förmedlar till sina egna barn. Lyckas vi forma en skola som skapar positiva upplevelser hos de unga kan vi kanske räkna med att de längre fram förmedlar en positiv bild av skolan till sina barn. Bygger vi i stället en skola som förmedlar en känsla av hopplöshet, meningslöshet och tristess till många elever så är sannolikheten hög att dessa elever som vuxna förmedlar en lika negativ bild av skolan till sina barn.

Vad innebär det då att inte tycka om skolan? Det är naturligtvis omöjligt för mig att här i korthet redogöra för allt vad våra elever har berättat. Men sammanfattningsvis kan man säga att de elever som avskyr sin skola bland annat beskriver den på följande sätt:

  • Man får inte utnyttja sin fantasi
  • Man möter sällan utmaningar
  • Skolarbetet betyder ingenting för en
  • Läroböckerna är oftast tråkiga och innehåller sällan något av intresse
  • Det är inte roligt i skolan
  • För att stå ut måste man ibland skolka eller ägna sin tid åt att ha roligt med annat
  • Mycket litet av det man gör i skolan intresserar en
  • Man vill hellre arbeta än att gå i skolan
  • Man har svårt att få sina egna intressen tillgodosedda i skolan
  • Lärarna har för höga krav på en
  • Det man är bra på räknas inte i skolan
  • Man får arbeta för litet med sina händer
  • Det är alltid lärarna som bestämmer
  • Man får inget stöd av lärarna
  • Lärarna lyssnar inte på en
  • Får man personliga problem känner man inte att man har någon lärare att vända sig till
  • Vore det inte för kompisarna skulle man inte stå ut i skolan

Att dag efter dag tvingas uppleva sin skolsituation på detta sätt är väl inget som man ens skulle önska sin värsta ovän. Ändå tillåter vi många unga människor att tvingas ha en sådan situation.

När jag vid ett tillfälle redovisade våra forskningsresultat på en nordisk pedagogkonferens i Vasa i Finland, kom en journalist fram till mig efter presentation. Han sa att han arbetade på den Finlandssvenska Rundradion och han undrade om jag hade lust att komma ner till studion för en radiointervju. Självklart hade jag det. På eftermiddagen traskade jag ner till studion. Det visade sig vara ett direktsänt program av typ "Efter 3", där en intervjuare frågar ut en person och mellan varven spelar grammofonskivor.

Jag sattes i studion och fick en mikrofon att tala i och så satte han igång. Jag berättade om undersökningen och han ställde frågor och allt emellanåt bröts det hela av med litet musik. När vi hade hållit på ganska länge, kände jag att nu hade jag inte mer att säga. Ska han aldrig sluta, tänkte jag. Då spände han ögonen i mig och sa med sitt sjungande tonfall:

   – Nå, Bengt-Erik Andersson, vad ska vi nu göra åt det hela?

Jag blev alldeles tom i huvudet. Jag hade inget svar att ge. Jag var ju forskare, jag var van att beskriva hur verkligheten ser ut, inte att komma med lösningar på hur vi ska förändra den. Det var alldeles tyst i studion och jag kände hur tystnaden spred ut sig i alla finlandssvenska hem, där man satt och lyssnade på programmet. Jag kände att jag måste säga något, men vad? Plötsligt kom det bara ut ur min mun:

  – Spräng skiten!

Aldrig har väl en intervju tagit fortare slut än denna.

Jag for hem från konferensen med mina ord ringande i huvudet, och jag insåg snart att det är just att spränga vår mentala bild av skolan som vi måste göra. Jag började gå tillbaka till vad tidigare pedagoger hade sagt och tyckt om skolan. Särskilt 1900-talet har varit fyllt av många pedagogiska visionärer som haft idéer om hur skolan skulle kunna bli bättre. Det hela blev till slut till en bok som heter Visionärerna.

Det intressanta med alla dessa visionärer – de må heta Ellen Key, Georg Kerschensteiner, Peter Peterson, John Dewey, William Kilpatrick, Carleton Washburne, Helen Parkhurst, Maria Montessori, Elsa Köhler, Alexander Neill, Ester Hermansson, Celestin Freinet, Paolo Freire eller Loris Malaguzzi – är att de, trots många olikheter hade några tankar gemensamt. Alla var överens om att grundförutsättningen för att ett barn ska lära sig någonting är att det dels är motiverat, det vill säga vill lära sig just detta, dels är aktivt, det vill säga själv får arbeta med sina inlärningsprojekt i stället för att någon annan ställer allt tillrätta.

Detta låter väl ganska självklart egentligen, åtminstone tyckte jag det. Men varför är det då så svårt att förverkliga? Jag tror att det har att göra med att skolan bär på en lång tradition om hur en skola ska vara. Den traditionen är oerhört svår att bryta.

Man skulle kunna likna dagens skola vid en charterresa. På en charterresa är allt bestämt i förväg. Målet är bestämt. Avgångstiderna är bestämda, resebolagen är bestämda, till och med maten på planet ner är bestämd av någon annan. Väl nere tar reseledare hand om resenären, skjutsar till hotellet och hämtar när det är dags att åka hem. Välkomstmottagningen förväntas alla gå på och dricka sangria eller utspädd saft. Alla utflykter är bestämda, man vet vilken kväll det är grisfest och allt annat. Det krävs ingenting av resenären själv, mer än att passa tiden för de olika avgångarna. Ingenting kan förvåna och inga utmaningar möter resenären.

Skolan förefaller vara väldigt lik en charterresa. Vi utexaminerar nästan 100 000 nittonåriga charterresenärer varje år från den svenska skolan. Men vad ska Sverige ha 100 000 nya charterresenärer varje år till? Vilken an vändning har vi av dem? Det är inte charterresenärer vi behöver. Sverige skulle i stället behöva 100 000 nya upptäcktsresande varje år.

Tänk om skolan vore som en upptäcktsresa, där varje elev fick sätta sina egna mål, söka sina egna kunskaper och lära sig att ta sig fram på obanade kunskapsstigar, en del som ingen annan ännu har beträtt. Ellen Key talade i sin bok Barnets århundrade, som publicerades för drygt hundra år sedan, om att eleven ska göra bildningsresor, som mycket liknar upptäcktsresor.

Hur ska detta kunna ske? Jo, om vi spränger den gamla skolan och i stället bygger något nytt, något som vi inte kallar skola längre, eftersom namnet är så tyngt av gamla traditioner. Låt oss i stället kalla det nya för ett bildningscentrum. Ett sådant centrum är något man går till för att söka kunskaper om sådant som särskilt intresserar en. Inte något man går till för att lära sig sådant andra har bestämt att man måste kunna.

Hur skulle ett sådant centrum kunna fungera och vilka uppgifter skulle det ha? Den absolut främsta uppgiften är att bibehålla den nyfikenhet varje litet barn har och som gör att alla små barn är motiverade att lära sig olika saker. Alla barn som börjar skolan tycker det ska bli roligt för man ska nu få lära sig en massa saker. Men som de flesta vet lyckas skolan rätt snart ta död på denna nyfikenhet.

Jag såg en gång en tv-intervju med en äldre kvinnlig grundskollärare. Hon berättade något jag aldrig har kunnat glömma. Hon sa: "Jag bryr mig inte om vad mina elever lär sig. Jag säger till dem: Ni får lära precis vad ni vill, men jag lovar er att jag ska göra mitt allra bästa för att hjälpa er att finna den kunskap som ni söker. Mina elever gör de mest fantastiska kunskapsprojekt, men det är klart alla lär sig inte när Gustav Vasa levde, däremot kanske de är experter på istiden. Och jag lovar att de vet hur de ska kunna ta reda på när Gustav Vasa levde om de behöver veta det."

Det viktiga är att eleverna får uppleva glädjen i att söka kunskap och lära sig något nytt, inte att de lär sig just det som är föreskrivet i läroplanen. Att lära sig något man verkligen vill lära sig, skapar inte bara glädje och tillfredsställelse utan också lust att lära sig andra saker.Ibildningscentret ställs alltså inga krav på vad man ska lära sig. Däremot ska man ställa ett annat krav, nämligen att eleverna ska bli experter på det man valt att söka kunskap om. Självklart kan inte alla bli lika goda experter, eftersom man har olika förutsättningar, men i begreppet expert lägger jag in att man verkligen har ansträngt sig för att tränga så långt in i ämnet som man kan på den tid som står till förfogande.

Dessutom ska man också kräva av eleverna att de inför sina kamrater och lärare ska redovisa vad de lärt sig. På detta sätt kommer kamraterna att själva lära sig en massa om sådant de inte själv valt att särskilt studera, och de kommer att upptäcka att den där kamraten, som kanske i deras ögon verkade vara en tönt, verkligen behärskade något de själva inte hade någon kunskap om. Detta gör att eleven växer i kamraternas ögon, och hans eller hennes egen självvärdering blir också större.

Under årens lopp kommer eleverna att bli experter på en mängd områden och vi kommer varje år att utexaminera nästan 100 000 experter på olika områden. Vore inte detta något för samhället att sträva efter?

En annan uppgift för bildningscentret skulle vara att visa hur man söker och finner kunskap samt hur man kritiskt värderar den. Vi lever i dag i en värld där merparten av all kunskap står att finna utanför skolans väggar. Eleverna kan behöva hjälp och handledning hur man söker sådan kunskap. Det är också viktigt att de lär sig förstå att det som framställs som fakta och kunskap inte alltid behöver vara det. Mycket av det som skrivs i tidningar är till exempel rent nonsens och osanning. Och merparten av all den information som finns på Internet är totalt anonym. Man vet inte om det är en knäppskalle som författat ett stycke eller om det är en ansedd expert. Det är viktigt att eleverna lär sig att bedöma rimligheten i de uppgifter de får fram och hur väl de stämmer med andra källor som behandlar samma ämnesområde.

Ytterligare en uppgift för bildningscentret är att lära eleverna arbetsdisciplin. Med det menar jag att de måste lära sig att kunskapssökande kräver koncentration, arbete, möda, men att när de nått målet får de mycket tillbaka. Det är ingen flumpedagogik jag förespråkar, tvärtom menar jag att en skola där ungefär en tredjedel av eleverna lämnar skolan med en känsla av att allt är trist och meningslöst är den verkliga flumskolan.

Bildningscentret bör också stimulera social fostran och lära eleverna att samarbeta. Det kan ske på olika sätt, exempelvis genom att elever med likartade kunskapsintressen samarbetar. Vid redovisningen får eleverna också lära sig att uppträda för en grupp och de som lyssnar får lära sig att visa uppskattning och respekt, men också att avge en positiv kritik som kan hjälpa eleven att bli ännu bättre.

Slutligen har vi givetvis den viktiga uppgiften att ge demokratifostran, som måste genomsyra hela tillvaron i bildningscentret.

Ett sådant här bildningscentrum skulle givetvis ställa krav på pedagogerna av ett annat slag än i dag. De skulle få en mängd andra uppgifter till dem de har i dag. I varje fall skulle uppgifterna framträda tydligare.

Utan rangordning vill jag nämna uppgiften som inspiratör, det vill säga att försöka intressera eleverna för sådant som läraren anser vara viktigt. Man kan hålla stimulerande och spännande föreläsningar som får eleverna att tycka att det här vill jag verkligen veta mer om.

En annan uppgift blir att vara handledare, det vill säga hjälpa eleverna med de uppgifter de valt och visa dem hur de ska gå tillväga.

En tredje uppgift blir att vara mentor, det vill säga bli en person som eleven verkligen känner att han eller hon kan vända sig till i olika sammanhang och har förtroende för.

En fjärde uppgift blir att vara undervisare. Undervisning försvinner inte i ett bildningscentrum, men den anpassas till elevernas önskemål. När några elever känner att de inte klarar av att söka kunskap eller till exempel arbeta med datorer, därför att de inte kan läsa, kan de gå till sin mentor och beklaga detta. Han svarar då: "Nu har du tur för i nästa vecka tänkte jag starta en ny läskurs. Ska jag anteckna dej för att gå med på kursen?" Sådana kurser kan startas på alla tänkbara områden och givetvis är det den pedagog som bäst behärskar området som leder kursen.

Den sista uppgiften blir att vara dokumentatör. Under årens lopp har eleven redovisat en mängd kunskaper från olika områden och dessa måste dokumenteras.

Jag är medveten om att många läsare kan finna min vision om ett utbildningscentrum såväl naiv som verklighetsfrämmande. Låt mig då bara säga att jag faktiskt har sett skolor som nästan sprängt sig själv och i stället byggt upp ett bildningscentrum, så jag tror det går.

Litteratur

Andersson B-E (1996): Spräng sönder skolan och skapa något nytt. Pedagogiska magasinet, nr 1/1996

Andersson, B-E (1999): Spräng skolan. Jönköping: Brain Books.

Andersson, B-E (2001): Visionärerna.Jönköping: Brain Books.

Andersson, B-E (red) (2001): Ungdomarna, skolan och livet. Stockholm: HLS Förlag.

Andersson, B-E & Strander, K (2001): Skolan, familjen och framtiden. Social sårbarhet hos unga. LHS, Individ, omvärld och lärande/ Forskning nr 9/2001.

Alla artiklar i temat Lärares yrkesetik (15)

ur Lärarförbundets Magasin