Ingår i temat
Kärlek
Läs senare

Lust att lära

Ibland går kärleken över. Även den mest passionerat skolälskande lilla förstaklassare kan förvandlas till en skoltrött sjundeklassare.

16 Sep 2010

Dag efter dag sitter de där, två små flickor tätt ihop. Deras 12-åriga bröder går förbi, tittar på dem och skakar på huvudena innan de går in genom skolans port, kaxigt svängande på skolväskorna. Kvar sitter Monika och hennes kamrat och gör allt för att se ut som om de minsann också går i skolan. Sex år gamla med var sin liten väska och en uppslagen bok som de ivrigt låtsasläser i.Monika Ringborg minns dagen då hon äntligen, äntligen fick gå till skolan i Hökarängen i Stockholm på riktigt, i finaste klänningen och skorna. Hon minns hur bänkarna stod, hur böckerna luktade och hur det lät när hon öppnade sin nya läsebok. Hon minns sin första fröken med kärlek.

– De första åren har jag inga andra minnen än att vi lekte och att vi lärde oss, säger hon. Och jag hade en sån otrolig lust att lära.

Men sen hände det något. I fyran kom en ny fröken och med henne försvann en stor del av kärleken till skolan. Lusten att lära förvandlades till rädsla och leken förvandlades till tvång.

– Jag var oerhört rädd för henne, säger Monika Ringborg, men jag gick till skolan varje dag och jag satt där. Jag klarade mig tack vare mitt goda minne. På den tiden, det var 60-talet, var det faktainlärning och minneskunskaper som gällde.

Trots att hon inte tyckte om skolan blev Monika Ringborg fil dr i pedagogik och lärarutbildare vid Stockholms universitet. Kanske, säger hon själv, kanske berodde det på att jag ville förändra sättet att undervisa. Beslutet fattades ur det negativa hon upplevde.

En annan liten flicka, Joanna, står framme vid katedern i skolan i Thessaloniki i norra Grekland. Hjärtat klappar lite extra men hon vet att hon kan det läraren frågar. Som ett rinnande vatten redogör hon för vad som står på sidan 74 i läroboken. Hon är duktig och får en guldstjärna.

Joanna Giota minns att 1970-talets grekiska skola innebar betyg från första klass, många prov och förhör och – liksom för Monika Ringborg i Hökarängen på 60-talet – var det utantillkunskaper som gällde. En helt annan skolkultur mötte henne när hon kom till Sverige och började i sjuan 1978. Nu skulle hon jobba i projekt och teman, hon skulle föra dialog och säga vad hon tyckte.

– Det klarade inte jag. Jag var ju drillad i den grekiska skolan!

Joanna Giota trivdes inte riktigt i den svenska skolan. Hon gjorde som hon blev tillsagd och hon fick bra betyg, men hon förstod inte varför hon skulle göra det som förväntades av henne.

– Det var egentligen när jag slutade gymnasiet som jag insåg att det kanske fanns en poäng med den svenska skolan som jag hade missat, säger hon.

Intresset för olika skolsystem och hur elevers motivation fungerar väcktes då hon började forska. I dag är hon docent i pedagogik vid Göteborgs universitet.

Monika Ringborg var en skolflicka med stark integritet som gärna hade velat gå sina Foto: Fredrik Hjerling egna vägar mot den kunskap hon så starkt åtrådde. Hon minns hur lusten att räkna försvann av att hon kunde få minus på sitt rätta svar för att hon inte hade gjort uträkningen på lärarens sätt. Likadant var det med musiken.

– Jag började spela piano och gillade att poppa upp det och det gick ju inte alls. Man skulle spela precis som det stod. Jag fick skällning så det var bara att sluta.

Hon skrattar och nynnar Gubben Noak i popversion.

Med en sådan bakgrund är det kanske inte förvånande att hon säger ”delaktighet” som första ord när hon ska beskriva sin egen undervisning för sina lärarstudenter. Hon vill att de ska känna att deras synpunkter och tolkningar räknas och är värda någonting – och hon hoppas att de ska ta med sig detta sätt att arbeta ut till sina egna klasser en gång i framtiden.

– Delaktighet är viktig för att hålla motivationen vid liv, säger hon.

Det händer något konstigt när unga människor kommer in i skolan. Plötsligt är det eleven, inte hela människan, som står i fokus. Joanna Giota menar att skolan måste ta mycket mer hänsyn till elevernas personliga förutsättningar, behov och intressen – verkligen se dem och bry sig om vad de gör och hur de har det även när de inte är i skolan. Att få eleverna att behålla sin vetgirighet och nyfikenhet för läran-
det handlar om att anpassa klassrumsundervisningen till elevernas resurser och ge dem möjligheter att vara med och bestämma innehållet i undervisningen. Det handlar också om att inbjuda till samtal kring kunskap för att eleverna själva ska kunna pröva sin förståelse.

Delaktighet är viktigt men också att förklara för eleverna varför de ska lära sig det skolan förväntar sig och varför de ska göra på ett visst sätt, menar Joanna Giota. Paradoxalt nog var detta något som fanns i den grekiska skolan. Bildning var ett centralt begrepp, antikens kultur, filosofi och vetenskap var något alla skulle kunna.

– Det kändes meningsfullt, säger Joanna Giota. Vi fick veta att om man är bildad och har mycket kunskap så blir man en bättre människa och en god samhällsmedborgare.

Det var alltså en ganska bra skola?

– Njaa, jag var ju en duktig elev, säger hon. För dem som inte var duktiga var det inte lika roligt. En auktoritär skola är en sorterande skola som slår ut dem som inte hänger med eller som inte kan finna sina roller som elever. Det hämmar den inre motivationen och gynnar dem som kan leva upp till de förväntningar som finns.

Motivationsforskningen talar om inre och yttre motivation. Den som är inre motiverad lär av egen drivkraft och för sin egen skull eller för att det är roligt och intressant. Den som är yttre motiverad lär för att läraren eller föräldrarna säger det, för att inte råka illa ut, för att vara omtyckt eller för att vara den ansvarsfulla elev som man förväntas vara.

Yttre motivation kan ge bra betyg, men de bestående kunskaperna får man av den inre motivationen.

De ”svagare” eleverna i Joanna Giotas forskning svarar ofta att skolan känns tråkig och meningslös. ”Läraren ser mig inte utan bara de duktiga eleverna. Vi duger inte, det är bara de duktiga eleverna som gäller.” Risken finns att man blir bråkig och utagerande eller tyst eller ”osynlig”. Man tar inte del av det som händer i skolan. Det spelar ingen roll hur det går på provet eftersom man ändå inte har brytt sig om att läsa på.

– Det är en ren överlevnadsstrategi som de här eleverna tar till när deras värde som person är hotat. De vill inte visa att de inte är duktiga eller inte kan, säger Joanna Giota. I vårt samhälle bedöms ju människors värde ofta efter deras förmåga att prestera och vara duktiga.

Men för de duktiga eleverna kan betyg vara en sporre i sig. Så blev det för Monika Ringborg i Hökarängen.

– När jag blev lite äldre tävlade vi med varandra, berättar hon. Vi jämförde betygen, men lärde oss inte för lärandets skull utan för att få bättre betyg än bästa kompisen.

Joanna Giota berättar att om man frågar eleverna själva så säger de att de vill ha betyg, men när man frågar vidare visar det sig att det de egentligen vill ha är information om hur långt de har kommit i sin lärandeprocess. De vill veta hur långt de är från målen och hur mycket de ska anstränga sig.

– Så det handlar inte om betyget i sig utan om återkopplingen från läraren om hur de klarar olika uppgifter i olika ämnen. Det som har med lärandet att göra och hur du kommer vidare i ditt lärande kommer inte fram i betyget.

Monika Ringborg kunde inte teckna eller måla i skolan. Det blev aldrig som läraren tyckte att det skulle bli. När hon som vuxen tog upp målningen så ”kladdade” hon, lekte med former och målade över.

– Efter ett år ville jag lära mig grunderna, säger hon. Jag tror att lärandet går till på det sättet. Jag tror att man måste tillåta eleverna att känna sig för och leka. Att man har klarat ett prov betyder inte att man kan det. Förtrogenheten och färdigheten får man på annat sätt.

Hon säger att när man dansar kan man känna matematiken, när man går i en stad finns den i byggnader och broar. Pythagoras sats kan man se lite här och där.

– Jag börjar i det konkreta för att gå till det abstrakta, säger hon om sin egen undervisning. Jag börjar där studenterna befinner sig och från hur de själva ser på världen. Sen kommer teorierna.

Tänker hon på att undervisningen ska vara rolig för studenterna?

– Nej, det gör jag inte, jag har roligt själv, säger hon. Jag tycker att det är otroligt roligt att undervisa och jag tror att det smittar av sig om man själv tycker att det är kul – och det är en bra förutsättning för lärandet.

Joanna Giota tror inte att lusten att lära någonsin försvinner, men att man periodvis Foto: Torsten Arpisätter den åt sidan och i stället går in för att göra som alla andra vill att man ska göra.

– Hur många av alla elever som går över till att bli yttre motiverade varierar mellan olika undersökningar – men det är tillräckligt många för att vi ska ställa oss frågan varför skolan ser ut som den gör och vad vi ska göra för att den ska bli bättre.

Att vara lärare är världens svåraste – och viktigaste – yrke, menar både Joanna Giota och Monika Ringborg, eftersom skolan har såna konsekvenser för resten av livet.

Monika Ringborg drömmer om en tillåtande skola med lärare som bygger hållfasta relationer till sina elever. En skola som börjar där varje elev befinner sig, där det inte har någon betydelse när man blir klar eller att alla gör samma saker under samma tid. Om ett prov misslyckas – gör om det! Man kan ha haft en dålig dag eller förstår kanske inte förrän en månad senare.

Joanna Giota ser skolan som en ingång i och en väg till det kärleksfulla samhället. Lärandet i svensk skola handlar inte enbart om att ge alla elever möjligheter att förverkliga sina individuella projekt, säger hon. Det handlar även om att utrusta eleverna med en praktisk klokhet som vi människor behöver för att kunna leva ett gott liv tillsammans, göra mänskliga förhållanden bättre, åstadkomma ett gott samhälle och ett gott liv för människan.

Alla artiklar i temat Kärlek (8)

ur Lärarförbundets Magasin