Ingår i temat
Kultur
Läs senare

Linn Fernström

Konsten i tematAtt skapa själv och ta del av kulturella uttrycksformer är en förutsättning för abstrakt tänkande. Det är den framgångsrika konstnären Linn Fernström helt övertygad om.

19 sep 2019
Linn Fernström
Kultur är det som gör oss till människor, anser Linn Fernström. Foto: Axel Öberg

Död och livfullhet. Figurativt och abstrakt. Makabert och vackert. Alla de motsättningarna ryms i Linn Fernströms konst, ofta i ett och samma verk. Anslaget pockar på betraktarens uppmärksamhet – för vad är det egentligen som händer i bilden?

Linn Fernström levererar inga svar men själv beskriver hon kombinationen av de skarpa kontrasterna – mörker eller glädje – som givna beståndsdelar i livet.

– Om jag bara skulle arbeta med det ena eller det andra skulle det bli alldeles för endimensionellt. För mig är det ett sätt att förhålla mig till vad det är att leva. Om vi pratar om döden, exempelvis, så pratar vi även om livet för vi vet ju inte vad döden är, säger hon.

LINN FERNSTRÖM

Linn Fernström är född 1974 i Örebro och växte upp i Garp­hyttan. Utbildad vid Konstskolan Idun Lovén och Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Har ställt ut på flera gallerier och även deltagit
i grupputställningar, som vid Venedigbiennalen, Liljevalchs och Bonniers konsthall.

– Mina verk skildrar en alldeles egen värld. Den är inte verklighet, men där­emot plockar jag ingredienser från verkligheten och stoppar in i den världen.

Men just nu, i Linn Fernströms 280 kvadratmeter stora ateljé, befinner vi oss i verkligheten, vad det nu är …

Väggarna är täckta med enorma uppspända dukar, helt vita, helt orörda. Det enda verket på ateljéns väggar är en pytte­liten pastellteckning under arbete, längst in i ett hörn. Bredvid står ett bord belamrat med pastellkritor i olika färger.

Den här hösten står Linn Fernström inför en slags omstart.

– Det knöligaste är nästan den typen av period jag står i just nu.Jag vet inte helt vad jag ska göra men jag kommer antagligen att börja dra i trådar från verken i den förra utställningen. Och sedan hoppas jag på att det utvecklas åt något håll.

Linn Fernström ser sin arbetsprocess som en jazzimprovisation.

– Man har ackorden och skapar någonting som man inte visste fanns. Jag söker mig fram, följer med i målningen och förhoppningsvis händer det något som känns rätt.

De senaste verken har varit lättare och mindre färgstarka än tidigare. Men varför penseldragen och färgen har blivit tunnare har hon svårt svara på. Möjligen beror det hennes tioåriga vistelse i USA.

Gester och rörelse är kännetecknan­de för Linn Fernströms konst. Och hur hon åstadkommer ett djup i sina bilder trots att figurer, människor, djur eller växtlighet oftast är placerade på en vit eller ljus bakgrund. I stället skapar hon ett djup genom att placera de figurativa inslagen framför och bakom varandra.

I somras ställde Linn Fernström ut i Skåne. Nu är det nystart som gäller.
Foto: Axel Öberg

Djupet förstärks också av djur i ständig rörelse. Fåglar som är på väg ut eller in i bilden eller som förbereder sig för landning. Eller apor och tigrar i färd med att närma sig en annan gestalt. Ibland går de till anfall, i andra fall ­söker de närhet. Men vissa djur har sedan länge sett livets goda sidor och är spetsade på spett eller har fått sitt huvud avhugget.

– Dels har jag alltid varit fascinerad av djurens och blommornas ansikten, för de har ju också ett ansikte. Och dels ser jag dem lite som magiska ”kraftdjur”, lite som att man kan ta på sig den kraft djuren innehar och använda sig av den. Ja, ungefär som en lek med olika identiteter, säger hon.

Till saken hör också att Linn Fernström älskade djur som liten. Hon växte upp utanför Örebro och alla hennes barndomsminnen utspelar sig ute på landet vid bäckar, i trädgårdar och skog. Drömmen var en stor bassäng med en säl i, men hon fick nöja sig med nymfparakiten Pontus, vilda möss, några kaniner och en katt.

Personligen ser Linn Fernström sin serie Omhålla som ett avstamp i sitt konstnärskap (2007–2008) och en rad målningar som blev väldigt viktiga i hennes bildflöde. Där ingår bland annat de kända verken Ängeln och Ballongerna målade i skala 1:1 där hon själv är en framträdande del av motivet.

Självporträtt eller alter ego? Nja, någonstans i gränslandet, blir svaret, efter en stunds reflektion.

–  Jag befinner mig i bilden på samma villkor som de andra figurerna. Det är inte så att jag gestaltar något som har hänt under dagen eller något jag har drömt. Att jag själv finns med i verken är inte det primära men jag kan heller inte säga att det är helt oviktigt.

Gemensamt för de målningarna är också det hon kallar för ”omhålla-gesten”, där hon själv gör en rörelse som om hon håller om någonting.

– Det finns många infallsvinklar i den gesten. Man kan tänka sig att man håller om någon eller vill hålla i något som inte finns där, att man omsluter tomheten.

Kulturens betydelse i samhället är något Linn Fernström reflekterar mycket över. Både när det gäller att ta del av kultur och behovet av eget skapande, oavsett i vilken uttrycksform det handlar om.

– Om vi går tillbaka långt i tiden och tittar på hur människor har levt så är det ju det som skiljer oss från djuren. Vi har alltid kunnat sjunga och dansa. Och vi har sedan länge haft förmågan att se abstrakta förhållanden. Det vill säga att förstå att saker och ting inte alltid bara är det vi ser, att det är något mer. Med andra ord: kultur är det som har gjort oss till människor, och det som gör oss till människor.

Att utöva olika kulturella uttrycks­former tillsammans är ett civiliserat sätt att umgås på, tycker hon. Och det bästa sättet att skapa gemenskap och få möjligheten att experimentera med känslor och tankar. Det vill säga det som krävs för att vi ska utvecklas som individer. Vi kanske inte måste stå och måla tillsammans, konstaterar hon. Men vi borde sjunga och dansa mer i grupp.

Alla artiklar i temat Kultur (11)

ur Lärarförbundets Magasin