Läs senare

Lek på gott och ont

Barn kan i leken även göra onda saker mot varandra. hur ska man egentligen förstå det? Och hur ska man som pedagog förhålla sig till barns onda lekar?

23 feb 2012

En grupp pojkar i åldrarna 9 till 12 leker en vild lek, beväpnade med bågar, pilar, spjut och långa träknivar. Andreas, som är liten för sin ålder, är med i leken på sitt eget, lite tafatta sätt. Plötsligt blir han allas måltavla och det hörs ett tjut: ”Vi leker att vi skulle mörda Andreas”. Han blir jagad, till en början på det vanliga sättet i den här dramatiska leken. När Andreas blir ordentligt förskräckt blir jakten mer och mer upphetsad. Anfallsropen blir allt fler och gällare. Barnflocken verkar ha tappat huvudet, nu är det ”the wolf pack” som jagar. De driver in Andreas på gården och han fångas i ett hörn. Här blir han fasthållen, hårt stucken i magen med spjut och hotad med ”kniv” mot halsen. När en vuxen ingriper är han helt vit i ansiktet och skakar i hela kroppen. Barnen försvarar sig: ”Det hände ju inget” och ”vi lekte ju bara”, säger de. De verkar uppstressade och förvirrade och formulerar sig inte lika bra som vanligt. De verkar känna sig obekväma, mer än vad som kan förklaras med att den vuxne ingrep. Det aggressiva momentet i leken tycks ha accelererat av sig självt, och Andreas skräck har triggat processen i stället för att bromsa den. Barnflocken har först förorsakat hans rädsla och därefter levt upp till hans höga skräcknivå. Det händer att barn, som en medveten avvärjningsstrategi för att undgå förebråelser, säger att aggressiva handlingar bara var lek. Men andra gånger menar de verkligen vad de säger. I det här fallet brukade barngruppen inte plåga Andreas.

I västvärldens kultur betraktas leken som en ”god” aktivitet. I FN:s barnkonvention framställs leken som en rättighet och inbördes motstridiga forskare poängterar, var och en mot sin bakgrund, att leken är bra och gynnsam för barns utveckling. Jag vill försöka vidga det perspektivet och fokusera på det underbelysta förhållandet att leken även kan ha onda inslag, ibland fastän det inte är barnens avsikt.

När barn ger sig hän i leken händer det att de utför handlingar som de inte skulle utföra utanför leken. Vilka kännetecken i leken gör den till en aktivitet som barn kan delta i som medryckta och självförglömmande aktörer, alltså som aktörer som inte alltid ”slutar medan leken är god”?

När barn leker gemensam fantasilek befinner de sig inom tre verklighetssfärer som hela tiden i någon utsträckning påverkar varandra: 1) den reella sfären, där de bedömer möjligheterna i den konkreta omgivningen, 2) regisfären, där de förhandlar om teman och roller i leken och 3) fiktionssfären, där den kognitiva och emotionella bearbetningen är öppen för att följa och koppla ihop flera typer av logiska samband.

I fiktionssfären möts de denotativa (begreppsliga) och de konnotativa ( ”konstnärliga” ) bearbetningsformerna. Det möjliggör stora hopp mellan idéer, och skapar oförutsedda och medryckande händelser. Varenda ett-eller-annat kan kopplas ihop med varenda annat ett-eller-annat på något sätt. Att fantasin är fri när det gäller logiska samband ökar barnets föreställningsmässiga rörelsefrihet och bidrar till fiktionssfärens överflöd och attraktion.

Leken har ett förlopp med etapper, och det centrala är att samspelet mellan de tre sfärerna och deras relativa dominans förändras under lekens gång:

 

 

 

 

 

 

 

Figuren kan illustrera etapperna i vild lek. Inledningsvis ligger tonvikten på idéutbyten och förhandlingar (regiplanet), som i sin tur banar väg för en period där fiktionssfären har mest utrymme. Därefter förtunnas denna medan barnen omförhandlar. Förhandlingarna matar fiktionssfären med idéer. Förslaget om att leka att Andreas skulle mördas uppstår och väcker genast stor genklang. Barnflocken koncentrerar sig mer och mer på den tilltagande, förtätade fiktionssfären, och intrycken från övriga sfärer som tränger in påverkas av detta. Andreas blir rädd på riktigt och försöker komma bort från leken, men för de andra barnen tillför hans flyktförsök extra spänning och substans till lektemat. Hans reaktion fungerar så pass adekvat i den expanderande fiktionssfären, att hans skräck förstärker lekens mening och intensitet för de andra, och de ger sig hän åt leken. För att uttrycka det med ett välkänt talesätt: ”De leker så bra att de glömmer både sig själva och världen omkring sig.”

För Andreas är implikationerna av leken klart negativa. För barnen i flocken kan den ha vitt skilda implikationer. För ett barn, som brukar ha goda relationer till andra, kan lekerfarenheten bidra till att det bättre kommer att kunna skilja mellan gott och ont, och utveckla sin känsla för hur andra mår och för konsekvenserna av sina egna aggressiva handlingar. Erfarenheten av att ha utfört en ond handling kan i en senare situation, där barnet är på vippen att göra något ont, bli till en levande motföreställning som fungerar som väckarklocka: ”Nej, jag vill inte vara med – hon blir ju så ledsen.” För ett annat barn, som dagligen känner sig sviken och omgiven av många möjliga fiender, kan den onda handlingen ge en försmak av maktens sötma: ”Äntligen är det jag som bestämmer.”

Det är omständigheter utanför leken som avgör hur mycket och hur det leks, och vad leken på sikt leder till. Professionella vuxnas sätt att förhålla sig har viktigt inflytande. Vi vet att vissa lekar och vissa konstellationer av barn lätt slutar med bråk. Jag tycker man kan se leken på samma sätt som andra aktiviteter vi intervenerar i. Vi kan vända det blinda ögat till och låta det passera, i respekt för barnens fria aktivitet, och vi kan förebyggande förhindra varje potentiellt riskabel aktivitet som kan leda till att barn måste tillrättavisas. Men det är bättre att ge leken en chans. Det kan vara lättare sagt än gjort, eftersom vi lyckligtvis gärna vill undvika att barn blir ledsna. Vi bör dock inte till varje pris förhindra att de kan råka skada någon och därefter få rimligt dåligt samvete för det. Spädbarn är disponerade för empati, och empati utvecklas och får liksom andra dispositioner sin form genom deltagande i sociala relationer över tid. Vi förfäras när brottslingar tycks vara samvetslösa. En människa, vuxen som barn, som man antar inte känner till dåligt samvete blir avskuren från många gemenskaper.

Har ett barn agerat oacceptabelt är det en bra idé att följa devisen om att skilja mellan en persons karaktär och hennes enskilda handlingar, samt att göra detta helt klart för barnet. Att till exempel säga något i stil med: ”Jag vet att du är en snäll flicka. Men ibland gör du också något du inte får. Du får inte göra så att Line börjar gråta. Nu ska jag hjälpa er bli kompisar igen”. För ett äldre barn kan en skyddande generalisering som ”Man kan gott vara snäll, även om man är arg ibland” kännas som en värdig start på ett samtal. Barn känner ofta själva att en del av deras agerande är olämpligt. Det bör man prata om, så att barnen inte lämnas ensamma med den känslan. Det är tryggt för barn att ha vuxna som kan och vill förstå dem som de är.

Det är inte alltid lätt att vara uppriktigt ofördömande; att inte enbart vara det i ord. Att komma ihåg att världen är både god och ond kan vara en hjälp, liksom att det dessutom kan vara svårt att få klarhet i förhållandet mellan gott och ont i västvärldens kultur av i dag. I utbildningssystemet måste man exempelvis hävda sin individualitet och sina företräden och positionera sig i konkurrens med andra, samtidigt som man först och främst ska vara vänlig och hjälpsam.

Lek kan innehålla både gott och ont. Jag vågar hävda att detta utvecklar barns verklighetsuppfattning, och att det är modigt av dem att leka kring det oroliga förhållande som faktiskt existerar mellan det goda och det onda.

Ivy Schousboe

är professor emerita i psykologi. Hon var tidigare verksam vid Köpenhamns universitet och har framför allt intresserat sig för frågor som rör integration, lek, anknytning och barns samtida livsförhållanden. För närvarande redigerar hon tillsammans med en kollega en engelskspråkig bok om lek som ska ges ut i år på Springer Press.
 

Litteratur

Schousboe, I (2003): Leg og udvikling af antisociale kompetencer. Psyke & Logos, 24, 228—256.

Göncü, A & Gaskins, S (red)(2007): Play and Development: Evolutionary, Sociocultural and Functional Perspectives. Mahwah, NJ: LEA Publishers.

Alla artiklar i temat Lek på fullaste allvar (10)

ur Lärarförbundets Magasin