Läs senare

Lärarna pekas ut som syndabockar

Skolans och lärarnas låga förväntningar anges ofta som orsaken till att många elever inte klarar målen. Som förklaringsmodell är den idealisk för de skolansvariga: den kostar inga pengar. Men det är att göra det alltför enkelt för sig, skriver Sten Svensson.

23 feb 2012

Bild: Ulf FrödinNär Skolinspektionen bildades som en egen myndighet för ett par år sedan deklarerade den nya generaldirektören Ann-Marie Begler att alla skolor där det fanns elever som inte nådde godkändnivån, skulle få kritik vid de kommande inspektionerna. Och mycket riktigt började den nya Skolinspektionen att spotta ut rapporter om olika brister i skolan och man kritiserade skolor där inte alla elever nådde målen för godkänt.
Samtidigt har en ny anledning till att eleverna inte når målen förts fram i debatten. Det är skolans och lärarnas låga förväntningar på eleverna som är orsaken. Har lärarna uppfattningen att en del elever inte klarar att bli godkända så når inte heller dessa elever målen. Låga förväntningar blir till en självuppfyllande profetia.

Det är således lärarnas förutfattade föreställningar och låga förväntningar på eleverna som är problemet, enligt denna uppfattning.

En källa till lärarnas låga förväntningar har också pekats ut och det är Skolverkets databas Salsa. Med ledning av föräldrarnas utbildningsbakgrund, andelen elever med utländsk bakgrund och några ytterligare faktorer, anger Salsa ett förväntat betygsutfall för den aktuella skolan. Det ska sedan skolledare och lärare använda för att jämföra med de verkliga resultaten och ha som underlag för skolans diskussion om hur målen ska nås. Kritikerna av Salsa menar att metoden medverkar till att skolorna nöjer sig med att nå den förväntade nivån. Men då har man inte förstått att Salsa endast förklarar cirka 40 procent av variationen i betygsvärden, 60 procent av variationen beror på andra faktorer.

Naturligtvis ligger det en del i förväntningarnas påverkan på eleverna.

I bakhuvudet på varje skolledare och lärare, som är utbildad under 1900-talet, finns den så kallade normalfördelningskurvan. Den anger att det i en årskull ska finnas en stor grupp som ligger i mitten, en liten grupp som ligger överst och en liten grupp som ligger längst ner, vad gäller skolresultat. I det relativa betygssystemet var det angivet hur många procent av eleverna som skulle få de olika betygsstegen 1–5. Denna syn har levt kvar trots att det relativa betygssystemet avskaffades i mitten av 90-talet. Lämpar skolan det gamla normalfördelningstänkandet överbord kommer mycket att vara vunnet.

Men tror man att det är lärarnas låga förväntningar och Salsa som är huvudförklaringar till dagens elevresultat gör man det lätt för sig. När tillämpningen av normalfördelningskurvan var som mest utbredd i svenska skolan presterade eleverna bättre resultat i de internationella undersökningarna än vad de gör i dag. Trots att en grupp elever var direkt utpekade som de som hade de sämsta förutsättningarna att lära sig och att de skulle ha det lägsta betyget, klarade dessa elever sig bättre än dagens. Lärarnas förväntningar på eleverna måste således vara en faktor med begränsad effekt för vad eleverna faktiskt lär sig.

En betydligt viktigare faktor för elevresultaten är nivån för godkänd i de olika ämnena. När de fasta kunskapskraven infördes i mitten av 90-talet, skärptes kraven på eleverna kraftigt. Tidigare hade det räckt med att vara närvarande på lektionerna för att få det lägsta betyget. Samtidigt som dessa högre krav infördes skars lärarresursen ned med 20 procent på grund av den ekonomiska krisen. Högre krav och färre lärartimmar var ingen bra kombination och sedan dess har närmare 25 procent av eleverna i grundskolan inte nått till godkändnivån i minst ett ämne och drygt 10 procent har inte klarat kraven för tillträde till gymnasieskolans nationella program. Med den nya skollagen, de nya läroplanerna och de nya betygskriterierna har kraven på eleverna skärpts ytterligare och sannolikt kommer det att bli än fler elever som inte når målen de kommande åren.

En första rapport kom i november 2011 och den visade att det var färre som klarade de nya högre behörighetskraven till gymnasieskolan. Det finns ett klart samband mellan nivån för godkänd och hur många som når den nivån inom en given resursram.

Inom varje årskull i skolan finns det elever som har mycket stora problem med att få livet och skolan att fungera på ett bra sätt. Svårigheterna kan ligga hos eleverna, de kan vara sjuka både fysiskt och psykiskt och de kan ha andra diagnoser och sociala problem som försvårar skolarbetet. Eleverna kan också ha problem med sina föräldrar. Arbetslöshet, fattigdom, kriminalitet, alkoholism, drogmissbruk, psykiska sjukdomar, krigsskador och många andra problem finns i hemmet hos alltför många skolelever.

Dessa problem försvårar för eleverna i skolan och de försvinner inte även om lärarna har en positiv inställning till att även dessa barn kan klara att bli godkända. Ska alla elever nå målen krävs det att skolan kan sätta in den lärarinsats som behövs för varje elev. Då behövs det fler vanliga lärartimmar, fler speciallärartimmar, fler modersmålslärartimmar etcetera, och allt detta kostar pengar.

Det är bristen på pengar och lärarresurs som är den största anledningen till att elever inte når målen. Dessutom behövs omfattande satsningar på vidareutbildning av lärarna, satsningar på elevvårdspersonal, satsningar inom socialtjänst, polis och sjukvård. Att höja andelen elever som når målen med någon eller några procentenheter går säkert inom nuvarande resursramar men menar man allvar med att alla elever ska nå målen, kommer det att kosta mycket pengar. De sista procentenheterna kan komma att kosta lika mycket per elev som köpt vård inom socialtjänsten kostar per barn i dag.

Men i dag är det inte elever i behov av särskilt stöd som är prioriterade i skolan. Dagens skolpolitik med det fria skolvalet styr i stället resurserna till att de blir alltmer lika per elev. Skolor med få elever som behöver stöd får lika mycket resurser som skolor med många elever i behov av stöd. Med det fria valet styrs skolans resurser från de utsatta stadsdelarna till skolor med goda förutsättningar att nå målen och till vinster i skolbolag och skolkoncerner.

Att förklara elevresultaten med lärarnas låga förväntningar och Salsa är dessutom en förklaringsmodell som är idealisk för de skolansvariga i stat och kommun. Den förklaringen pekar ut en syndabock, lärarna, och den kostar inga pengar. 

ur Lärarförbundets Magasin