Läs senare

Läraren med stort L

Hon syns, hörs och lyssnas på. En förebild. Men i den politiska debatten om skolan tänker Anne-Marie Körling inte delta. Det är vad som sker i klassrummet, i mötet mellan lärare och elev, som hon vill påverka.

23 sep 2014
Läraren med stort L
Anne-Marie Körling bär alltid kameran med sig och en del av hennes bilder publiceras på bloggen. »Jag är uppmärksam på detaljer. Kameran hjälper mig att titta noga och länge«, säger hon. Bild: Robert Blombäck

Hon vill absolut inte bli kallad ”kändislärare”. Ändå är hon just det. Det görs tv-program om Anne-Marie Körling. Hon har tilldelats priser och utmärkelser. Flera gånger i veckan ger hon inspirationsföreläsningar, och i krönikor, blogginlägg och böcker utvecklar hon sina egna tankar om skolan. Alltid med läraren i fokus.
Hon talar mycket om att ”modella”, alltså att modellera undervisning och metoder. Det innebär att vara en förebild för både kollegor och elever.

Veckan innan vi ska träffas besöker jag en grundskola i Skåne för att göra reportage om läs- och skrivundervisning. Där möter jag av en slump ett av Anne-Marie Körlings verkliga fans. Den skånska läraren har hämtat nästan alla moment som hon visar upp från sin ”mentala och digitala mentor”. Det blir ett handfast bevis på vilket genomslag Anne-Marie Körling har i den vardagliga skolverkligheten runt om i landet.

– Jag är väldigt, väldigt trött på medias dystra bild av skolan. Jag vill hålla upp en annan spegel, som visar en motbild, säger hon.

Anne-Marie Körling får ständigt bevis på att det behövs. Via sin blogg kommer hon i kontakt med många lärare som tappat hoppet och arbetsglädjen. En skrev till henne att hon sett en annons i lokaltidningen där det stod att begravningsbyrån på orten sökte personal. Läraren funderade på att söka.

– Min första tanke var att det också är ett jätteviktigt jobb, säger Anne-Marie Körling. Precis lika viktigt som läraryrket. Det ena handlar om början av livet och det andra om slutet. Båda ska bli värdiga.

Men hon skickade ändå sitt mobilnummer och bad den deppiga läraren att ringa upp. Sedan dess har de haft kontakt både via telefon och mejl.

– Nu är hon jätteaktiv och kan inte sluta prata pedagogik! Vi skriver till varandra en gång i veckan ungefär.

Anne-Marie Körling handleder flera lärare på det här sättet, som en sorts jourhavande kollega. Det går mest ut på att lyssna.

– Det märks att det ryms väldigt få pedagogiska diskussioner där man hinner gå från yta till djup i skolan. Det är först när man når djupet som man kommer fram till diskussionen om varför man ville bli lärare. Jag vill att var och en ska hitta berättelsen om just sitt yrkesval. Då kan de se sina egna styrkor.

För det verkar lättare att se sina brister, i alla fall är det ett problem för de lärare som vänder sig till Anne-Marie Körling.

– Jag hjälper dem att se vad de faktiskt gör i stället för vad de inte hinner med. Om någon är stressad över att inte ha hunnit till sidan 47, så kan jag fråga: ”Men hur blev sidan 46 då? Vad lärde ni er där?”

Hon har själv funderat mycket på misslyckanden. En lärdom är att sådana krävs för att utvecklas.

– Känslan av misslyckande, vilsenhet och ifrågasättande finns hos alla. Jag vill avdramatisera det. Det är inte farligt så länge vi pratar om det. Men det kan vara obehagligt och besvärligt i skolan, som är en verksamhet som ständigt pågår, utan avbrott.

Engagemanget för enskilda lärare kommer delvis av att hon själv alltid velat ha ett professionellt bollblank i klassrummet. Hon har flera gånger bett skolpsykologen eller skolsköterskan att sitta med och iaktta hennes lektioner, för att få förslag på hur hon kan utvecklas och se varje elev.

– Det har tyvärr oftast mötts av misstro: ”Vadå, funkar det inte för dig, eller?”

Men till slut träffade hon en psykolog som ställde upp och följde henne en hel dag.

– Det önskar jag att alla lärare fick uppleva. Han fick mig att förstå hur viktiga mikrostunderna med eleverna är. Det tog jag med mig. En verkligt spännande utveckling för skolan skulle vara om man lyckades utöka samarbetet mellan elevhälsan och lärarna.

Många av Anne-Marie Körlings tankar och erfarenheter finns nedskrivna i hennes nya bok, Läraren inom mig.

– Jag har försökt minnas det som förändrat och påverkat mig. När jag började skriva kunde jag inte sluta. Jag skrev nästan oavbrutet mellan 7 juni och 12 augusti förra året. Ibland vaknade jag mitt i natten, gick upp och satt vid datorn i tio timmar.

Hon har sparat flera kartonger med kopior av elevarbeten som fascinerat eller förvånat genom åren. De hjälper henne att komma ihåg. Men hon har också samlat många stunder i sitt huvud. Emellanåt dammar hon av dem på sina föreläsningar.

En av berättelserna handlar om en elev som avslutar mattelektionen med att slänga sina uträkningar i papperskorgen. Anne-Marie Körling ser det och plockar upp papperet. Nästa lektion går de igenom talen och konstaterar att eleven har klarat det mesta.

– Den berättelsen handlar om att våga vara en lärare som tar eleverna igenom svårigheter. Att inte kapitulera inför oviljan att lära sig saker. Som lärare kan man konservera elevens självbild, i det här fallet att vara en person som inte förstår matematik. Jag vill bryta det och förklara att på mina lektioner ska du bli en person som lär sig matematik!

Själv trodde hon nog att hon skulle ägna sig åt musik. Redan som sjuåring ärvde Anne-Marie Körling ett musikförlag, som ägde rättigheterna till verk av Evert Taube och en rad välkända barnvisor skrivna av hennes egen farfar. Genom kontakter fick hon tidigt jobb i musikbranschen, bland annat på Stim, Sveriges tonsättares internationella musikbyrå. Det hade varit bekvämt att fortsätta på den banan. Men i stället valde hon att bli lärare, och kom in på utbildningen som 32-årig trebarnsmamma. Hon tycker att hon haft nytta av sina tidigare arbetslivserfarenheter.

– Skolan borde signalera till eleverna vilka yrken som finns, för det är en av lärandets horisonter: ”Det här kan du bli.” På Stim fanns det jurister, musiker, ekonomer, reklamare. Lärare borde få vara ute och se andra arbetsplatser oftare.

Anne-Marie Körling undervisade i nästan 15 år efter sin examen innan hon blev sakkunnig i utbildningsfrågor i en kommun som planerade att starta ett pedagogiskt centrum. Under några år fick hon chans att arbeta med skol-utveckling i nära samarbete med elevhälsan. Tanken var att hitta kopplingen mellan pedagogik och psykologi, något som förstås passade Anne-Marie Körling perfekt.

– När jag var 16 år köpte min mamma en bok på rea. Den hette Fria barn, lyckliga människor. Titeln tilltalade mig. Jag förstod inte riktigt vad jag läste, men det blev startskottet till att upptäcka annan facklitteratur om psykologi. Sedan dess har jag fortbildat mig på fritiden. Det har gett mig ett humanistiskt sätt att se på människan. En insikt om betydelsen av relationer och hur de skapas.

Just relationer är återkommande i Anne-Marie Körlings idébygge om skolan.

– I Fria barn, lyckliga människor lärde jag mig att barn tänker väldigt mycket. Det är en bra utgångspunkt. Jag tänkte själv mycket som barn och det gör barn än i dag. Men hur får de uttrycka det i skolan?

Anne-Marie Körling menar att svenska skolan har för lite fokus på vilken undervisning man vill ge och för mycket på individuella elevers rykte.

– Om jag ärver en elev som sägs vara stökig och ha svårt att sitta still, så får jag en bild av den eleven som jag inte har skapat själv. Då tar det tid för mig att förändra den. Vi berättar väldigt mycket om elever i stället för att ständigt ställa oss frågan vem eleven är i dag och vem eleven blir i mitt ämne?

Som lärare riskerar man att ”kidnappas” av föreställningar som man faktiskt kan göra något åt, menar Anne-Marie Körling.

– Jag är medveten om att socioekonomiska förhållanden påverkar elevens skolgång, det har forskningen slagit fast, men det behöver inte påverka det som sker i klassrummet. Det är genom lärarens undervisning och elevernas samspel med den som eleverna ska utvecklas. Det betyder att läraren är saklig, tydlig och gör upp med sina föreställningar om vad elever eventuellt kan lära sig.

Sådana här budskap förmedlar Anne-Marie Körling ett par gånger i veckan på olika föreläsningar, oftast inför skolpersonal. Men hon omsätter också sina idéer i praktiken. På halvtid handleder hon just nu lärare på en skola i Södertälje. Uppdraget kommer från Skolverket och syftet är att öka måluppfyllelsen och kvaliteten på undervisningen.

En tidig tisdagsmorgon följer jag med på en av Anne-Marie Körlings föreläsningar. Den hålls i en frukostmatsal på ett hotell i centrala Stockholm. Ett trettiotal kvinnliga politiker har nätverksträff. De kommer från Stadshuset, riksdagen och kranskommunerna. Alla har fått ta med sig en väninna, så i rummet sitter även näringslivstoppar och rektorer. Anne-

Marie Körling drar några av sina träffsäkra anekdoter. Bland annat berättar hon om en mamma och en pojke som hon träffade på bussen. De var finklädda och såg förväntansfulla ut.

– Vad ska ni göra? frågade hon. Jag blir så nyfiken!

– Vi ska börja skolan, blev svaret.

– Men välkomna! Välkomna redan nu! utbrast Anne-Marie Körling, som en självutnämnd representant för hela skolväsendet.

Det är också så hon uppfattas av många. Efter föreläsningen på hotellet smyger flera personer fram för att berömma henne eller komma med förslag. En är Christer Fuglesangs fru. Hon berättar att det kommer 30 utländska astronauter till Sverige i höst, och vill veta hur de kan dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper till den svenska skolan. Anne-Marie Körling kan inte svara direkt, men lovar att fundera och återkomma.

– Det är ju ett fantastiskt erbjudande. Det kan vi väl inte säga nej till?

Under frågestunden är det en kvinna i publiken som undrar hur lärare ska kunna sköta sitt jobb i en skola med 30 olika modersmål. En annan är gift med en lärare och klagar på all administration som tar för mycket tid. Anne-Marie Körling bekräftar att det är intressanta problem, men duckar för en diskussion. Hon vill inte delta i den allmänna samhällsdebatten om skolan. De yttre förhållandena kan hon inte påverka. Utvecklingen måste ske från insidan, menar hon.

– Jag förstår att skolan är en del av samhället och politiken. Men för mig är det i klassrummet tillsammans med eleverna som jag kan göra skillnad. Jag kan inte prata om något annat än kärnan i skolverksamheten, för det är där jag befinner mig. Och jag kommer att stå där framför eleverna även om ekonomin är urkass och medierna rapporterar om katastrofresultat. Mitt jobb handlar fortfarande om det som äger rum mellan lärare, elev och innehåll.

Anne-Marie Körling

Bakgrund: Född 1958. Har arbetat som lärare på olika grundskolor i Stockholmsområdet. Fick Svenska akademiens svensklärarpris 2006.

Har varit med och skrivit kursplanerna i svenska.

Bor: I Stockholm.

Gör: Föreläser, bloggar, skriver böcker och handleder lärare.

Aktuell: Med sin femte bok Läraren inom mig. "Det är den första som jag inte skrivit på uppdrag av någon."

Om sig själv som elev: "Jag såg skolan som en social plats. Man träffade kompisar och lärde sig lite om allt möjligt. Jag gillade maskinskrivning mest, eftersom vi hade en rolig lärare där. I dag ser jag skolan som en avgörande plats för livet. Där ska finnas rymd, glädje och möten."

Om bloggen Körlings ord: "Jag startade den för att jag ville uppmuntra pedagogiska samtal i Sverige. Den betyder mycket för mig, jag behöver skriva om mina tankar och sådant jag läser. Det utvidgade kollegiet är i dag väldigt aktivt i sociala medier. Fokus ligger på lärandet, man får en chans att prova sitt professionella språk och utforska professionens innehåll, värde och kvalitet."

Om den politiska skoldebatten: "Den är ytlig. Det går inte att prata om till exempel snabba lösningar för att skapa ordning och reda. Det kräver längre diskussioner. Jag tycker att det är roligt att skriva pedagogiska ordspråk, men jag tycker inte om att prata om pedagogik i för hög hastighet."

Läser just nu: Karl-Ove Knausgårds svit Min kamp. "Han har mycket att säga om skolan."

ur Lärarförbundets Magasin