Läs senare

Lärandets möda och glädje

Här finns recensioner av ny litteratur inom området skola och utbildning.
I detta nummer recenseras bland annat Sven-Eric Liedman Ett oändligt äventyr (Bonniers).

26 apr 2002

Vi lever i en tid där allt förväntas gå snabbt och ständigt förändras. Denna tidsanda har även drabbat diskussionen om skola och kunskap. Många röster, inte minst politikers, stämmer i dag in i den kör som sprider myten att lärande kan ske utan ansträngning. Till dagens uttjatade mantra hör också att eleverna ska söka sin kunskap själva och att denna främst återfinns på internet. Kunskap i sig är inte heller så viktig, eftersom den ständigt förändras. Istället ska eleverna ”lära sig att lära”. Dessa överdrivna föreställningar saknar stöd i modern forskning, men är ändå svåra att argumentera emot. Den som letar efter en fördjupad analys av frågorna kan nu ta hjälp av ett tungt vägande inlägg från Sven-Eric Liedman, professor i idéhistoria i Göteborg. I boken Ett oändligt äventyr mobiliserar han resultat från en mängd olika forskningsdiscipliner för att komma djupare i frågan om kunskapens natur. Han medger själv att det är vågat att spänna över ett så brett fält. Jag delar dock helt hans uppfattning att det ibland är nödvändigt att göra breda synteser för att bättre förstå komplicerade fenomen. Vad är det för teser Liedman driver? Pedagogiska Magasinets läsare har redan mött hans plädering för långsamhet och eftertänksamhet i nummer 1/2000. Hans utgångspunkt är att det enda som skiljer oss ifrån grottmänniskorna är vår ackumulerade kunskap – biologiskt är vi identiska. Liedman hävdar också att alla sysselsättningar, inklusive forskning, i grunden är praktiska. Teorier är ett slags manualer, som hjälper oss att lösa problem, men det finns inga renodlat teoretiska arbeten. Kroppen är alltid med i vårt arbete och bär mycket av vår kunskap. För att behärska ett område är det nödvändigt att man arbetar enträget med det. Det gäller att förstå de grundläggande perspektiven (det Liedman kallar för rotkunskaper), som är en förutsättning för detaljkunskaperna. Rotkunskaperna förändras i själva verket ganska långsamt. En konsekvens av dessa teser är att vi allvarligt vilseleder eleverna i skolan om vi får dem att tro att de inhämtat kunskaper enbart genom att hitta lämpliga texter på internet. All verklig kunskapsutveckling kräver möda och vi måste ständigt vara på vår vakt mot att förväxla information och kunskap. Detta betyder inte att Liedman pläderar för en återgång till traditionell pluggskola. Tvärtom slår han vakt om intressets avgörande betydelse för allt lärande värt namnet. Han säger, nästan poetiskt, att ”hungern efter kunskap väcks när det näraliggande blir främmande och det avlägsna görs hemtamt”. Fantasin, som hjälper oss att ställa frågor, är inte ett hot mot kunskapen utan en av dess viktigaste förutsättningar. I Liedmans sällskap får vi vandra ett flertal vägar fram till slutsatserna. Läsaren får bland annat en överblick över forskningen om tyst kunskap och om skillnaden mellan människa och dator, om språkets – inte minst skriftspråkets – och redskapens betydelse för vårt tänkande och om det mångtydiga förhållandet mellan kunskap och makt. I ett kapitel – kunskapens vägar är omvägar – visar han med flera exempel att de stora upptäckterna inom forskningen ofta är resultat av mycket långvariga processer, i vilka disparata element kombineras på ett nytt och oväntat sätt. Ett exempel är magsårsmedicinen Losec, som det tog 22 år att få fram, ett projekt som ofta hotades av nedläggning. Liedman drar av sina exempel slutsatsen att vi är på alldeles fel spår när vi försöker målstyra forskning och strömlinjeforma utbildningar utifrån ett kortsiktigt nyttotänkande. Liedmans bok är en rik källa att ösa ur. Som läsare önskar man sig ibland att han sovrat lite mer i sin lärdom, så att slutresultatet lättare kunde komma fler till del. Boken är skriven på en mycket njutbar prosa, men det hindrar inte att läsaren ibland måste anstränga sig, eftersom delar av resonemangen handlar om ganska svåra fenomen. Därmed illustrerar också Liedman en av sina huvudteser: I kunskapens värld finns det inga snabba klipp. Skoldebatten skulle vinna på att många tog sig tid att ta del av Liedmans argument – de behövs som motvikt till alla dagens ytligheter, vilka sällan grundas i någon analys.

TORSTEN MADSÉN
utvecklingsledare

ur Lärarförbundets Magasin