Läs senare

Lämna dörren öppen för det okända

LedareKanske är tidningen du har i handen just nu den allra viktigaste. Eftersom vi skriver om forskning ur olika perspektiv. I en tid när experter och forskare ifrågasätts allt mer.

20 sep 2019
Jane af Sandeberg, redaktionschef.
Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Själv växte jag upp i en brytningstid i skolan; vi skulle ifråga­sätta våra lärare. Men lagom mycket, det var ändå de som besatt kunskapen. Den behövde vi för att sedan kunna ifrågasätta den, vilket vi på något sätt förstod. Då fanns inte internet.

Vetenskap och forskning får inte reduceras till en åsikt. Kunskap bygger vår värld. Bit för bit läggs kunskapen på hög och det gör att vi bildligt talat kan nå högre och högre. Det kan låta självklart men är något som i dag ofta ifrågasätts. Kanske är därför falsk forskning, eller fake science, farligare för vårt samhälle än falska eller alternativa fakta?

Det tror professorn i teoretisk filosofi Åsa Wikforss som också är rädd för den ökade skepsisen mot ­experter. Här menar hon att vi alla, som privatpersoner, kan dra vårt strå till stacken genom att till exempel inte dela saker för snabbt på sociala medier. Helt enkelt ta oss utrymme för efter­tanke. Läs intervjun med henne här. Hon förklarar också vilket ansvar hon tycker att forskare, skolan och dess lärare har. Professorn intar stol nummer sju i Svenska Akademien i slutet av hösten.

På försommaren kom i min mejlkorg ett pressmeddelande med rubriken ”Digitalisering i skolan går hand i hand med trivsel och goda resultat”. Det var snyggt paketerat och sänt till mig som journalist, som även innan jag fick uppdraget för Pedagogiska magasinet bevakat forskning i många år. Det inleds med orden ”XX släpper nu rapporten Den digitala skolan”. XX, det vill säga avsändaren, är ett av våra största teknik- och mobilföretag.

Deras rapport ska bygga på en enkätundersökning och pressmeddelandet är fullt av värdeladdade ord som”unik inblick”, ”positiva effekter” och”tydligt”. Rapporten drar slutsatser som till exempel att en majoritet av föräldrar och barn i Sverige vill ha en ökad digitalisering. Ord­valet är tydligt, ”så här är det” samt med en kommentar från företagets kommunikationsdirektör som talar om att XX vill lyfta frågan om digitalisering för att skynda på utvecklingen om än på ett balanserat sätt.

Avslutningen i pressmeddelandet säger något mer, om referensgruppen. Svaren har getts online. Vilket kan späda på en fara av att respondenterna till stor del består av dem som redan har köpt digitaliseringen, redan är mycket online samt till slut också väljer att ta sig tid att svara.

Det är inget nytt att forskning finansieras av olika intressegrupper men det ställer ett större krav på mottagarna. Som i detta fall var jag, som journalist. I vanliga fall hade jag bara slängt mejlet men nu fastnade jag, som märks. När forskning alltmer blir en beställningsvara, av såväl företag som politiker och andra, med ett förutbestämt mål och syfte, då måste någon dra i handbromsen.

Jag kände att pressmeddelandet var en av de bästa illustrationer jag kunde få för att förklara varför forskning ­måste lyftas mer och där Pedagogiska magasinet har ett tungt ansvar.

Jag är inte emot teknik och digitali­sering. Jag är emot lättköpta lösningar. Det krävs eftertanke – och forskning – innan vi vet vad den revolution som ­digitaliseringen innebär faktiskt betyder.

Nyligen publicerades en artikelserie i Dagens Nyheter om för- och nackdelar med digitaliseringen i skola och förskola. Flera forskare uttalade sig och även bland andra Skolverkets generaldirektör. Den senare hamnade snabbt i en försvarsposition. Se här hur tydlig faran blir när debatten blir ett slags ställningskrig. Det viktiga i debatten borde vara diskussionen och att parterna lyssnar på motpartens argument och sedan med eftertanke svarar. Tycker jag, väl medveten om att vi lever i en starkt polariserad tid. Återigen, om ingen säger ifrån blir det bara värre.

Sedan tillhör det spelet att debattens vågor kan gå höga. Åsa Morberg, docent i didaktik, sammanfattar på ett bra sätt:

”Forskares oenighet kan faktiskt vara ett tecken på forskningens kvalitet.”

Läs gärna hela hennes debattinlägg om stora jämfört med små skolor.

Något att fundera över är kanske ­vad forskning egentligen är? För några står det kanske för något jobbigt. Forskare ska ifrågasätta sig själv hela tiden. En upptäckt måste fördjupas och även ifrågasättas.

Här kommer helt naturligt så kulturen in. Olika slags kultur kan skaka om oss och skapa överraskande och helt nya tankebanor. Det blir helt enkelt nya kopplingar, synapser i hjärnan. Och det, tycker jag, är helt oemotståndligt.

Att få uppdraget som redaktionschef för Pedagogiska magasinet är en verklig utmaning – men en rolig och viktig sådan. Nu är min högsta önskan att du hittar något i tidningen som ger dig motstånd, utrymme för reflektion och tankar framåt.

Och till sist, som den ordsamlare jag är, vill jag lyfta ordet ”smyglevde”, vilket Stina Oscarson gjorde när hon började läsa skönlitteratur. Läs hennes essä här.

ur Lärarförbundets Magasin