Läs senare

Kulturväxling pågår

Vägen från monokulturell till interkulturell är ganska krokig. Det räcker inte med en insikt för att förändra. För lärarna på Näsby skola i Kristianstad har resan varit utmanande – och utmattande.

12 maj 2009

Temat är vatten. Klassens tretton barn kommer från sju olika länder och diskuterar fiskar. Vilka fiskar finns i Irak? I Afghanistan? I Kosovo? Är det samma som i Sverige eller finns det andra sorter? Hur tillagar man dem?

– Vi har ett mer medvetet sätt att arbeta interkulturellt i dag. Som svensk lär jag mig massor. Av barnen. Och av det mycket tätare samarbetet med modersmålslärarna som i dag är en del av arbetslaget, säger Kristina Hörman, lärare i klass F-2 på Näsby skola i Kristianstad.

Att gå från monokulturell till interkulturell har varit – och är – en resa. Spännande, utmanande och någon gång utmattande. Inte minst när man tvingas ta itu med sina egna fördomar och skärskåda sin egen kultur, den som så lätt tas för given.

På Näsby skola började man fundera över varför man inte kom vidare med vissa barn. Det pratades, utreddes och diagnostiserades men vissa elever förblev omöjliga att bedöma.

– Till slut började vi undra om några hörde hemma på särskolan. säger Anna Odén, då specialpedagog på skolan.

– Vi insåg att de nog inte gjorde det, men stod ändå handfallna. Men då öppnades en möjlighet. Vi sökte pengar för en sammanhållen kompetensutveckling för samtliga lärare som arbetade med våra elever. Det var klasslärarna, modersmålslärarna och de individintegreringslärare för särskolan som då fanns på skolan.

– Vi ville se om vi kunde utveckla en gemensam bedömning av eleverna och vi ville utveckla en interkulturell pedagogik.

Pirjo Lahdenperä, professor i pedagogik vid Mångkulturellt Centrum i Fittja anlitades för att hjälpa till. Hon har skrivit, forskat och byggt upp en interkulturell lärarutbildning vid Södertörns högskola och menar att Sverige är i skriande behov av ett nytt sätt att tänka.

Om ett mångkulturellt perspektiv handlar om att acceptera att det finns flera kulturer men nöja sig med att låta dessa existera sida vid sida, innebär det interkulturella ett möte mellan dem.

– Det måste hända något, säger Pirjo Lahdenperä. En samverkan, en process, en interaktion. Alla måste bli medvetna om att kultur inte är något som de andra har, det har även jag. Därefter måste insikten omsättas i handling.

Ett problem på många håll är att modersmålslärarna finns i ett eget rektorat. De är alltså inte en del av skolans personal utan åker runt till de elever som behöver dem. Det är lätt hänt att de känner sig som ett B-lag vars kompetens inte tas till vara.

– Så var det också i Kristianstad när vi började, säger Pirjo Lahdenperä som inledde sitt arbete med en halvdag där samtliga lärare fick berätta sin mångfaldshistoria. Om man kom från ett annat land, eller vuxit upp utomlands, kanske var gift med någon från en annan kultur. Eller hade adopterat. Kort sagt, om man på något vis tvingats leva sig in i hur människor från andra kulturer har det.

Det visade sig finnas en oanad mångfaldsrikedom på skolan. Utifrån denna insikt fick lärarna i mindre grupper diskutera vad de ville med projektet.

En svårighet som många hade var att de aldrig kände sig nöjda och aldrig visste om de gjort rätt. Det är inte lätt att navigera bland människor med en helt annan bakgrund. Hur tar man sig ur det? Vad gör man när eleverna och deras familjer har helt andra värderingar?

– Man kan som lärare inte förändra alla hem, säger Pirjo Lahdenperä. Men man kan arbeta för att förstå varandras värderingar. På vilka grunder har vi dem? Och så kan vi lära oss kulturväxla.

Kulturväxling eller kodväxling innebär att man kan anpassa sig till olika kulturer. De flesta barn är duktiga på det. Mamma är si, pappa är så. Om mamma och pappa skiljer sig blir man inte förvirrad av att det fungerar på ett sätt när man bor hos pappa och ett helt annat när man bor hos mamma. På samma sätt kan det finnas ett sätt att vara i skolan och ett annat hemma.

– Däremot måste man vara tydlig med vilka värden som gäller i skolan och varför vi har den värdegrund vi har, säger Pirjo Lahdenperä.

För lärarna i Kristianstad blev det mycket att fundera över. Kristina Hörman tar begreppet samling som ett exempel. Vad betydde det för barnen?

– När vi säger att vi har samling mellan klockan åtta och tjugo över åtta menar vi en sak. Det tog ett tag att förstå att en del föräldrar trodde att samling betydde att man kunde komma när som helst under den tid då barnen samlades. Det var ju ett lika logiskt sätt att se det.

Ett snabbt sätt att lösa just det problemet var att helt enkelt skippa begreppet och säga att skolan börjar klockan åtta.

Anna Odén ger ett annat exempel. För en svensk kan det vara självklart att låta barnen göra läxorna först och leka sedan. Men i en kultur där familjen är viktigare än individen kan det självklara valet vara att gå på födelsedagsfesten även om det innebär att barnet varken hinner göra läxan eller kommer i säng i tid.

– Vi kan bli upprörda över att en tioåring hämtar och lämnar sin treåriga lillasyster. Men man kan också se det som att de här barnen har en viktig funktion i sin familj. Så är det inte för alla svenska barn.

Svenska 2-läraren Valla Wellman tycker att projektet berikat hennes arbete på många sätt. Inte bara genom att skolan i dag uppmärksammar alla religiösa högtider, inte bara jul och Ramadan, utan framför allt genom det täta samarbetet med modersmålslärarna. Ibland har hon och en av modersmålslärarna samma lektion på svenska och på modersmålet, tio minuter på varje språk. Det har gett en enorm skjuts åt elevernas språkutveckling.

– Kultur är inte ett substantiv, säger hon. Det är ett verb. Precis som tradition. Det är något vi skapar, som är i ständig förändring.

Nerxhivane Strellci, som undervisar i albanska, har sett sitt arbete på Näsby skola förändras oerhört.

– Det är mycket roligare nu. I dag har jag planeringstid med klasslärarna, så var det inte förut. Vi planerar teman utifrån ett interkulturellt perspektiv vilket underlättar för alla och allra mest för eleverna vars språkutveckling blir mycket snabbare.

Eva Ericsson, rektor för modersmålslärarna, försöker att så mycket som möjligt schemalägga modersmålslärarna så att de har sammanhängande tid på en skola i stället för att ha några timmar här och några där.

– Men det är inte så enkelt. I mitt rektorat har vi 35 skolor, 33 lärare och 1 750 elever, säger hon.

Vägen från monokulturell till interkulturell är ganska krokig. Det räcker inte med en insikt för att förändra. Det blev tydligt när lärarna vid tredje och sista mötet med Pirjo Lahdenperä fick i uppgift att analysera ett elevfall från en annan skola.

– Jag ville se hur de tänkte kring eleven, var de ansåg problemen kom ifrån, säger Pirjo Lahdenperä.

Resultatet visade att lärarna satt fast i sitt gamla tänkande. De föreslog samma åtgärder som de brukade, som de var vana att sätta in. Och det var definitivt eleven som var problemet. Inte läraren eller skolans förhållningssätt.

– Mycket nyttig övning, säger Liisa Örnmarker och skrattar när hon tänker tillbaka. Vi trodde vi förstått men det hade vi ju inte.

För Anna Odén var en av aha-upplevelserna att det inte är klokt att utsätta barn för tester, utredningar och undervisning som de inte kan ta till sig för att de helt enkelt saknar ord och begrepp, krokar att hänga upp kunskaperna på.

– Och att språket utvecklas i olika faser. Ibland är man starkare på svenska, ibland på modersmålet. Ibland kan det vara lättare att läsa på arabiska men skriva på svenska. Eller tvärtom. Det blev så tydligt hur viktigt det är att arbeta tätt ihop med modersmålslärarna.

– Ett exempel är Gulala Abdulrama som är trespråkig och därför knöts till skolans resursteam. Hon har betytt mycket för att kunna göra rätt bedömning av stödinsatser vilket i sin tur lett till att synen på elever med skolsvårigheter förändrats i grunden.

I dag är flera av nyckelpersonerna från projektet borta och skolan har en ny rektor, Carina Nilsson.

– Mitt uppdrag som ledare är ju att försöka hålla detta vid liv så att det inte försvinner. Jag har ju en del att lära i kapp. Men nog känns det som om det har hänt ganska mycket här.

Pirjo Lahdenperäs råd till lärare som vill arbeta interkulturellt:

  • Ta reda på elevernas för-förståelse, lägg tid på att lära känna dem. Utgå exempel inte från dina egna förutfattade uppfattade om hur eländigt det var i hemlandet.
  • Ta på olika sätt, och utan att värdera, reda på hur eleverna har det hemma och deras bakgrundshistoria. Se det som positivt att de talar olika språk och har olika erfarenheter — då finns det mycket att lära.
  • Arbeta med din egen kultur. Det är lätt att tro sig om att vara bättre än man är. Utmana dina egna värderingar — och skratta åt dem tillsammans med dina kolleger.
  • Blanda in föräldrarna. Sluta med monokulturella informationsmöten och lägg tild på att också låta föräldrar diskutera med varandra. Till exempel vad som är viktigt att lära sig i skolan.
  • Elever vill gärna vara i samma grupp med sina kompisar hela tiden. Tillåt inte det. Blanda grupperna och se till att ingen blir ensam.

Alla artiklar i temat Barn i migrationens tidsålder (7)

ur Lärarförbundets Magasin