Ingår i temat
Hjärna eller ogärna
Läs senare

Konsten i temat: Anna Svensson

Hjärna eller ogärnaOrdning och kaos, vackert, fult och hysteriskt. Anna Svensson bygger upp abstrakta och figurativa världar fyllda av kontraster.

02 feb 2018
Foto: Magnus Andersson

Anna Svensson vill driva sina målningar till den absoluta gränsen. På avstånd framstår de som psykedeliska och färgsprakande utropstecken. På nära håll förändras upplevelsen. Men den är fortfarande lika överväldigande, fast på ett helt annat sätt. Kompositionerna består ofta av så många delar att en betraktare måste läsa av dem bit för bit för att kunna ta in all information.

– Jag ser mitt bildspråk som något hysteriskt som är uppbyggt av många språk och strukturer. Jag söker hela tiden efter uttryck som är både groteska och frånstötande, exklusiva och vackra och manliga och kvinnliga, säger Anna Svensson.

Vi sitter på golvet i hennes ateljé på Södermalm i Stockholm för att komma nära tre av hennes senaste verk, som står lutade mot en vägg. Målningarna är en triptyk, med titeln Sunny afternoon. Vissa av detaljerna som sprider ut sig från den mittersta målningens centrum är millimeterstora, andra är betydligt större. Kurbitsmönster möter fallossymboler som sprutar knallgrön sperma. Mellan två lager av blomsterliknande former ligger en cirkel komponerad av små kärnkraftsikoner.

Anna Svensson

är född 1973 och bor i Stockholm. Hon avslutade sina studier på Kungliga konsthögskolan med en Master of fine arts år 2002 och arbetar med måleri, installationer och skulptur.

Sedan dess har hon gjort ett tiotal offentliga gestaltningar runt om i Sverige. Förra året fick hon Konstnärsnämndens tvååriga arbetsstipendium.

Just nu arbetar hon med ett gestaltningsuppdrag som ska uppföras vid Kärraskolan på Hisingen i Göteborg.

– Min arbetsprocess handlar till stor del om att hitta ett sätt att få de här formernas betydelse och motsättningar att närma sig varandra, säger hon och tillägger att det även finns något barockt över det hela.

Barockt? frågar jag.

– Ja, jag är ju inte direkt en minimalist, säger hon och ler.

– Jag adderar och adderar precis som under barocken då det var mycket av allt. Man använde sig av marmor, guld och intarsia och sen toppade man det med något annat exklusivt material. Ju mer desto bättre.

De två omgivande målningarna i triptyken liknar varandra och står i skarp kontrast till den i mitten. Även de har ett tydligt centrum. Här skapar sicksackade och skarpa linjer ett intryck av en pågående explosion, något som hon hintade om i det mellersta verket.

Det finns aldrig en färdig idé i Anna Svenssons konstnärliga process. Hon börjar med en enkel skiss, mitt på det grova bomullspapperet. Sedan pågår arbetet in till det sista lagret.

– Så småningom blir det som att bilden svarar och talar om för mig vad nästa steg är. Det är den lekfulla dialogen mellan mig och målningen som driver mig framåt när jag arbetar.

Anna Svensson har beskrivits som en konstnär som inspireras av alltifrån popkonst till graffiti. Själv drar hon sig för att kategorisera sin bildvärld på det viset.

– Det som intresserar mig när det gäller graffiti är snarare att det är en expressiv uttrycksform som till stor del går ut på att inta rummet och ta plats. För min del är mitt uttryck ett sätt att visa att jag som kvinna har lika stor rätt som män att ta plats i det offentliga rummet.

Sedan konstaterar hon att graffiti handlar mycket om hastighet och att hennes konst är uppbyggd på helt andra grunder.

– Jag brukar prata om det som har beskrivits som ”bortkastad kvinnokonst”, som bygger på processer som pågår under lång tid och där den fysiska handen har väldigt stor närvaro. Det arbetssättet är centralt i min konst och på många sätt en motsats till hur vi lever i dag, då vi knappt hinner med att vara närvarande.

En målning kan ta upp till ett halvår att färdigställa. Under tiden jobbar hon även med offentliga konstverk, ofta i anslutning till skolor eller lekplatser. Många av skulpturerna ser ut att ha vuxit upp som svampar ur jorden, fast i form av spetsiga eller runda koner i starka kulörer, som inbjuder till både klättring och kurragömma. I andra skulpturer kan hennes bubbligt sammanhängande former leda associationerna till uppförstorade molekyler.

För några år sedan fick hon i uppdrag att utsmycka glasväggarna runt biblioteken i Bredäng och vid Stureplans tunnelbanestation. Då valde hon att låta en plastfilm av organiska linjer i nyanser av rosa, lila och orange breda ut sig och slingra sig runt bibliotekens omgärdande glasväggar.

– Ett bibliotek är ju en plats där man läser, tänker och får vara ifred. Jag ser det här verket lite som ett slags tankebanesystem som omgärdar det arkitektoniska rummet, säger hon.

Alla artiklar i temat Hjärna eller ogärna (12)

ur Lärarförbundets Magasin