Läs senare

Kerstin gjorde hela skillnaden

30 apr 2019
Ann-Helén Laestadius är författare och har bland annat givit ut SMS från Sopporo och Tio över ett som tilldelades Augustpriset 2016. Ledamot av Läsdelegationen.
Foto: Robert Blombäck

Sussi, Inga-Lill och Ove. Några av mina bästa lärare. Och bibliotekarien som förvisso gömde Kittyböcker på sitt kontor men öppnade upp större litterära världar.

Och så författaren Kerstin Johansson i Backe som klev in i vårt klassrum och gjorde alla drömmar möjliga.

Det kan vara en del av formeln som ledde till att jag blev författare trots att jag inte vuxit upp i ett hem med rader av bokhyllor.

Det är mycket troligt också formeln för att det gick studiemässigt hyfsat bra för de flesta av oss på Bolagsskolan. Vi fick läsa skönlitteratur, vi hade ett riktigt skolbibliotek med anställda bibliotekarier, vi gavs möjligheter av lärarna och förutsättningarna var lika på alla skolor i stan.

Läsning i skolan var och är en demokratifråga.

Mina föräldrar behövde inte ha dåligt samvete. Jag fick det jag behövde i skolan.

Jag växte upp i Kiruna på sjuttio- och åttiotalet. På Bolagsskolan var vi en majoritet gruvarbetarungar. Min uppfattning var att vi alla var så lika med papporna i gruvan, stugor i Tornedalen och minst två språk i hemmet, även om den språkliga mångfalden alltför sällan fördes vidare till oss barn.

Nog fanns det olikheter, men det reflekterade jag inte särskilt mycket över. Det var bara så, i vissa hem var böcker och läsning prioriterat. Där läste man rikstidningar och diskuterade samhällsfrågor.

I mitt hem var böckerna få men där fanns i stället berättandet, den starka samiska muntliga traditionen att föra vidare våra liv. Jag lyssnade och jag skrev mina berättelser. Rätt så ofta med fel prepositioner, kanske för att jag tänkte samiskt men aldrig vågade prata annat än svenska.

Men det viktiga var att böckerna som saknades hemma kompenserades av skolan. Mina föräldrar behövde inte ha dåligt samvete. De visste att jag fick det jag behövde i skolan. Jag lånade och läste massor av böcker. Det kan inte dagens föräldrar och elever räkna med.

Kanske har man tur i skolvärldens orättvisa lotteri och går i en skola med skolbibliotek eller så har man otur och biblioteket består av en rullvagn med trötta boktitlar som inte lockar någon unge att läsa.

Möjligen letar jag efter lösningen på vår nationella läskris i en nostalgisk tillbakablick och jag är medveten om att samhället ser helt annorlunda ut nu. Men just därför måste vi ge våra barn åtminstone en plats där de kan räkna med att få precis samma förutsättningar som alla andra.

Och hur får man dem att vilja läsa? Erbjud litteratur som de kan känna igen sig i. Tvinga inte på någon måste-böckerna, ge dem historierna som får dem att känna sig sedda och förstådda. Som får eleverna att börja tänka, känna och agera.

Jag saknade igenkänningen som barn. Tills Kerstin Johansson kom på författarbesök. Och gav mig trakterna, människorna och känslorna som var mina.

Hon sa att jag skulle bli författare. Och det vågade jag faktiskt tro på. Och det gjorde hela skillnaden.

ur Lärarförbundets Magasin