Läs senare

Kan man få läsa om en bra skola?

Skolan skildras nästan alltid som dålig. Media förenklar och polariserar. Det finns skickliga retoriker som utnyttjar detta, men varför säger inte lärare sin mening?

25 feb 2010

Sedan fritidspedagogen Lena Lindahl började på kursen ”Att sätta ord på sin yrkesvardag” har hon skrivit två insändare som blivit publicerade i Göteborgs-Posten. Båda har belyst de negativa effekterna av betyg eftersom hon tycker att medierna är dåliga på att nyansera frågan.
  ­– Det dras bort och förenklas. Den ena av mina insändare kortade de också ganska mycket och mina resonemang togs bort. Det skulle vara kort och koncist, säger Lena Lindahl.
Kursen ges på Göteborgs universitet och vänder sig till skolpersonal med lärarexamen. Målet är inte i första hand att kursdeltagarna ska gå ut i medie-debatten men de uppmuntras att skriva insändare och debattinlägg. En av de andra kursdeltagarna är Titti Campopiano. Kärraskolan, där hon arbetar, har haft ett medialt uppmärksammat mobbningsfall och Titti Campopiano är mycket kritisk till hur det skildrades i medierna:
  – De blåste upp det och gjorde det så stort, som om det var hela skolan som var dålig. Brott ska utredas noggrant och det kan ju ta flera år när många personer är inblandade, men medierna förväntar sig att vi ska lösa mobbningsfall över dagen, säger hon upprört.
    Både Lena Lindahl och Titti Campopiano önskar att fler människor i skolans värld fick uttala sig i nyhetsmedierna och att man fokuserade mer på positiva nyheter om skolan, men de ser också viss anledning till självkritik: de som arbetar inom skolan måste bli bättre på att säga ifrån.

Samtidigt konstaterar Titti Campopiano att lärare har en unik situation i att de hela tiden behöver försvara sig mot angrepp från medierna:
  – Jag kan bli arg över att den här kursen som vi går behöver finnas – inga andra yrkesgrupper behöver ägna så mycket tid åt att försvara sig! Jag tror knappast att banktjänstemän eller lokförare sitter och skriver insändare efter arbetstid, säger hon.
    Var ligger ansvaret för att skapa en mer rimlig mediebild av skolan? Matilda Westerman är ombudsman på  Lärarförbundet och var en av dem som arbetade med kampanjen Sanning eller konsekvens år 2007. Den startades efter vad  Lärarförbundet uppfattade som en långvarig svartmålning av skolan, med kulmen under valåret 2006. KK-stiftelsen hade visat att under åren 1999–2003 var 38 procent av medieinslagen om skolan negativa.  Lärarförbundet, SVEA och  Lärarförbundets skolledarförening lät göra en ny undersökning som visade att den negativa andelen hade stigit till 75 procent år 2006. Med rapporter, debatter, presskonferenser och tester att göra på nätet försökte man få i gång en debatt om att fackets medlemmar inte kände igen sig i mediebilden.
    Matilda Westerman tycker att kampanjen gav effekt på två plan. Dels stärktes lärarnas stolthet och de blev mer medvetna om att det gick att ifrågasätta det som sades i medierna och dels tycker hon att medierna faktiskt i dag ger en mer nyanserad bild. Men det är fortfarande inte bra, och en orsak tror hon är den medielogik som säger att problem alltid är mer intressanta att skildra än det som är positivt.
  – De som är tongivande i den politiska debatten serverar enkla lösningar på förenklade problem. Att ge en mer komplex bild kräver tid och fördjupning, något som medierna inte tar sig tid till. Det är enklare att bara leverera snygga one-liners, säger Matilda Westerman.
    Men även hon är självkritisk och tycker facket kan bli bättre på att vässa argumenten. Ett stort problem tycker Matilda Westerman är den negativa inställningen till den pedagogiska forskningen:
  – Det ger en debatt där eget löst tyckande tillåts väga tyngre än forskningsresultat.

Den analysen delar hon med Bengt Persson, professor i specialpedagogik vid Högskolan i Borås:
– Man kan inte ställa samma frågor till forskare som till politiker. Vi borde inte behöva delta på samma spelplan utan tillåtas stå för reflektion, överblick och helhetssyn, säger han.
    Han skrev en debattartikel i Göteborgs-Posten om varför pedagogik-forskarna syns så lite i debatten om skolan och han tog upp det akademiska poängsystemet, som belönar vetenskapliga artiklar men gör deltagande i samhällsdebatten till en riskfylld sysselsättning. Men Bengt Persson ger ytterligare en förklaring, som han kallar ett ”otålighetssyndrom”. Människor vill se snabba förändringar och debatten lämnar litet utrymme för vetenskapliga analyser av så komplicerade saker som lärande och undervisning. Han skriver också: ”Det är inte lätt för en forskare att ta poäng på en driven retoriker som utbildningsminister Jan Björklund, som dessutom hanterar fakta på ett sätt som ingen vetenskapligt skolad debattör skulle kunna göra.” Jan Björklunds vetenskapliga osaklighet ger honom alltså ett försprång i mediedebatten, gentemot forskare, som måste vara mer försiktiga med hur de framställer saker!

Bengt Persson tycker att man lämnat samtalet om ideologi till förmån för detaljfrågor och kastar fram idén att medierna borde göra upp en mer långsiktig agenda för vad man vill belysa och bjuda in forskare för att orientera sig om vad som är viktigt att skildra från skolans område.
    Ja, mer kunskap hos nyhetsjournalister om skolans uppdrag, olika styrdokument och barns utveckling skulle kanske ge en mer nyanserad bild av skolan, men det finns starka skäl att tvivla på det. Enligt medieforskaren Jesper Strömbäck lever vi i en medierad värld, vilket innebär att vi får vår bild av verkligheten främst genom medierna. Eftersom det alltid finns ett avstånd mellan verkligheten och mediebilden av verkligheten blir gemene mans verklighetsbild ytlig och i olika grad missvisande.
  – Om vi inte är specialintresserade av ett visst ämne så orkar vi ofta inte ta in alltför komplicerade beskrivningar, vi vill ha förenklingar. Det blir en symbolvärld som förmedlas, säger Jesper Strömbäck.
    Samtidigt medför medielogiken att medierna främst vill skriva om konflikter och att ”dåliga nyheter är bättre än bra nyheter”, som Jesper Strömbäck formulerar det. Den som vill ge en mer positiv bild av skolan arbetar alltså i medial uppförsbacke.

I sin senaste bok, Makt, medier och samhälle, skriver Jesper Strömbäck om hur sanningsregimer uppstår i medierna. Han förklarar:
  – Genom en upprepad rapportering ur viss vinkel så etableras vissa bilder som sanna och slutar att ifrågasättas. En sådan sanningsregim är att skolan har stora problem, att de går tillbaka till 70-talet och beror på kravlöshet och kunskapsbrist, säger han.
    Ordet ”flum” har blivit ett attribut till denna sanningsregim och behöver bara nämnas för att framkalla hela denna etablerade berättelse om skolan.
    Jesper Strömbäck menar att utbildningsminister Jan Björklund har haft en stor del i skapandet av rådande sanningsregim. Han har varit duktig på att förstå hur medierna fungerar och vad de efterfrågar och serverat en bild av verkligheten som passar mediernas format. Men sanningsregimer varar inte för evigt och det finns alltid möjligheter att påverka. Om tillräckligt många lärare skulle börja höra av sig till medierna för att ifrågasätta deras rapportering så skulle medierna låta sig påverkas, tror Jesper Strömbäck.
    Den gängse mediedramaturgin kräver alltså förenklingar och polariseringar, och den som vet hur man spelar på medieinstrumentet får mest ljud i pipan. Den skicklige retorikern Jan Björklund har skapat den konflikt som vi som mediekonsumenter förväntas vilja ta del av. Nyheter om allt från betyg till mobbning har sedan vinklats så att de relaterar till den uppmålade motsättningen mellan “flum” och kunskap.

I en alltmer tidsslimmad arbetsvardag är det dessutom tacknämligt för journalister att kunna plocka nyheter från skörden av pressmeddelanden. Jan Björklund och hans stab på Utbildningsdepartementet har varit mycket skickliga på att dela upp rapporter och propositioner i flera delar som alla föranlett nya pressutskick – och för medierna lättproducerade nyheter. Så har den paradoxala situation kunnat uppstå där personer som kräver mer kunskap i skolan kapat åt sig medieutrymme på bekostnad av dem som faktiskt besitter just kunskaper om lärande och om verkligheten ute i skolorna.

ur Lärarförbundets Magasin