Läs senare

”Kampen om miljön är ett drama för våra fem sinnen”

Hanna Wetterstrand är en engagerad miljöaktivist som har skrivit ett omfattande kursförslag om hållbar utveckling till den högre utbildningen där hon tror på känslans makt att förändra världen.

27 nov 2005

På mellanstadiet fick Hanna Wetterstrand en kassett med tillhörande broschyr om Det naturliga steget.

– Jag minns att jag var helt chockad över vad som stod där om miljöförstöring och alla orättvisor i världen. Hur kunde det få vara så! Om människor bara visste hur det stod till skulle dom göra något åt det.

– Regnskogen var det som kändes närmast hjärtat, hur skogar skövlas och människor tvångsförflyttas, marken eroderar och öknar brer ut sig. Jag kopplade det till allt papper vi använde i skolan och försökte ordna med pappersinsamling. Det är tjugo år sen nu. Men det har liksom funnits i mig hela tiden, jag kan inte agera utan att tänka på hur saker runt omkring påverkas av det jag gör.

Hanna Wetterstrand, miljöaktivist, vrider på sitt vita plastarmband med ”Utrota fattigdomen nu” på, en symbol för den globala kampanj som kulminerade i samband med Live 8-galorna i somras. Hon tror på känslans makt att förändra världen. På att uppröra för att ge plattform åt konstruktiva handlingar. På en känslobaserad förståelse för hållbarhetsproblematiken.

– Klimatförändringar, artutrotning och utarmade ekosystem uppstår inte av sig själva utan måste kopplas till global rättvisa, mänskliga rättigheter, fattigdom och konsumtionsmönster, säger hon.

Men så avancerat tänkte förstås inte tioåringen Hanna. Men efter att ha försökt införa kravpotatis i matbespisningen och kompost på skolgården och fått svaret att det skulle bli alldeles för dyrt, insåg hon att hon måste skaffa sig kunskaper både i ekologi och ekonomi för att kunna komma med motargument. Hon bestämde sig för att bli agronom med inriktning på miljöekonomi. Sökte till Lantbruksuniversitetet i Uppsala, och var full av förvissning om att där om någonstans skulle hon finna ett miljömedvetande och hitta sina gelikar.

Men hon blev besviken. Det fanns till och med studenter som var emot kravproduktion.

Många kom från konventionella gårdar där de vuxit upp med att man sprutar grödor och mat. Det var på det sättet man fick en stor skörd och klarade sig ekonomiskt. Och på gården bredvid som var kravmärkt var allt i en röra och det växte ogräs som spred sig in på deras åkrar.

Men det är fel att beskylla de konventionella bönderna för att vara miljöbovar, menar hon. På 50-talet var det utbildade agronomer som fick i uppdrag att ge sig ut bland bönderna och propagera för växtgifter. Många bönder var då starkt emot besprutning.

– Jag känner en professor som till en början var skeptisk men sedan lät sig övertygas av forskningsresultaten – det fanns bara fördelar med Roundup och DDT. De var helt ofarliga medel – man kunde till och med dricka dem!

– Men sen kom det larm om cancer och fåglars äggskal så tunna att de inte gick att ruva.

Man skulle kunna tycka att det i dag skulle vara lätt att övertyga om kravjordbruk efter denna skandal, men nu anser många på nytt att allt är så undersökt och testat att det inte kan vara farligt.

Läkemedelsföretagen och den kemiska ogräsbekämpningsindustrin är skickliga lobbare, menar hon. Nu gäller det gentekniken och historien upprepar sig.

– Hur länge ska vi fortsätta att se vetenskapen som oförvitlig, trots att vi vet att en vetenskaplig sanning i dag kan visa sig helt felaktig i morgon?

En tillfällig rynka i pannan stryker under det hon vill ha sagt. Behöver hon tänka rullar hon upp det långa svarta håret i en knut och fäster mot väggen. Eller undersöker sin penna. 

Om konsten som förändringskraft
Hon berättar att det var först när hon läste kursen Människan & naturen på Cemus, Centrum för miljö- och utvecklingsstudier i Uppsala, som hon tyckte att hon funnit det hon sökte. Cemus är unikt i Sverige och kanske i hela världen genom att det både startades av studenter och drivs av studenter i samarbete med Uppsala universitet och Sveriges lantbruksuniversitet. Till sin hjälp har studenterna en ledningsgrupp med representanter från olika fakulteter som också är examinatorer på 5- och 10-poängskurserna. Numera är även forskning knuten till Cemus. Hanna Wetterstrand blev så småningom anställd som kursledare på centret och undervisar fortfarande på kursen Den globala ekonomin.

För något år sedan kom hon i kontakt med 21st Century drama, ett informellt nätverk bestående av forskare, författare, skådespelare, konstnärer, företagsledare, politiker, pedagoger och debattörer som menar att mänskligheten står inför en rad svåra utmaningar under det 21:a århundradet. Jorden har ”blivit mindre” och därför också mer sårbar.

– Dom frågade mig om jag ville ingå i en grupp som skulle skriva en nationell, tvärvetenskaplig kurs om hållbar utveckling som skulle ingå i all högre utbildning. Med Cemus som förebild har vi nu gjort ett ramförslag.

– Kursen vill ge ett slags ”ekologisk visdom” – begreppet har vi lånat från den norske filosofen Arne Naess – en känslobaserad insikt om människans delaktighet i de livsuppehållande systemen.

– Här kommer dramat in. Konsten som förändringskraft. För att få till något slags förändring räcker det inte bara med information, man måste också ha motivation och motivation får man om det slår an en känsla hos en själv, om man får använda alla sina fem sinnen.

Om en sådan utbildning även inkluderar kritiskt tänkande, ett problembaserat lärande och en holistisk kunskapssyn, tror hon att utbildning kan förändra världen. Vi sitter på Hanna Wetterstrands nya tjänsterum på Kooperation utan gränser och Vi-skogen där hon just tillträtt en tjänst som biståndssamordnare. När vi gjorde upp om tid för intervjun var hon mitt uppe i en presskonferens för tankesmedjan Cogito (jag tänker), en ny grön idéverkstad, ett komplement till Agora och Timbro.

– Men det ska inte bara handla om miljöfrågor utan vi vill bredda debatten till rättvise- och demokratifrågor, förklarar hon.

Cogito kommer bland annat att utgå från olika temaområden och göra seminarier, nu först kring arbete och liv i samarbete med ABF. Det kommer att handla om frågor som hur mycket arbete som behövs i samhället i dag.

– Man talar hela tiden om att man ska skapa nya arbeten och att alla har rätt till ett arbete. Men om man ser på hur mycket produktionen och även tjänster tär på miljön, menar vi att man i stället borde utgå från frågan hur mycket arbete som verkligen behövs och fördela det på befolkningen. Vi är alldeles för många som jobbar alldeles för mycket. Och alldeles för många som är arbetslösa. Hör inte du just till den gruppen som jobbar alldeles för mycket? Hanna Wetterstrand sätter upp håret mot väggen.

– Jo, det gör jag nog, säger hon med ett generat skratt. Men jag är inte ute efter att göra karriär.

Hon drömmer snarare om att bli bondmora på en ekologisk bondgård och föda en massa barn. Men just nu är det så mycket som behöver göras och hon och hennes pojkvän är båda engagerade i miljö- och rättviserörelsen.

Och om du skulle bli erbjuden en intressant tjänst i den karriär du ändå påbörjat?

– Jag vet inte, så har jag faktiskt aldrig tänkt. 

Om en hållbar personlig utveckling
Hanna Wetterstrand försöker leva som hon lär även om det är svårt i ett samhälle som vårt. Maten köper hon och hennes sambo från en lokal bonde. De har ingen bil. Men det är svårare med kläder. Hon brukar tänka i flera steg: var kommer plagget ifrån, vem har gjort det och hur mycket energi kan ha gått åt för att producera och distribuera det?

På min fråga om hon är en god medmänniska, rodnar hon och invänder att det beror på hur man definierar god, men svarar utan tvekan ja. Och tillägger att det har sitt pris.

– Jag lyssnar inte riktigt på vad jag själv vill. Om en kompis ringer och vill träffas och jag egentligen inte har tid svarar jag ändå entusiastiskt: ”Ja, det gör vi!” Risken är stor för att man blir utbränd om man inte lär sig tacka nej. Den personliga utvecklingen måste ju också vara hållbar.

Cemus nätadress: www.cemus.uu.se

Alla artiklar i temat Kan utbildning förändra världen? (8)

ur Lärarförbundets Magasin