Läs senare

Ju fler forskare, desto sämre resultat

Svensk pedagogisk forskning är dyr och undermålig. Det anser Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet, som kraftigt vill minska antalet pedagogikprofessorer för att höja kvaliteten.

25 Feb 2016

Illustration: Helena Davidsson NeppelbergForskning i pedagogik är alldeles för lite diskuterat när man betänker hur mycket skattepengar som går till området, hur många personer som är sysselsatta med forskningen och hur lite den har bidragit till svensk utbildningskvalitet.
Den pedagogiska forskningen tog fart i Sverige i samband med skapandet av den sammanhållna grundskolan 1962 och skulle visa hur man kunde ”individualisera inom klassens ram”, den formel som användes för att hävda att den sammanhållna grundskolan skulle ge bättre resultat än de skolformer den ersatte. Pengarna kanaliserades genom Skolöverstyrelsen, , som därigenom fick en enastående stark ställning i svensk skolforskning. Regeringen började med att ge två miljoner kronor 1962 för att 1976 vara uppe i 36 miljoner, pengar som hamnade hos institutionerna i pedagogik och de nyetablerade lärarhögskolorna.

Professor Sven Hartman påpekar att under sådana förhållanden blir gränsen mellan utredning, utvärdering och forskning inte klar. ”När har pedagogerna varit forskare, när har de varit utredare, när har de varit tjänstemän eller utbildningspolitiker?”, skriver han i Högskoleverkets Granskning av utbildningar i pedagogik från 2009. Det är inte heller säkert att den stora volymen forskning har gett ett säkrare beslutsunderlag, fortsätter han: ”Mängden myndighetsinitierad forskning på skolområdet har under vissa tider varit mycket omfattande. Antalet rapporter som strömmar in till myndigheten har varit oöverskådligt stort, och tjänstemän och politiker har enligt kritiska röster kunnat välja och vraka mellan rapporterna och lyfta fram det som passar. Forskningen har kunnat användas för att legitimera utbildningspolitiska beslut.”

Lärarutbildningen är den till omfånget största professionsutbildningen i svensk högskola och utgör ofta kärnan i de mindre och mellanstora högskolornas verksamhet. Forskning i pedagogik är alltså inte en marginell fråga, när det gäller kvaliteten i svensk universitetsutbildning och forskning. Hans Bergström påpekar i Pedagogernas makt över skolan är farlig från 2015 att en stor utgift är att det finns så många som 171 professorer i pedagogik och att de ägnar halva sin arbetstid åt forskning. Dessutom får deras doktorander fyra års avlönad doktorandtid, varav 2,5 år består av forskning. Högskoleverkets utredning konstaterar att området år 2007 omfattade 12 863 studenter, 490 doktorander och 1293 lärare varav anmärkningsvärt många var professorer.

Knut Sundell och Einar Stensson sökte 2010 efter avhandlingar som erbjöd evidens på vilken man skulle kunna basera rekommendationer för offentlig sektor. Bara sex procent av de 288 avhandlingarna i pedagogik framlagda 1997–2006 intresserade sig för utbildningsresultat. Donald Broady och medarbetare presenterade 2011, i Inventering av svensk utbildningsvetenskaplig forskning, omfattningen och inriktningen på den pedagogiska forskning som fått externa anslag 2005–2010 från Vetenskapsrådet, Riksbankens jubileumsfond och Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap. Av 345 beviljade ansökningar om sammanlagt 1,2 miljarder kronor utgjorde studier av utbildningsresultat en grupp av åtta och innehöll endast några få projekt.

Harald Eklund undersökte år 2000 innehållet i 165 svenska doktorsavhandlingar 1992–1997 och fann bara en enda jämförande studie av inlärningsresultat, där olika metoder ställdes mot varandra. Roger Säljö kritiserar 2009 i Högskoleverkets rapport tendensen att skriva avhandlingar ”med en liten och svag empiri”. Dessutom påpekar han att avhandlingarna har ett snävt svenskt perspektiv och att andra språk än engelska försvunnit bland referenserna. Svensk pedagogisk forskning kan ses som provinsiell. Knut Sundell påpekar i en intervju i Skolvärlden 2011 att 80 procent av avhandlingarna är skrivna på svenska, vilket gör att de egentligen inte är tillgängliga för en internationell forskarkrets, även om de innehåller en kort sammanfattning på engelska.

Två av tre avhandlingar citeras inte en enda gång under de tio följande åren. Professorer och docenter publicerar i genomsnitt tre arbeten internationellt under en tioårsperiod. Hans Bergström påpekar att när en vetenskaplig miljö är präglad av gemensamma övertygelser, fungerar systemet med betygsnämnder vid disputationer inte som det är tänkt och inte heller granskning av artiklar. De doktorander som vill ”överleva” i miljön väljer ofta att beskriva endast en liten del av verkligheten och att inte dra några slutsatser av resultaten. Exempelvis undersöks bara tre elever under ett par månader eller en klass vid ett eller ett par tillfällen. En sådan avhandling kan vara metodologiskt acceptabel men uppfyller inte kriteriet att föra vetandet framåt. Det huvudsakliga resultatet av verksamheten är att forskaren får en högre titel.

Svenska skattebetalares satsning på pedagogisk forskning är alltså omfattande och har pågått under lång tid, men resultatet motsvarar inte förväntningarna. Ett sätt att förklara pedagogikområdets problem är att Sverige på officiell nivå har infört en pedagogik som inte är effektiv, och samtidigt skapat en miljö där den ineffektiva pedagogiken inte får ifrågasättas.

För att förstå vad som händer inom forskningen i pedagogik i Sverige är det viktigt att veta vad som händer utanför landet. Vid sidan av Pisa-rapporterna är den mest omtalade just nu en så kallad metastudie skriven av nyzeeländaren John Hattie, som sammanfattar 800 studier. I Synligt lärande drar han slutsatsen att effektiv undervisning är strukturerad, målmedveten och långsiktig och syftar till specifika färdigheter.

Hattie bedömer som ineffektiv den pedagogik, ofta kallad konstruktivism, som vill vara elevcentrerad, undersökande, problembaserad, ”autentisk” och byggd på ”inre” motivation, den pedagogik som brukar förordas av svensk lärarutbildning. Skolsystem som bygger på konstruktivism står enligt Hattie inte på vetenskaplig grund. Hattie baserar sitt omdöme på studier av effekter.

För att beskriva problemen i svensk pedagogisk forskning kan man använda termer från epistemologin, läran om hur vi skaffar oss kunskap. Den brittisk-amerikanska forskaren Susan Haack talar om tre sorters forskning som hon benämner sham, fake och disinterested. Disinterested (ungefär oegennyttig, obunden) är den forskning där forskaren uppriktigt vill ha svar på en fråga, arbetar fram en metod som gör det möjligt att besvara frågan och sedan inte manipulerar resultatet. Orden sham och fake betyder båda ”falsk” eller ”låtsas”, men Haack ger orden olika betydelser. Hon använder sham för att syfta på forskning där forskarna i förväg har bestämt vilket resultat de vill ha och sedan letar efter argument som stöder det resultatet. Med fake avser hon något som ser ut som forskning men inte är det. Det kan röra sig om observationer som i och för sig är riktiga men som inte är systematiska, inte besvarar någon forskningsfråga och inte ger ny kunskap. Ett välfungerande forskningsområde utmärks av en stor andel forskning som är disinterested.

Så vad bör Sverige göra? Min uppfattning är att vi behöver minska antalet professorer och doktorander och samtidigt höja kraven, så att miljön får färre men skickligare forskare, inrikta den övervägande delen av studierna på inlärningsresultat och sedan låta de här nya forskningsresultaten påverka vad som lärs ut vid lärarutbildningarna. Detta skulle kunna kompletteras av en reform av lärarutbildningen, som skulle ges vid färre lärosäten men som kan erbjuda högre kvalitet.

Inger Enkvist är professor i spanska vid Lunds universitet och dessutom författare till en rad böcker om utbildning. Hennes senaste bok handlar om läraryrket och har nyligen kommit ut i Spanien och Mexiko. Den finns ännu inte på svenska.

Litteratur

Arnell, K, Lidström, S (2011): Det svenska forskningsfiaskot. Skolvärlden, 2011-01-20.
Bergström, H (2015): Pedagogernas makt över skolan är skadlig. Dagens Industri, 2015-02-27.
Broady, D et al. (2011): Inventering av svensk utbildningsvetenskaplig forskning. Vetenskapsrådets rapportserie 2011:2.
Eklund, H (2000): Vart är pedagogisk forskning på väg? Ämnesområden och forskningsmönster i svenska doktorsavhandlingar under en femårs-period. Pedagogisk forskning i Sverige, vol 5.
Haack, S (1998): A Manifesto of a Passionate Moderate: Unfashionable essays. University of Chicago Press.
Hattie, J (2014): Synligt lärande. En syntes av mer än 800 metaanalyser om vad som påverkar elevers skolresultat. Stockholm, Natur och Kultur.
Hartman, S (2009): Granskning av utbildningar i pedagogik. Högskole-verkets rapport 22 R.
Sundell, K & Stensson, E (2010): Effektutvärdering i doktorsavhandlingar. Socialstyrelsen.
 

ur Lärarförbundets Magasin