Ingår i temat
Uppdrag under press
Läs senare

»Jag sätter mitt hopp till våra hårt kämpande lärare«

Uppdrag under pressVi ser alla hur det börjar, men jag vet hur det slutar om vi förblir tysta. Så skriver Hédi Fried i denna personliga betraktelse över skolan och vårt ansvar för demokratin.

»Jag sätter mitt hopp till våra hårt kämpande lärare«

Mitt möte med skolan började inte bra. Jag var 6 år och det var första dagen i folkskolans första klass, hösten 1930. Jag bodde i norra Transylvanien. Det var tolv år efter freden i Trianon där den andre av första världskrigets förlorare, den österikisk-ungerska monarkin, tvingades avstå området till Rumänien. Mitt modersmål var ungerska, mina föräldrar lärde sig aldrig rumänska. Mina rumänska kunskaper kom från de bondbarn jag lekte med.

Förväntansfull, klädd i mina finaste kläder, gick jag till min första dag i skolan. Det blev upprop och jag presenterade mig högt och tydligt. Lärarinnan ställde en fråga jag inte förstod. För att få henne att upprepa den använde jag bondpojkarnas ”ce?” motsvarande svenskans ”va?” Lärarinnan blev topp tunnor rasande, tog sitt spö från katedern och slog ursinnigt på mina handflator. ”Detta ska lära dig att prata vårdat” sa hon, medan ett vackert mönster av röda streck växte fram på mina handflator. Jag minns ingenting mera av den dagen.

Trots den misslyckade första dagen kom jag att älska skolan och vartefter jag blev äldre blev mitt intresse för att lära mig och lära ut större och större. Min dröm var att bli lärare. Drömmen växte sig starkare efter mötet med min lärare i franska på gymnasiet. Hon hade en förmåga att föra fram sitt ämne på ett sätt som berörde. Hon såg oss som individer med vilka hon ville dela sina stora upplevelser, inte som en skock får som skulle fyllas med kunskap. Det var inte korvstoppning, det var en samvaro. Vi var lyckliga över att få ta till oss de kunskaper hon ägde.

Tiderna har varit oroliga under hela mitt liv, jag var jämnårig med nazismen. När jag föddes, 1924, satt Hitler i fängelse efter den misslyckade ölkuppen i Nürnberg, och skrev på sitt credo Mein Kampf. Trots oron om framtiden levde vi vårt liv och hoppades på att inte bli berörda av nazismen, Tyskland var ju så långt borta. Men Tyskland kom närmare och närmare. Redan 1940 fick vi känna på en del av judelagarna, när ungrarna återfick en del av Transylvanien. Judiska barn fick inte längre gå i ungerska skolor, universiteten stängdes. Våren 1942 tog jag studenten i en ungersk-judisk skola, jag ville inte ge upp, jag skulle bli lärare. Jag skrev in mig i en judisk lärarskola där jag efter ett års studier fick mitt diplom som småskolelärare.

Hédi Fried

är psykolog och författare. Hon har bland annat skrivit Skärvor av ett liv — vägen till och från Auschwitz (1992), Livet tillbaka (1995) och Frågor jag fått om Förintelsen (2017). I samband med Förintelsens minnesdag delas varje år Hédi Frieds lärarpris ut av Michael A Frieds stiftelse till en eller flera lärare som med utgångspunkt i lärdomar från Förintelsens historia arbetar med frågor
om tolerans, demokratiska värderingar och individens eget ansvar.

Hitlers krigslycka vände vid det laget och alla väntade på Tysklands sammanbrott. Det kom inte. Däremot kom tyskarna in i Ungern och förde iväg oss judar till Auschwitz. Det borde inte ha kommit som en överraskning. De förebådande tecknen var där från ögonblicket jag föddes. Men de var få som ville se dem. Utvecklingen till Endlösung, den slutliga lösningen, gick långsamt, med små, små omärkliga steg. Dehumanisering, isolering, mord, allt planerat i hemlighet, långt i förväg.

I ett år plågades jag, först i Auschwitz, sedan i tre olika arbetsläger. Cirkeln slöts i Bergen-Belsen, där vi blev befriade den 15 april 1945.

Sommaren 1945 kom jag till Sverige, tack vare svensk humanism. Men min väg tillbaka till ett normalt liv blev lång. Från en praktiskt taget djurtillvaro skulle jag återigen lära mig att vara människa. Att få tillbaka självförtroende och tillit tog tid.

Klyftan var enorm mellan det outvecklade auktoritära agrarland jag kom ifrån och den svenska demokratin stadd i stark utveckling. Det blev inte mindre omvälvande av att jag däremellan fick genomlida den ettåriga slavtillvaron i Nazityskland.

Jag började arbeta, läste psykologi gifte mig och fick tre barn. När maken dog 1962 blev jag affärskvinna för att kunna försörja barnen.

I början på 1980-talet bestämde jag mig för att ägna mina återstående dagar åt att berätta om erfarenheterna jag varit med om under andra världskriget. Jag skulle berätta om Förintelsen, dels för att inte glömma de sex miljonerna judar, varav en och en halv miljon barn, och alla de romer, homosexuella, handikappade och andra som utrotades, dels för att föra ut dess lärdomar.

I början var det svårt att övertyga lärare om vikten av att sprida kunskapen om Förintelsen. Det berodde på den enskilde lärarens intresse om jag fick hålla en föreläsning. Även intresserade lärare gjorde det som en punktinsats, klämde in den mellan två lektioner, utan förberedelse, utan efterarbete. Några som var mera ambitiösa tog med eleverna till Auschwitz.

Så länge det inte finns en föräldrautbildning blir det lärarnas uppgift att bekämpa fördomar, skriver Hédi Fried, här på Förintelsens minnesdag. Foto: Klas Widestrand/TT

I början på 90-talet trädde kravet om undervisning av samhällets värdegrund i kraft, och några av oss överlevande försökte övertyga lärarna om Förintelsens relevans i sammanhanget. En del lärare förstod dess allmängiltighet, och de bjöd in oss, men den större delen gjorde det inte. När jag påpekade att Förintelsen inte bara handlade om judar kunde jag få svaret ”nej, jag förstår, det handlar om alla minoriteter”. Att det kunde handla om hen, förstod hen inte.

Hade lärare och myndigheter tänkt annorlunda då, kanske vi skulle ha undvikit den situation vi har i dag, med faktaresistens och uppmarsch av nynazister.

Samtidigt ifrågasatte vissa varför man skulle utgå från just Förintelsen, varför inte kommunismen eller andra folkmord? Svaret är att Förintelsen är som en master plan som innehåller alla beståndsdelar av de andra folkmorden. I alla de andra hittar man delar av Förintelsen, men bara Förintelsen var ett industriellt utrotande av en etnisk grupp i sin helhet. Judarna skulle utraderas från världens yta.

Vi ville att Förintelsen skulle få plats i skolschemat och på lärarutbildningen. Utbildningsministern uppvaktades, men det gick inte att genomföra att ämnet skulle få egen tid på schemat. Tack vare Lärarlyftet fick vi under några år hålla kurser på lärarutbildningen. Kurserna var mycket uppskattade och gav bra resultat. Tyvärr blev de kortlivade, i brist på pengar.

Samtidigt började små nazistiska organisationer växa fram. Lärarna fick det allt tuffare. Men den stora förändringen började när Donald Trump klev upp på scenen i USA. Samhällsklimatet förändrades också i Sverige. Plötsligt blev det helt oproblematiskt att säga det som bara 10–20 år tidigare varit tabu. Det som var sanning i går blev lögn i dag, och det som var lögn basunerades ut som dagens sanning. Det har skett en normförskjutning och ett förråande av samhället. Vänster- och högerpopulister sprider sina gifter, och lärarna har svårt att bekämpa dem. Och ändå läggs allt ansvar på dem, utan att de får tillräcklig hjälp.

Jag blir ofta tillfrågad om hur jag ser på Sveriges framtid. Kan vi bevara demokratin, och hur göra att den inte utsätts för demontering lik den i Polen och Ungern? Jag har bara ett svar och det är utbildning. Utbildning av lärare och utbildning av föräldrar. Lärarutbildningen måste få större resurser. Min drömklass består av 15–20 elever, ledd av en lärare med stor erfarenhet som i sin tur får hjälp av en ung, nyutbildad sådan. Den främlingsfientlighet och gryende nazism vi ser i dagens skolor angrips lättast med att synliggöra de underliggande fördomarna.

En föräldrautbildning, en folkbildning, skulle förhindra föräldrar att föra över sina fördomar på barnen, men så länge den inte finns är det lärarnas uppgift. För att behålla demokratin måste vi dagligen kämpa för den. Jag skulle säga att de flesta inte förstår det, men jag har upplevt det som händer om man låter bli.

Vi kanske skräms av den växande höger-vänster populismen, men rädslan kan också vara till hjälp att stå emot. Man måste vara lite rädd för att kunna vara modig. Ger vi efter för mycket blir vi förlamade just när vi behöver alla våra krafter till att kämpa. Jag sätter allt mitt hopp till våra hårt kämpande lärare, och lyhörda ungdomar.

Det märks att mitt i allt det mörka finns en ungdom som förstår allvaret i situationen och inte vill ge upp. Ungdom med en moralkompass, som empatiskt ställer upp för den andre och tar ansvar. Ungdom som bildar små öar av motstånd, som tänker med hjärtat och inte bara med hjärnan. Dessa små öar bildar snart en kontinent och sköljer bort de negativa tendenserna som hotar.

Nazismen var en vision av ett renrasigt samhälle med intolerans som bärande idé. Den planerades omsorgsfullt, och genomfördes cyniskt, med främlingsfientlighet och dehumanisering av medmänniskor som första steg. Samma sak pågår nu, till och med i Sverige. Vi ser alla hur det börjar, men jag vet hur det slutar, jag har redan varit med en gång. Vi måste alla engagera oss i demokratin och bygga det samhälle vi vill leva i.

Antropologen Margaret Mead sa en gång: Tvivla aldrig på att en liten och hängiven grupp medborgare kan förändra världen. Världen har aldrig någonsin förändrats på något annat sätt.

Samtal om demokrati

Hédi Fried är initiativtagare till #vimåsteprata, ett projekt till demokratins försvar som lanserades den 6 mars. Möten och dialog är avgörande för att demokratin ska överleva. Och det är det som #vimåsteprata handlar om.

– Meningen är att alla, inte bara vi i storstaden, ska få möjlighet att vara med i debatten och få upp ögonen för dessa viktiga frågor, säger Hédi Fried.

I samarbete med studieförbund och folkhögskolor ska samtal och diskussioner komma till stånd runt om i landet. Som studiematerial används boken Handbok för demokrater, skriven av ett tjugotal skribenter, alla kunniga och engagerade i demokratifrågor, däribland Hédi Fried, Majgull Axelsson, Göran Greider, Antje Jackélen, Per Molander och Gellert Tamas.

– Vi står inför ett val, och en tredjedel vet inte vad de ska rösta på. Jag hoppas vi kan få dem att fundera över de tankar vi vill sprida.

Samtalen kommer att ledas av ett hundratal demokratitalare, däribland Dilsa Demirbag-Steen, Lena Endre, Jan Eliasson, Maria Leissner, Suzanne Osten, Anna Serner och Anders Wijkman.

– De som förhoppningsvis kommer till diskussionstillfällena får möjlighet att vädra sina tankar och idéer och lyssna till våra. Meningen är inte att vi ska pådyvla någon något utan att det ska bli diskussion, säger Hédi Fried.

Samtalet fortsätter digitalt:

  • Facebook: http://facebook.com/vimasteprataomdemokrati/
  • Twitter: #vimasteprata
  • Youtube: #ViMåstePrata
  • Podcast: #ViMåstePrata (kommer i höst).
  • Online-baserad demokratiskola med inspiration från den franske presidenten Macrons rörelse (kommer i höst).

Mer info på www.vimasteprata.org

Alla artiklar i temat Uppdrag under press (12)

ur Lärarförbundets Magasin