Läs senare

Jag minns inget förlåt

23 Nov 2018
Bob Hansson är poet, författare och en av våra mest kända scenpoeter. 1998 kom hans debutsamling Heja världen!
Foto: Robert Blombäck

Jag tycker mycket om att sätta ihop ord. Som poet har det varit ett av mina favorittricks. Ord som ”nervösnärvara” eller ”mjukhångla”. Rätt trevliga ord om jag får säga det själv.

När jag var skolbarn fick jag en diagnos, även den ett sammansatt ord.

Det första ordet var ”problem”.

Det andra ordet var ”barn”.

Det var inte jag som var  ett problembarn. Det var ni som var problemvuxna!

Är det inte märkligt att dessa ord kan rymma ens i samma mening? Hur kan man ens komma på tanken att skriva ihop dessa två ord till ett enda? Och sedan få för sig att gå fram till ett barn och säga: nu är du det!

Ord är skapande. Varje gång du och jag öppnar munnen är vi inte längre bara en del av skapelsen, utan också av själva skapandet. Om jag står mitt emot dig och säger ”vilken fin frisyr du har idag”, ­
så har något hänt. Något som på något vis, om än ­minimalt, förändrat din stund.

Om jag istället skulle säga ”den där tröjan klär verkligen inte din figur”, har något helt annat hänt. Ord är händande. Så vad säger vi?

Vad säger vi till varandra på vår vandring från bröstmjölk till vårt eget begravningskaffe. Vad säger vi till varandra på morgonen i kafferummet? Vad säger vi till varandra när något har gjort ont?

Jag hade inte en enda lärare som tyckte det var ett lämpligt pedagogiskt instrument att slå barn. (Inte ens jobbiga pojkar från arbetarklassen.) Men jag hade allt för många lärare som ändå inte kunde låta bli att hejda impulsen av djur. Slaget över skalpen, hårdhanden i nacken eller den där rektorn, som dunkade upp mitt huvud i hans hatthylla så att jag skulle förstå att uppföra mig.

Jag var troligen superjobbig. En omkringvandrande stressfaktor för de stackars vuxna. Och jag tänker på hur ensamma dessa lärare måste ha varit i sin frustration över att inte räcka till, sin frustration att till sist inte ha kvar några fler verktyg – än att kasta ut mig ur rummet (och till sist hela skolan) för att hindra dessa impulser av våld.

Och jag kan tänka mig ångern. Som förmodligen måste ha kommit. Inte för att jag minns något förlåt. Men för att även jag har erfarenhet av att bete mig på ett sätt som går emot min egen idé om vem jag vill vara.

Hade de någon att prata med?

Hade de någon kollega att blotta sin otillräcklighet för?

Hade de någon att be om hjälp?

Levde de sina dagar i en kontext där det var ok att inte ha full koll, att blotta sin egen oförmåga?

Ord är skapande. Men ännu mer skapande är möjligen de ord som inte sägs. Ord som: hjälp mig. Eller möjligen förlåt mig.

Så förlåt alla de lärare jag hade som fick knutar i magen när de såg mig. Förlåt även för den sneddrivna värld vi båda behövde stå ut i, en värld där det så länge varit tabu att sträcka ut sin hand. En värld som får oss att hellre VERKA vara kompetenta än att blotta vår otillräcklighet – för att verkligen kunna bli det.

Det var inte jag som var ett problembarn. Det var ni som var problemvuxna! Ni och det samhälle ni skapat åt er själva. Och misslyckades med att anpassa mig till.

Ni fallerade.

Ni gjorde ert bästa.

Det räckte inte.

ur Lärarförbundets Magasin