Läs senare

Intryck av de andras värld

De går i samma klass och sporrar varandra. Gymnasiesärskolans elever lär sig mer och gymnasieskolans elever inspireras att anstränga sig i Skolstaden i Helsingborg.

09 Nov 2011

Arnela sitter lutad över bordet stödd på armbågen. När vi kommer in rätar hon upp sig och hälsar kort. Louise reser sig från sin stol för att skaka hand. De går i tvåan och så här på morgonen är de ensamma med en av sina speciallärare.

På whiteboarden finns scheman för dem och eleverna i ettan, trean och fyran, så att de kan se när de ska vara i hemklassrummet. Specialläraren Helena Lagerholm pekar på tavlan där alla de sexton namnen står i rött. Det finns en del att hålla reda på eftersom eleverna här följer både gymnasieskolans ochgymnasiesärskolans kursplaner.Foto: Ewa Levau

I hemklassrummet läser de bland annat kärnämnena enligt gymnasiesärskolans kursplaner. Resten av tiden följer tio av dem gymnasiets kurser på estetiska programmet och sex går på vård- och omsorgsprogrammet, båda specialutformade vid skolorna Nicolai och Tycho Brahe i Skolstaden i Helsingborg.

Lite senare på förmiddagen står Arnela och Louise vid varsin arbetsbänk i trä- och metallslöjdssalen tillsammans med sina klasskamrater. På allas bänkar syns Ikeastolen Ivar under omvandling. Uppgiften är att göra om eller utveckla den. Några sågar detaljer för hand, en elev nitar fast ett gråmönstrat tyg på en rund sits. Stolen ska bli en pall. Men uppgiften är frivillig så Louise har valt att göra ett trähus till sina marsvin i stället. Hon fäster en behållare för hö på gaveln. Arnelas stol är vänd upp och ner medan hon skruvar fast sitsen som hon klätt i svart. Det är lugnt, nästan sävligt i rummet, alla är upptagna med sitt.

Hon vänder på stolen och upptäcker att sitsen är felmonterad. ”Det är bara att göra om”, säger Arnela och börjar skruva ur. Assistenten Pernilla Gustafsson som står bredvid nickar. Hon följer arbetet och ser glad ut när marsvinshus och stol tar form undan för undan.

Helena Lagerholm och jag har satt oss på kontoret som nyligen blivit hennes. Hon tillträdde för några månader sen som samordnare för de specialutformade programmen. ”Jag är kanske lite ovanlig som speciallärare, mina ämnen är matte och NO”, säger hon. Hon lägger vikt vid elevernas kunskapsutveckling i de teoretiska ämnena, för de har ofta inte hunnit så långt i grundskolan. Det är viktigt att de får fortsätta sin kunskapsinhämtning.

När eleverna i gymnasiesärskolan följer undervisningen i gymnasieklassen förenklar lärarna inte för dem. Extra stöd får eleverna i förväg och i efterhand av speciallärarna i form av förtydligande och konkretiserande material i ämnen som historia, samhällskunskap och NO. Trots att gymnasiesärskolans elever ofta har svårt att analysera och dra slutsatser kan de på så sätt läsa teoretiska ämnen enligt det ”vanliga” gymnasiets kursplan. Det är en av de verkliga vinsterna med inkludering, anser Helena Lagerholm.

Speciallärarna arbetar bara med eleverna i gymnasiesärskolan och bildar arbetslag med assistenterna. Ämneslärarna träffar båda elevkategorierna men arbetar enbart i gymnasiet och ingår i ett eget arbetslag. Vid ett tillfälle varannan vecka planerar de båda lärargrupperna tillsammans.

De fyra assistenterna blir länken mellan de båda skolformerna. Tre av dem har utbildning för att arbeta med personer med utvecklingsstörning och funktionshinder. De följer särskoleeleverna under alla lektioner, vet hur de har det i klassen och kan hjälpa till med att förenkla lärarnas instruktioner.

Ann-Marie Wilson som är bildlärare slår sig ned med oss på kontoret. ”Med assistenterna blir det lugnare i klassen och fler som är till hands för alla eleverna”, säger hon. Hon ser bara fördelar med inkluderingen. I bildämnet blir undervisningen och lärandet ofta individuellt, därför tänker hon inte i termer av förenkling för särskoleeleverna

– Man kan tolka uppgiften på sitt sätt, det finns inget rätt eller fel.

Också socialt fungerar det bra. Grupparbetena går utan problem.

– Eleverna i gymnasiesärskolan är ofta väldigt positiva. När de kommer till skolan och säger ”Hej, vad kul”, smittar det av sig.

Det funkar i andra riktningen också:

– På bild- och formlektionerna kan man sitta och prata medan man jobbar, och då får ungdomarna i gymnasiesärskolan input från gymnasieelevernas värld.

Eleverna på estetiska programmet fick veta att de skulle få klasskamrater från gymnasiesärskolan. En viss oro för att nivån på undervisningen skulle sänkas kunde märkas i början, tycker Helena Lagerholm.

Sarah Andersson som går i tvåan i gymnasiet är i färd med att gjuta en schackpjäs i en gipsform i verkstaden. Hon tycker inte att nivån är låg. Tvärtom ställer lärarna höga krav. I början visste hon inte hur hon skulle bemöta eleverna i gymnasiesärskolan.

– Men nu är jag likadan mot dem som mot andra. De kan mer än vad man tror, mer än vissa andra i klassen.

Hon och klasskamraten Louise har lite kontakt och är vänner på Facebook. Sarah Andersson försöker ge henne stöd ibland.

Lärarna är överens om att båda kategorierna elever påverkar varandra positivt. Gymnasiesärskolans elever utvecklar mer kunskap och gymnasieskolans elever sporras att anstränga sig. Till exempel är det fler som deltar i idrotten. ”De tänker att om de som har större svårigheter än jag kan gå dit, så kan jag också”, tror Helena Lagerholm. Trots fördelarna tror hon inte att inkludering passar alla särskoleelever.Foto: Ewa Levau

– Man måste kunna välja, det finns många olika sorters funktionshinder.

I hemklassrummet träffar jag Ida Mirsch. När vi sätter oss drar hon sin stol nära min. Hon berättar att hon gick i integrerad särskola från förskolan och vidare i grundskolan.

– Men i fyran hände det något. Jag mådde inte bra så jag fick gå över till särskolan där jag fick mer hjälp.

Resten av skoltiden gick hon i grundsärskolan. När hon skulle söka till gymnasiet i nian sa hennes lärare: ”Du är jätteduktig på bild”. Ida Mirsch fick veta att man kunde ”praoa” en vecka i Skolstaden.

– De välkomnade mig bra. Jag var med Arnela och Louise på deras lektioner. Jag hade roligt, veckan gick så fort. 
Nu går Ida Mirsch i ettan och trivs ännu bättre än hon hade hoppats. Det är bra ordning och eleverna i gymnasiet är lugna. Det passar henne att få läsa matte, svenska och engelska på sin nivå, som hon säger. De övriga ämnena läser hon tillsammans med sin gymnasieklass.

– I naturkunskap, historia och bild och såna ämnen pratar lärarna på gymnasienivå. Jag förstår det mesta, andra elever i gymnasiet frågar mycket mer.

Som elev i gymnasiesärskolan får hon betyg enligt den tvågradiga skala som ännu så länge gäller där, men i de ämnen hon klarar i gymnasiet får hon dessutom ett gymnasiebetyg.

Hon kommer att ta studenten i trean och sen fortsätta ett fjärde år i gymnasiesärskolan. Efter det vill hon läsa vidare, kanske inom hotell och restaurang. Hon tycker att hon lär sig mer än i särskolan, inte bara i sina ämnen. 
– Jag lär mig att vara med andra, att umgås.

Och hon tror att andra lär av henne. Som när de hade bild och temat var storm. Hon skapade ett träd som stod på en kulle av hönsnät, tapetklister och tidningspapper, och såg att andra i klassen använde hennes idé. Sen hon började i Skolstaden har hon börjat klä sig annorlunda.

– Det finns en viss klädstil i särskolan, många går i mjukisbyxor. Det passar inte mig längre, det är inte jag.

Hon vågar och kan mer. Kanske är det för att hon längtar till skolan varje morgon som hon har lärt sig läsa den förut obegripliga busstidtabellen.

– Jag tar bussen tillsammans med Erik i min klass och ibland åker jag hem helt själv.

Hon ser glad ut.

– Det trodde jag aldrig att jag skulle kunna.

Ida Mirsch säger ”ha det så bra” och går till sin lektion.

Vid väggen står en ny möbel. Arnelas Ivar är färdig. Den har fått en oval stolsrygg mönstrad som yin och yang och sitsen är på plats. På det svarta tyget står i guldskrift ”The eye sisters”. Det är namnet på Arnelas animerade figurer tecknade i mangastil.
 

 

Alla artiklar i temat En skola för (nästan) alla (11)

ur Lärarförbundets Magasin