Läs senare

Inte den första grodan

Ingen tecknad film har haft så många vakande ögon på sig som vårens Prinsessan och grodan, den första Disneyproduktionen någonsin med en svart hjältinna. Trots detta brottas den med rasismanklagelser. Och återupplivar frågan om hur osynliggörande och stereotypisering på film formar barns syn på den Andre och sig själv.

06 maj 2010

Det är inte konstigt att många afroamerikaner varit skeptiska till lanseringen av Disneys första svarta hjältinna i Prinsessan och grodan som gick upp på svenska biografer i februari. De har trots allt genomlidit 86 års osynliggörande och stereotypisering. I ena stunden glada plantagearbetare i Song of the South (1946), i nästa, slösaktiga analfabeter i Dumbo (1941).
Den vanligaste avataren för en svart karaktär i en tecknad Disneyfilm har hittills varit ett dansande djur à la jazzorangutangen kung Louie. Till de färskare exemplen hör skurkhyenorna i Lejonkungen (1994) eller den karibiska slackerkrabban i Den lilla sjöjungfrun (1989). I den kontexten är det lika sorgligt som symboliskt att Disney gömmer undan sin första svarta prinsessa i grodform under 90 procent av filmen. För någon som är undernärd på representation på vita duken kommer glädjen minst sagt av sig.
Ändå har producenterna gjort det mesta för att undvika klavertramp i minfältet. Anlitat en svart manusförfattare; rådgjort med Oprah Winfrey; bytt ut hjältinnan Tianas ursprungliga namn – det slavliknande Maddy – och yrke – tjänsteflicka. Man kan bara
spekulera om hur proteststormarna hade sett ut annars. För rabalder har det blivit. Framför allt kring det faktum
att prinsen inte är svart.
– Fastän vi har ett svart presidentpar tycker tydligen inte Disney att en svart man är värdig titeln prins, skriver Angela Bronner Helm på blackvoices.com.
Några nätkommentatorer har valt att i stället se parets skilda etniska bakgrund som något positivt. Men det genomgående temat hos kritikerna är ändå bristen på svarta manliga före-
bilder. Att Tianas far är genomgod är en klen tröst – han förekommer bara i filmens inledning. Och den enda svarta man som syns filmen igenom är en ondskefull voodoopräst, vilket föga förvånande upprört exilhaitier.
Osynliggörande och stereotypisering är stora problem även inom svensk film, oavsett vilken åldersgrupp den riktar sig till. Filmvetaren Anders Åberg, forskar i svenskproducerad barnfilm och konstaterar att den med några få undantag, som Tsatsiki-filmerna, Förortsungar och Zozo, skildrar barn med nordiskt utseende. Han ser ett samband mellan den svenskhetsnostalgi som kom till uttryck i 80- och 90-talets nyfilmatiseringar av Astrid Lindgrens böcker och Ny demokratis inträde i riksdagen.
– I takt med att invandringen ökade diskuterade man alltmer vad det innebar att vara svensk och det här märks i filmerna. Samtidigt är det tydligt att nationalistiska värderingar, traditioner och naturromantik alltid varit en viktig del av uttrycket inom svensk barnfilm, säger Anders Åberg som tycker att det är dags att lämna Bullerbyn och göra mer samtida skildringar.

Torun Lindholm, docent i psykologi vid Stockholms universitet, har studerat hur människors grupptillhörighet påverkar bedömningar i rättsliga sammanhang och är väl medveten om hur tidigt negativa föreställningar skapas och internaliseras.
– Om man aldrig får se personer som liknar en själv, sänder det en signal om vad man är värd. Se bara på Clarks berömda dockstudie som påverkade USA:s högsta domstol att 1954 äntligen låta svarta och vita barn gå i samma skola. Den visade att svarta barn föredrog att leka med vita dockor framför svarta dockor, för att de ansågs finare. Man kan också jämföra med nyhetsproducenternas vana att främst intervjua manliga experter och hur det påverkar vår syn på mäns och kvinnors olika förmågor, säger hon.
Amerikanska socialpsykologer har studerat vita femåringars syn på svarta och asiater och kommit fram till att de redan i den åldern favoriserar sin egen grupp. Andra studier visar på liknande fenomen så tidigt som vid tre års ålder. Detta innebär inte att de därmed bär på negativa föreställningar om andra grupper, men illustrerar hur tidigt vi och dom-tänkandet aktiveras.
Även om individuell personlighet och trygghet spelar stor roll för barnets fördomsfrihet är de forskare som jag talat med relativt ense om att barn påverkas starkt av de implicita föreställningar om gruppers status som förmedlas genom film, tv, spel och nyheter. Bristen på diskussion, motbilder och ifrågasättande av de bilder som florerar är därför ett problem i sig. Ett annat är att vi konsumerar mer film och spel än någonsin. Något som gör att samma budskap hamras in om och om igen, vare sig det är att skurkar alltid är svartmuskiga och har brytning, som i Disneyfilmer, eller att vidskepliga djungelvildar och haitier är samma sak, som i spelet World of Warcraft.
– Vi människor är naiva statistiker. Har jag hört det fem gånger tror jag att det har skett fem gånger, ibland är man inte smartare än så. Repetition har betydelse, som all inlärning, säger fördomsforskaren Nazam Akrami.
Han tillägger att den implicita inlärningen påverkar oss mer än den explicita, eftersom den inte utvärderas och ifrågasätts på samma sätt, och därmed blir mer känslomässig.
– För att undvika faror använder vi alla typer av källor till information. Därför påverkar löpsedlar och till synes diskreta detaljer i filmer oss även om de bara når något av sinnena, säger han.
Nour Al-Kamil är nyutexaminerad lärare och kom till Sverige som nioåring. Som barn tittade hon sällan på svenska filmer eftersom hon inte tyckte de var så bra.
– Det kanske berodde på att jag inte kunde relatera till dem, delvis på grund av språket. Däremot gillade jag Aladdin jättemycket. Jag identifierade mig med Jasmine, men också med kulturen, namnen, områdena och maten, allt kändes hemma, säger hon men lägger till att hon börjat ifrågasätta Aladdin desto mer sedan hon sett om den i vuxen ålder med sina systerbarn.
Numera tror hon att kombinationen mediebilder och Disneyfilmer gör barn mer fördomsfulla.
– Ta bara Lejonkungen. Varför är skurken Scar jättemörk och Simbas pappa Mufasa ljus när de är bröder? Och varför har Aladdinskurken Jafar så markerat arabiska drag, när hjälten Aladdin inte har det? säger hon.

En som är synnerligen skeptisk till Disney är Keith Shiri, grundare och vd för London African Film Festival.
– Deras filmer har aldrig betytt något för mig som person, bara påmint mig om att jag inte ingår i historien, annat än som en karikatyr. Det jag ogillar mest med Disney och Hollywood över lag är att de har en så monokulturell inställning till idéer. Det är en enda PR-maskin för USA och amerikansk kultur som överlägsen. När Disney tar upp Afrika är det med talande djur. När vuxen-Hollywood gör det är det alltid en vit person som måste överleva på denna mörka kontinent, säger Keith Shiri och exemplifierar med Out of Africa, Blood Diamond och Last King of Scotland.
För att motverka förlegade Afrikabilder jobbar han med teman som sätter in olika afrikanska länder i ett språkligt, historiskt och geografiskt sammanhang, men också belyser skillnaderna mellan nära grannar som annars lätt klumpas ihop. När det gäller barnfilm är Disney naturligtvis bannlyst och det är i stället filmer från Burkina Faso, Senegal och Sydafrika som visas.
– Jag skulle säga att Sydafrika leder på den fronten. På grund av landets historia är man extra noga med att låta karaktärerna skildra landets mångfald och främja förståelse mellan olika folkgrupper. Sydafrikas nuvarande regering har helt enkelt förstått faran av rasism och sexism, och till skillnad från många länder förbjudit diskriminering i grundlagen.
Det senaste året har han också låtit gästande afrikanska filmregissörer besöka skolor i London – dels för att agera positiva förebilder och dels för att diskutera sitt land och Afrikabilden med barnen. Keith Shiri anser att skolor är skyldiga att visa barnen världen som den är bortom Hollywood, med tanke på hur dåligt den globala kommunikationen fungerar.
– Låter vi de röstlösa tala genom film, kanske folk förstår varandra bättre. Vi kan i vilket fall bara bli rikare genom att förstå andra kulturer och dela det bra liksom det dåliga, säger han.

Även läraren Nour Al-Kamil tror på fler filmvisningar i skolorna, med tillhörande diskussioner om varför man identifierar sig eller inte identifierar sig med en viss karaktär.
– Jag tror över huvud taget mer på diskussion än envägsriktad kunskapsförmedling. Att i arbetet med samhällsämnena utgå från elevernas förförståelse i ämnet och därifrån ifrågasätta eventuella fördomar. Och framför allt att jobba med fler perspektiv, som att visa slavhandeln lika mycket från Afrikas som kolonialmakternas synvinkel.
Hur ser då läget ut på skolfilmsfronten? Varje år i november arrangeras De antirasistiska filmdagarna i tolv svenska städer, en festival med fri entré och skolungdomar som främsta målgrupp.
I Stockholm arrangeras veckan av Filmcentrum Sthlm som ägnar resten av året åt att distribuera spel- och dokumentärfilm och arbeta med filmpedagogik inom skolverksamheten. Lisa Wohlström som bland annat sköter bokningarna tror att de största hindren för att lärare ska arbeta mer med film i skolorna är att de har svårt att få loss tid och pengar, men också att de låser sig och tror att det är svårare än det är.
– Med litteratur vet man hur man ska jobba. Då kan spelfilm och dokumentär uppfattas som svårare, men jag tror att det är viktigt att inse att film är ett minst lika viktigt medium. Det är ändå genom film, nyheter, youtube och sociala medier eleverna tar in världen, säger hon.
Och därför krävs det också mer än att diskutera film någon gång om året. Nour al-Kamil förespråkar terminslånga samarbetsprojekt mellan skolklasser från olika socioekonomiska områden, där man antingen skapar film tillsammans eller träffas regelbundet för att se en film och sedan diskutera den, eventuellt i kombination med gemensamt bloggande.
Barn- och ungdomspsykologen Martin Forster är inne på samma spår, och hänvisar till Gordon Allports kontakthypotes, som går ut på att vissa grundpremisser måste vara uppfyllda om inte integrationsförsöket ska få motsatt effekt. Grupperna måste ges samma möjligheter, arbeta mot gemensamma mål och vara ömsesidigt beroende av varandra på individnivå.
Kontakten får inte heller vara ytlig och båda grupperna måste respektera projektets ledare och syfte. Men en stor insats kan ge häpnadsväckande resultat.
– Jag såg till exempel en studie där man delade upp barn efter hur mycket fördomar de hade och sedan lät dem diskutera frågor som Hur är barn från fattiga hem? i par tillsammans med mer öppensinnade barn. Det visade sig att detta modifierade föreställningar hos de barn som hade fördomar, säger Martin Forster.

Fem Disneykaraktärer som provocerat:

King Louie i Djungelboken (1967)
En jazzscattande apa som vill bli människa?
Även om karaktären är baserad på den
italienske jazzsångaren Louis Prima,
som också står för sången, kvarstår
Louie ändå som ett av Disneys riktiga
klavertramp. Åtminstone med tanke på
hur studion porträtterat svarta genom historien.
 
Kråkorna i Dumbo (1941)
Det som retat flest är att de dansande
kråkornas ledare heter Jim Crow
(efter en rasistisk sång om en handikappad
svart man som i sin tur gav namnet till
segregationslagarna). Men om man ser
på hur fåglarna faktiskt framställs finns
det värre samtida exempel, inte minst
kentaurtjänarinnan Sunflower i Fantasia (1940).

Jafar i Aladdin (1992)
Har markerade arabiska drag och brytning,
till skillnad från den vite Aladdin som talar
perfekt engelska. Introsången säger allt:
“I come from a land where they cut off your
ears if they don’t like your face. It’s barbaric, but hey, it’s home”.

Pocahontas i Pocahontas (1995)
Ja, riktigt så gick väl inte erövringen
av Amerika till? Pocahontas lever så
klart nära naturen och kan kommunicera
med djur ­— en stereotyp som också gärna klistras på romer.

Esmeralda i Ringaren från Notre Dame (1996)
Den sexigaste Disneykaraktären någonsin är
naturligtvis en eldig romsk Carmen-kopia med
en övererotisk utstrålning som förvrider huvudet
på män. Naturligtvis kan hon dansa och prata med djur också.
 

ur Lärarförbundets Magasin