Läs senare

Inkluderingshysterin måste få ett slut

DebattInkludering av elever med särskilda behov i vanliga klasser må låta demokratiskt och fint, men kan i själva verket få förödande effekter för både lärare och elever.

01 feb 2019
Illustration: Ulf Frödin

Vad är orsaken till att så många av de svagaste eleverna hamnar efter i ett tidigt stadium i det svenska skolsystemet? Svaret är inte självklart och med all sannolikhet finns det många samverkande faktorer. En orsak som jag dock tycker har negligerats för mycket i den svenska skoldebatten handlar om den destruktiva inkluderingsnormen.

Vad är inkludering? Enklast kan det beskrivas som en vision om att alla elever ska gå i den reguljära skolan. Termen inkludering används som ett paraplybegrepp för flera olika åtgärder för att uppnå målet. En vanlig form av inkludering kallas för integrering. Det går ut på att elever med särskilda behov eller diagnoser undervisas i vanliga klasser av vanliga lärare.

Debattören:

Isak Skogstad är lärare och skoldebattör.

Det finns mycket som tyder på att den här formen av inkludering har fått starkt fäste i den svenska skolan. Vad det kan bero på vet jag inte, men min hypotes är att det beror på att såväl skolmyndigheter, kommunekonomer och progressiva utbildningsideologer har salufört det som eftersträvansvärt.

Idéerna i sig är dock långt ifrån nya. Redan 1946-års skolkommission lade fram de grundläggande idéerna för att implementera ett liknande tänk i den svenska skolan. De menade att alla klasser skulle vara odifferentierade (samma svårighetsgrad). De elever som skulle få svårt att hänga med i den ordinarie undervisningen skulle klassläraren hantera genom att ”individualisera” undervisningen. Detta fick dock inte fäste och en stor andel av eleverna fick fortsatt stödundervisning utanför klassens ram. Vissa siffror indikerar att det kan ha handlat om fler än 40 procent av eleverna.

Stödundervisning kom att alltmer ses som exkluderande av det pedagogiska etablissemanget. Kommunekonomer, som letade besparingsmöjligheter under 90-talets ekonomiska kris, krokade arm med utbildningsideologerna. Denna giftiga cocktail resulterade i att andelen elever med stödundervisning i de yngre åldrarna halverades under 90-talet. I dag visar statistik från SCB att endast 1,1 till 1,8 procent av eleverna har fått specialundervisning under de senaste åren. Detta kan jämföras med Finland, där det inte är ovanligt att över 20 procent av eleverna får någon form av deltidsspecialundervisning.

Samtidigt finns internationell forskning som visar på inkluderingens baksidor. Studier visar att elever som har klasskamrater med beteendestörningar tenderar att både få lägre resultat och skolka i högre utsträckning. Nyligen publicerad statistik i den amerikanska utbildningstidskriften Education Next visar att lärare i mer inkluderande klassrum tenderar att byta skola och lämna läraryrket i en högre utsträckning än andra. Detta borde inte minst beaktas här i Sverige med tanke på den extrema lärarbrist vi står inför.

Inkluderingen hyllas av skolmyndigheterna. Skolverket har på sin hemsida spridit Nossebro skola i Essunga som ett framgångsrikt exempel under rubriken ”Inkludering går att förena med hög måluppfyllelse”. Skolan i fråga gick från att ha låga betyg till höga betyg och menade att det till stor del berodde på att de hade anammat idén om inkludering av alla elever i vanliga klassrum. Att betyg är ett korrumperat och bräckligt mått på skolframgång tycks inte ha någon betydelse för myndigheten.

Självfallet finns det studier som visar på positiva effekter av inkludering. Intressant nog har dessa problematiserats av den amerikanska professorn Allison Gilmour i en ny artikel i Education Next. Hon skriver: ”Studier som visar att inkludering av elever med särskilda inlärningssvårighet i vanliga klasser leder till bättre resultat och en lugnare studiemiljö lider av undermålig vetenskaplig metodik. […] Vidare så verkar dessa studier utgå från att elever med särskilda inlärningssvårigheter utbildas i ett vakuum, det vill säga att de ignorerar att undersöka hur de andra eleverna i klassrummet påverkas.

Även lärarnas perspektiv glöms ofta bort i debatten om inkludering. Kraven på att lärare ska ”individualisera” och ”anpassa” undervisningen efter alla elevers särskilda behov är ofta ett uppdrag som är dömt att misslyckas på förhand – såvida läraren inte har övernaturliga förmågor. Om en elev med exempelvis grav dyslexi inte lyckas i ett ämne beskylls läraren för att vara inkompetent. Det blir som vanligt lärarens fel, trots att det kanske snarare är inkluderingen och avsaknaden av stödundervisning som ofta följer med den som är orsaken till misslyckandet.

Lärarnas omöjliga uppdrag förvärras dessutom av den framväxande anmälningskulturen i skolan. Det gör det svårt att hantera exempelvis elever diagnostiserade med utåtagerande beteenden som placeras i vanliga klasser, då det naturligtvis uppstå situationer där vi lärare måste ingripa. Men eftersom elever och föräldrar inte verkar tveka på att anmäla lärare så fort de känner sig kränkta förhindras vi indirekt från att vara de auktoriteter som eleverna behöver i klassrummet. En undersökning visade att nästan var fjärde lärare faktiskt har tvekat att ingripa i ordningssituationer av rädsla för att de ska bli anmälda!

Låt oss nu göra upp med inkluderingshysterin i den svenska skolan. Inkludering riskerar, lustigt nog, att på sikt leda till exkludering, då dessa elever riskerar att inte få de kunskaper som krävs för att fungera som autonoma medborgare i vår demokrati. Särskilda behov kräver helt enkelt särskild undervisning. Om vi inte ger alla elever det stöd de behöver för att lyckas sviker vi inte bara dem, vi sviker även lärarna som verkar i det nuvarande systemet. Risken är stor att det förvärrar lärarbristen. Har vi råd med det?

ur Lärarförbundets Magasin