Läs senare

Inkludering – en rättighet

DebattInkludering är ett ofta missuppfattat begrepp. En lyckad social och didaktisk inkludering kräver resurser och välutbildad personal.

03 maj 2019
Illustration: Ulf Frödin

Debattörerna:

Lotta Holme, universitetslektor, Linköpings universitet

Alma Memisevic, doktorand, Linköpings universitet

”Inkluderingen har gått för långt” är ett påstående som på senare tid hörs i debatten. Vi menar att begreppet inkludering har missuppfattats och det är viktigt att vi nu diskuterar både hinder och möjligheter för inkludering i skola och undervisning på ett nyanserat sätt.

I ett historiskt perspektiv är en skola för alla något som känns lätt att argumentera för, då särskilda anstalter och institutioner för ”handikappade barn” inte ses som ett alternativ i dag.

Salamancadeklarationen som Sverige skrev under 1994 syftar till att säkerställa varje barns rätt till utbildning, likvärdighet och delaktighet inom det ordinarie utbildningsväsendet. Det finns också stöd i den svenska skollagen för att elever som är i behov av särskilt stöd ska få det stöd de behöver och att undervisningen ska anpassas efter alla barns och elevers behov och förutsättningar. Vilka barn som är barn i behov av stöd och hur stödet ska se ut preciseras inte, vilket blir både en möjlighet och en utmaning för lärarna att anpassa undervisningen efter just de elever som de har i gruppen. Rättvisa, jämlikhet, likvärdighet handlar inte om att det ska se ut på samma sätt överallt utan om att skolan och undervisningen ska kunna organiseras på olika sätt beroende på elevers förutsättningar och behov.

Det finns en föreställning om att inkludering innebär att alla elever måste vara i samma klassrum utan möjlighet att arbeta i små grupper eller få individuellt stöd. Så behöver det inte vara. Flexibla lösningar som utgår från elevens behov och tar hänsyn till olika omständigheter innebär verklig inkludering. Det går att arbeta pedagogiskt och didaktiskt i olika grupperingar, men även enskilt. Inkludering kan definieras på flera olika sätt, social, didaktisk, pedagogisk, rumslig och utifrån en känsla av delaktighet, för att ta några exempel. Det som är gemensamt för samtliga definitioner är att inkludering inte är detsamma som integrering. En elev kan vara integrerad i ordinarie klassrum men samtidigt uppleva exkludering om undervisningen inte är anpassad eller om eleven inte känner delaktighet.

Men för att inkludering ska leda till lärande och utveckling för alla elever måste flera förutsättningar finnas och även resurser, enligt forskningen. En lyckad didaktisk och social inkludering kan inte åstadkommas om skolor samtidigt har dålig ekonomi och inte tillräckligt med välutbildad personal.

Januariavtalet innebär förslag på att ”Resurser tillförs för att anställa fler lärarassistenter. Nationella riktlinjer tas fram för hur lärarassistenter, socionomer och andra yrkesgrupper ska kunna avlasta lärarna”. Om detta blir verklighet skulle det kunna skapas möjligheter för lärare att arbeta mer inkluderande. Många lärare uppfattar i dag att inkluderande pedagogiskt arbete är en mycket stor utmaning, som de inte ges förutsättningar för.

Inkluderingsbegreppet har enligt vår mening fått oförtjänt dåligt rykte. Att placera elever i särskilda undervisningsgrupper och finna olika särlösningar, går kanske inte alltid att komma ifrån. Men det finns för skolan många andra alternativ, som ryms i inkluderingstanken. Här är några: tvålärarsystem, fortbildning och tid för reflektion, förebyggande specialpedagogiskt arbete, specialpedagogisk didaktik och specialpedagogisk ämnesdidaktik, tillgängliga och anpassade lärmiljöer, välutbildad personal och skolnära forskning och utvecklingsarbete.

ur Lärarförbundets Magasin