Ingår i temat
Lärares yrkesetik
Läs senare

I lust & vånda

En idé föds, en pjäs skrivs, en föreställning har premiär. Denna kreativa process är en resa där allt kan gå galet, lusten består också av vånda. Lägg er inte i det här! Det är vårt projekt! sa eleverna. Hur mycket kaos skulle skolan tillåta?

22 maj 2003

Utanför entréndrar yrsnön med sig ihopknölade flygblad som det står säg NEJ till kriget mot Irak på.

Inne på scenen ilar stressade IT-människor fram och tillbaka mellan jobbet på Datakoncernen Babylon AB och sina elektronikfyllda hem. Ljuset faller på några anställda kring en vattenautomat.

Lundström: Hur har helgen varit?

Floryd: Ah, du skulle se min nya workcentral AE med 70 gigahertz celeron 50, och 190 gig hårddisk. Jag snackar T 5 uppkoppling …

Pellberg: Bara T5? Min har en creation bas som klarar T 6.

Samtalet avbryts när chefen kommer in i rummet.

Chefen: Tomas! PF-rapporten! I höstas på kickoffen i Sandis var vi ju överens om att det var viktigt att få in dom i tid – eller hur!?! Är det nya rutiner som gäller nu? I så fall vill jag jättegärna bli briefad om det.

Tomas tillämpat käckt: Nej, nej, inga problem, jobbar på det.

Chefen: Okey-dokey! Då ska vi se … Lundström! Bra! Du kan mer, det kan du alltid (blinkar till Lundström). Floryd … sjyst rating, kom igen nu, nu käkar vi dom! (Boxar grabbigt till en rädd Floryd) Pellberg! A-rapporten … Den är på G va? Vi tar en info-lunch och tittar gemensamt på det där klockan 12.15 på mitt rum, okey. I morgon lunchar jag med coachen på 72:an, hon den lilla blonda ni vet … Då skulle det sitta fint med lite tigersiffror va?!

Dialogen är hämtad ur Den lille mannen, en pjäs och ett projektarbete som en avgångsklass på Nacka gymnasium, framförde på Stora scenen i kulturhuset Dieselverkstaden i Sickla i februari.

Jag förvånas över hur eleverna med små medel och säker tonkänsla, lyckats fånga jargongen på bland IT-konsulter, med den drivne bundischefen i spetsen. En självhävdande individualist full av självtillit, som alltid beskriver företaget i metaforer: som ett skepp, en tiger eller en familj. Mot honom ställs den osäkre och marginaliserade lille mannen Thomas, hopplöst efter, den ende som tilltalas vid förnamn och som i takt med sin egen oförmåga att leva upp till stresssituationen börjar tvivla på att lycka är att ha senaste flatscreen, webcast och mikro … Räddningen finner han hos Kollektivet.

Det går en susning genom publiken när en bakre ridå, som ingen varit medveten om, dras undan och visar ett hippiegäng i 70-tals miljö. En spelar gitarr, en stickar, en målar – alla dricker örtte.

För ett ögonblick blir jag orolig för att pjäsen ska sluta här. Kunde eleverna inte ha fått hjälp med att vrida handlingen ett varv till? Men jag behöver inte oroa mig. Kollektivet visar sig tillhöra ett konsultföretag som arbetar med "out-management." De spårar upp feltänkande individer och får dem att säga upp sig utan avgångsvederlag…

En av de roligaste scenerna är vad som på fackspråk kallas "casual friday". Från att ha varit strikta kontorsråttor i svarta kostymer med firmaslips, kommer alla i jeans och är fritidscoola. Värst är förstås chefen i blommig hawaiiskjorta.

"Fri-day no tie-day!" upplyser han den lille mannen, som inte fattat koden utan kommit kontorsklädd.

På väg ut från föreställningen berättar deras lärare i svenska och religionshistoria Arne Floryd (ja, han har fått ge namn åt en i pjäsen) att de byggt sin historia på George Orwells bok 1984 och att eleverna som går på Samhälls och kulturprogrammet är födda 1984.

Först har jag lite svårt att se kopplingen, utom just i scenen jag nyss oroat mig för, där Kollektivet som ska vara det goda alternativet visar sig vara en del av systemet precis som Broderskapet i 1984. Men var finns Storebror ser dig, Sanningsministeriet som producerar lögner, och de berömda parollerna:

KRIG ÄR FRED,
FRIHET ÄR SLAVERI,
OKUNNIGHET ÄR STYRKA …?

Fast det är klart , vrider man lite på orden…

KRIG ÄR FREDSBEVARANDE INSATSER,
FRIHET ÄR KONSUMTION,
FICTION ÄR FAKTA…

så känner vi igen det orwellska nyspråket också år 2003.

"Ändamålet med nyspråket var inte bara att tillhandahålla ett uttrycksmedel för den världsåskådning och de tankevanor som kännetecknade trosanhängarna, utan också att omöjliggöra alla andra tänkesätt."(ur 1984)"

I analysen av boken uppehöll sig klassen också mest vid nyspråksbegreppet dubbeltänk som innebar att medborgarna i Orwells Oceanien lärde sig framlägga avsiktliga lögner och på samma gång uppriktigt tro på dem, vilket eleverna försökte ta fasta på också i pjäsen.

Som kick-off ordnade dramaläraren Peter Wartin att de fick göra studiebesök hos Stadsteatern och bland annat ha en workshop med scenografen Sören Brunes kring hur man bygger scenografii kartonger. De fick också se föreställningen Ett dockhem av Henrik Ibsen: lyssna till dialogen, studera skådespelarnas rörelsemönster och utröna vad som fungerar rent scenmässigt.

Efteråt delade klassen in sig i fyra olika grupper: 1. Manus och regi. 2. Scenografi. 3. Musik. 4. Utställning. Den sista gruppen bestod i huvudsak av dem som ville jobba med egna bilder. Men hela klassen deltog i teaterprojektet på något sätt.

Själv kom Peter Wartin inte in i processen förrän i slutet av höstterminen när manuset var färdigt men fortfarande hade stora brister.

  – Teater är ett formspråk och det gäller att få berättelsen att hamna i salongen och inte på scenen. Man brukar tala om den frånvarande fjärde väggen, förklarar han.

Peter Wartins uppgift blev att försöka höja tempot utan att inkräkta på elevernas berättelse. Ställa frågor och sätta lite press på dem. Få igång ett associativt tänkande.

Precis som jag befarat slutade pjäsen från början lyckligt. Men frågan kring vad som dolde sig bakom Kollektivet ledde fram till att någon i klassen föreslog att de skulle vara köpta av Babylon AB.

  – Men framförallt gäller det att få dem att förstå att teater är en disciplin, säger Peter Wartin. Faller en faller alla. Och allt måste samverka, text, musik, scenografi, ljus, ljud.

Men det tog lång tid innan manuset blev klart och klassen kunde komma i gång och repetera på allvar. Alla var ju beroende av manusgruppen. Klassen var splittrad med många starka viljor som drog åt olika håll. En tjej hoppade av helt och hållet och bestämde sig för att göra något eget skönlitterärt i stället.

Arne Floryd och idé och kulturhistorieläraren Johan Lundström blev plötsligt osäkra på sin professionalitet. Eleverna ville att de skulle hålla sig i bakgrunden och fungera som bollplank. "Det här är vårt projekt! Lägg er inte i det här …" Hur långtskulle de tillåta kaoset innan de ingrep? Dagarna gick och de ville inte att eleverna skulle misslyckas och till slut brast det: "Nu får ni för fan sätta igång! "

  – Jag måste erkänna att jag kände vånda inför arbetet, säger Arne Floryd. Stor lust men också vånda. En sådan här process väcker konflikter, känslor, tankar som kan vara svåra att handskas med. Inga gamla arbetsformer är längre relevanta. Visserligen hade klassen satt upp egna pjäser under den projektvecka som skolan anordnar varje vårtermin, men mest "til lyst". Nu gällde det hundra poäng och deras slutbetyg.

  – Arbetsprocessen hade behövt vara mer strukturerad, säger han, efterklok. Vi skulle ha följt upp varje elevs utveckling i projektet med återkommande samtal med var och en, på fasta tider.

Några har varit ledsna för att de känt sig utanför. Och så får det inte vara, säger han.

  – Det värsta är ju att just sådana mönster förstärks i fria arbetsformer.

Eleverna i manus och regi-gruppen håller med om att manusarbetet inte direkt varit konfliktfritt även om arbetsglädjen och sammanhållningen i stort ändå varit det som man minns bäst.

  – Vi var överens om att det skulle handla om informationsflödet, säger Erik Berg. Att folk får så mycket information att de slutar bry sig. Så är det ju redan. Vi överöses med meningslös information och många har svårt att skilja på verklighet och fiktion.

  – Innan vi började skriva spånade vi gemensamt och gjorde mindmaps, en för varje scen, fortsätter Sofia Eriksson. Sen skrev alla varsin scen som vi omarbetade tillsammans. Det är klart att det tog tid och att man måste anpassa texten till skådespelarna och vad som funkar på scen.

I första utkastet kände de inga begränsningar–det blev storslaget med jättelika TV-skärmar som visade börsnyheter eller närbilder på Chefen för Babylon AB, en storebrorsfigur, som talade till sina anställda från en balkong.

Men det blev för mycket "Storebror ser dig", tyckte August Borg som skulle spela chefen, och gjorde om sin roll till en modern managementsnubbe. En Percy Nilegård med Hugh Grants charm.

  – Men egentligen var det först de sista tre dagarna när vi kunde repetera på Stora Scenen som det slutliga manuset spikades, säger Olle Kristoffersson.

  – Nu efteråt känns det märkligt att ha varit uppfylld av en enda sak en hel termin. Allt man gjorde i vanliga fall bara försvann. Och nu är det plötsligt bara över! Men det är bra att ha tre månader kvar på terminen och hinna göra klart de andra ämnena.

För Gabriel Salomon och Simon Steinmo som gjorde musiken, var sammanhållningen inget problem, de hade jobbat med varandra tidigare.

  – Däremot hade vi ingen aning om hur techno skulle låta, utan gick helt på egna fördomar. Monotont, med snabba trummor, effekter och ekon, lite plipp plopp och en basslinga i bakgrunden. Snodde en del från TV och radio och tog hjälp av synthar och samplers. Musiken ska ju helst vara både tempohöjande och förstärka innehållet.

Som ljudtekniker under föreställningen fick de lära sig improvisera och anpassa musiken till vad som hände på scen.

  – Kul och rätt nervigt.

Scenografigruppen var kanske den mest homogena. De visste vad de ville redan från början och behövde aldrig ändra på sin modell.

  – Inga klumpiga scenbyten, inget skrapande med stolar i golvet eller "Fan nu glömde jag!" I stället skulle vi utnyttja hela stora scenen och få in fyra olika miljöer på den utan att behöva släcka ned, säger Pia Petersson.

  – Vid två tillfällen sjönk humöret rejält, berättar Mushka Kemppinen. Den ena gången var när manusgruppen plötsligt tillsatte en TV-grupp som skulle göra nyhetsprogram. Vi ville inte ha några fula TV-apparater på scen. Andra gången var när någon bokat in Lilla scen i stället för Stora på Dieselverkstaden.

  – Vi som hade gjort en så noggrann färgsättning, fortsätter hon. Hemmet skulle gå i beige, brunt och grått. Kontoret i blått och svart. Och Kollektivet i orange, grönt–varma färger. På lilla scenen var väggarna gröna och det fanns ingen ridå. Men det löste sig med att Arne Floryd ringde några telefonsamtal.

  – Enda riktiga missen var kläderna. Idén att alla skulle ha något slags enhetlig kostym var bra, men i praktiken såg vi ut som flygvärdinnor! konstaterar Linnea Wallander.

Men det var en nödlösning som hade med budgeten på 1 000 kronor att göra. Det fick bli secondhand, loppmarknader och tiggeri.

  – Vi lånade möbler av vaktmästaren i skolan, som vi slipade och målade om, berättar Simon Junström.

Svårast att lösa sceniskt var transportsträckorna, gatubilden som skulle visa storstadsmänniskan som aldrig går utan alltid halvspringer. Men tillsammans med scenmästaren på Dieselverkstaden kom Sophia Bäckström på lösningen med en ljusgata längst fram i fonden.

  – Sören Brunes lärde oss hur man bygger en modell i skala 1:25, berättar hon. Utan den hade vi aldrig kunnat gå igenom scenerna med skådespelarna i förväg. Nu förstod alla hur scenrummet skulle se ut och kunde se sina rörelsemönster. Annars hade det blivit totalt kaos med bara tre dagars repetition på scen.

De är nöjda med att de kom på att låta detaljer accentuera de olika miljöerna. Vattenautomaten på kontoret var ett fynd, som de fick låna av en handlare som i vanliga fall hyrde ut sådana automater.

  – Men det gällde att vi inte drack för mycket. Det var ju väldigt skönt att ha något att göra, men vi fick ju inte bli kissnödiga och det var risk för att vattnet tog slut om vi hällde upp för många glas, säger Simon Junström.

I hemmet var det mikron. I Kollektivet trasmattan och oranga soffan.

Men det var först på Diselverkstaden som det blev på riktigt.

  – Mycket bättre än vi förväntat oss, tycker Pia Petersson. Alla ställde upp! Däremot förstår hon inte varför en kollektiv process som denna ska bedömas enskilt. Loggböckerna fyller de flesta ändå i efteråt, när allt är klart.

Arne Floryd och Johan Lundström är glada för föreställningen men ledsna för att utställningsgruppen hamnade lite vid sidan av när allt fokuserades på teaterarbetet. Visserligen medverkade de flesta också i pjäsen, men det hade behövts en bildlärare som kunde ha sett till att utställningen fått mer utrymme inom ramen för projektet.

Fanns det sådana resurser?

  – Det är en fördelningsfråga, svarar Arne Floryd och låter mig förstå att ett projekt av den här storleksordningen innebär ett evigt givande och tagande och övertalande lärare emellan för att ingen ska känna sig förbigången. Därför var det också viktigt att projektet skulle vara klart i februari så att de andra ämnena inte blev lidande.

  – En viktig förutsättning har varit att vi fått jobba med en hel klass, där alla läser samma ämnen, utan att vara splittrade i olika delkurser.

Men han förstår inte riktigt vad det är för mening med att bedöma enskilda elevers prestationer i en kollektiv process? Hur mäter man ansvar, idéer, färdigheter? Närvaro och förmåga till samarbete?

Nu vet eleverna vad en teaterproduktion är, och vilken disciplin som krävs för att det ska fungera, och det kan de ha nytta av i alla sammanhang.

Det har varit värt varenda minut att få göra något på riktigt, något lustfyllt konkret som uppfyller både kropp och tanke, där elevernas ambitioner tas på allvar. Då glömmer både lärare och elever tid och rum.

  – Men det var synd att vi bara kunde spela fem föreställningar. Som att bygga ett sandslott och så kommer en våg och spolar bort allt.

Alla artiklar i temat Lärares yrkesetik (15)

ur Lärarförbundets Magasin