Läs senare

I lekens ingenmansland

Leken har ett liv och en själ som är dess egen. Den är själva grunden för vår förmåga att förstå. I och genom leken utvecklar vi också vår förmåga till samspel med andra - vi sugs upp i en dans av ömsesidig lyhördhet.

21 feb 2012
I lekens ingenmansland
Ur "I skogen". Alfabeta 2008. Akvarell, gouache och blyerts, beskuren. © Eva Lindström

Leken betraktas ofta som något ”magiskt”, ett slags frirum barn skapar för sig själva och som har en enorm pedagogisk potential. Den fungerar som en social verkstad där barn kan lära sig nya färdigheter och praktisera gamla, så att de kan förbereda sig för ett framtida vuxenliv. Lärare bör därför stimulera och stödja barns lek och om möjligt försöka använda den som en kreativ pedagogisk metodik. Så låter det ibland när det talas om barns lek.Det här sättet att instrumentalisera leken har funnits länge i västvärlden. Redan Platon betraktade leken som användbar, eftersom den gjorde barnen särskilt formbara: ”Om en pojke ska bli en bra bonde eller byggnadsarbetare bör han leka i jorden eller bygga kojor. Vi bör försöka använda lekfulla aktiviteter som ett medel för att styra in barnens böjelser mot de roller de senare ska fylla som vuxna.”

Men flera filosofiskt inriktade lekteoretiker, som Friedrich Nietzsche, Johan Huizinga och Frederik Buytendijk, visar att det finns en helt annan väg att gå. Inte minst gäller det den tyske filosofen Hans-Georg Gadamer, som kommer att vara en centralfigur i mitt resonemang.

Gadamer vill gå en alternativ väg: den hermeneutiska. För honom är det viktigt att visa att det finns en icke-rationell ”sanning”, där föreställningen om lek inte bara har en central ställning utan är helt avgörande. Med sin djupgående kritik av vår teknologiska värld, där evidensbaserade metoder är den saliga vägen till ”pedagogisk frälsning”, får leken en bärande roll i hela hans hermeneutiska projekt. Ett projekt som står för sig själv utan att söka skydd bakom metodiska och kringskurna vetenskapliga ramar. Enligt honom kan leken aldrig förklaras eller motiveras strikt vetenskapligt, eftersom den helt enkelt är själva grunden.

Gadamer intar en kritisk hållning till vetenskapens sanningsbegrepp. Leken som ett ovetenskapligt, icke-teknologiskt och anti-instrumentellt fenomen framstår därför som den ideala startpunkten för hans hermeneutiska lekprojekt. Han vill visa att de vetenskapliga sanningarna på intet sätt är ”viktigare” än de sanningar vi hela tiden måste förhålla oss till i vardagslivet.

För Gadamer blir föreställningen om lek nyckeln som kan ge oss ett alternativ till den moderna pedagogiska föreställningen om kunskap, metod och sanning. I sitt verk Wahrheit und Methode försöker han inte bara spåra upp lekens historiska utveckling, och hur den har tolkats och uppfattats inom den pedagogiska och filosofiska diskursen, utan också visa att leken är själva huvudaktören när det gäller vilka förutsättningar som måste finnas för att vi ska kunna förstå. Den centrala frågan är: Vilka förutsättningar måste finnas för att vi ska förstå något överhuvudtaget? Vad händer i och med oss när vi förstår? Vad är det som står på spel när vi sätter oss själva ur spel? Vad betyder det att vi blir lekta med? Varför är leken ett mål i sig och inte ett redskap för att realisera något annat som inte är lek?

Gadamer vill visa att den här föreställningen om lek är en viktig ledtråd, förutsatt att vi vågar närma oss ”svaren” på sådana frågor. Och han påpekar om och om igen att leken har en betydelse som går långt bortom pedagogikens klassiska områden. Han gör anspråk på att visa att leken inte bara är ett pedagogiskt fenomen förknippat med barn, utan att den också bidrar till att tydliggöra vad det rent generellt betyder att förstå. Det handlar om en förståelsestruktur som sträcker sig in i alla våra erfarenheter; möte med konstvärlden, med texter, med traditioner i alla former och i möte med andra människor genom dialog och samvaro.

Leken bidrar till att konstituera vårt sätt att vara i världen. Gadamer ifrågasätter kritiskt de flesta välkända föreställningar om subjekt och objekt, kunskap och sanning, som utan större eftertanke har överförts genom den pedagogiska tanken – och präglat den. Hans föreställning om lek är i sig ett implicit angrepp på den traditionella föreställningen om människan som ett ”kunskapssökande väsen” som vänder sig mot ”objekt” i världen, genom att visa att förståelse aldrig kan vara en subjektiv relation till ett givet ”objekt”.

Själva poängen med Gadamers föreställning om lek är att förståelse inte är något som äger rum i en stängd, kognitiv medvetenhetskammare åtskilt från objekten omkring oss. Det handlar snarare om händelser som sker i vårt samspel i och med världen, genom att vi öppet ingriper i det vi vill förstå. Det vi förstår är inte ett tyst objekt, utan meningsfulla saker inom en gemensam värld som redan är uttryckt, tolkad och förstådd av andra människor. Förståelse hör till själva ”varat” i det som blir förstått. Sanningen som är knuten till det vi förstår är inget som håller till i tingen själva (och som väntar på att bli upptäckt av oss) eller något i vårt medvetande (och som väntar på att bli konstruerat av oss). Det är snarare något som händer mitt emellan mig och dig (och som vi har gemensamt), genom händelser där förståelse bara visar sig genom lekens dynamiska och ofta oförutsägbara rörelse hit och dit. Det är alltså i de gyllene mellanrummen, i ”ingenmansland”, som leken skapar utrymme och en miljö för förståelse. Mellanrummen är därför ett fritt och öppet utrymme för uppmärksamhetens estetik, eller som Leonard Cohen så vackert beskriver det i sin sång Anthem: ”There is a crack in everything, that’s how the light gets in.”

Förståelsens struktur visar sig inte genom monolog, utan genom dialogiskt samspel. Inte genom att distansera sig själv från andra människor och det de vill berätta för oss, utan genom att delta tillsammans med dem. Det handlar om en process med djupt engagemang, där vi framstår som dialogiska skapelser som redan är i kontakt med tingen och betydelsefulla människor, som vi inte är avskurna ifrån utan har ett nära och öppet förhållande till. För Gadamer är människan inte en passiv åskådare; hon deltar aktivt genom att hela tiden vara-i-lek med andra. Förståelse är därför något som sker i en process, där vi rör oss hit och dit i förhållande till det vi vill förstå. Det betyder att förståelse inte är en subjektiv, medveten handling, något jag kan bestämma mig för, utan snarare något som kännetecknas av en händelse som helt enkelt bara händer och som har en lekfull dynamisk struktur. Därför är det intressant när Gadamer i ett föredrag från 1986 berättar att den egentliga titeln på Wahrheit und Methode skulle varit Verstehen und Geschehen, alltså förståelse och det som bara händer.

Leken har ett liv, en mening, en essens eller själ som är dess egen, och har sitt ursprung i deltagarnas engagemang och fascination i de projekt de är invävda i. Genom aktiv lek sugs deltagarna upp i en dans av ömsesidig lyhördhet som antar ett unikt rörelsemönster. Och det är just det mönstret som blir lekens subjekt. De som leker är inte lekens subjekt; det är snarare så att de framställer sig genom leken. Det är leken själv, den aktiviteten eller spelet de lekande är försjunkna i, som är lekens subjekt. Vi är aldrig oss själva nog. Leken är mer och större än de individer som leker eller deras mentala tillstånd. Vi blir lekta av något som är större än oss själva – nämligen leken själv.

I stället för att se den mänskliga förståelsen som en objektiv eller subjektiv handling, kan den alltså betraktas som lek. Ett av skälen till det är att vi genom leken inte står på utsidan: vi deltar aktivt. Att vi tar leken på allvar betyder att vi tillhör den, och det gör att leken inte under några omständigheter kan betraktas som ett objekt. Men de som leker förlorar också sin status som subjekt. Att komma fram till förståelse är som att leka, helt enkelt för att de som leker och tar leken på allvar tolkar den inifrån, genom att de tillhör leken och är en viktig del i den. Vi ställer, som Gadamer antyder, inte krav på sanningen; det är sanningen som ställer krav på oss. Vi förstår oss själva på samma sätt som när den lekande lockas in i leken och blir ett med dess obeständiga rörelsemönster.

Föreställningen om lek framstår alltså som en process som äger rum i ett ingenmansland mitt emellan. Själva rörligheten eller dynamiken är lekens mest typiska egenskap. Men det handlar inte om vilken dynamik som helst. Det handlar om en spontan rörelse hit och dit som hela tiden förnyar sig själv utan att ha ett bestämt mål som intention. Leken konstitueras genom att en sådan rörelse äger rum. Det betyder att om leken ska ske är det faktiskt inte nödvändigt med det vi vanligtvis kallar subjekt eller ändamålsorienterade människor. Det går inte att knyta något annat mål till leken än detta att leka mer! Därför är det inte överraskande att Gadamer argumenterar för att lek också är något som äger rum i naturen. Han skriver: ”Vi talar om ljusets spel, vågornas lek, myggornas dans, regndropparnas melodiösa ljud, där det överhuvudtaget inte finns något avsiktligt beteende. Vi kan nästan frestas att säga att naturen leker ’som vi’, och så länge människan uppför sig som om hon är en del av naturen leker även hon. Att leka är i grund och botten en naturlig process.”

I lekens rörelser finns det nämligen något som är helt avgörande för allt levande – lekens rörelser bara händer, de uppstår mitt emellan de lekandes samspel med varandra. Det är inget som sker i var och en av dem. Eftersom hit-och-dit-rörelsen är så viktig för leken är det möjligt att säga att den själv inte kan vara en isolerad händelse. Lekens rörelser kräver minst två som leker. Det måste finnas en motpart så att leken inte stoppar upp och tar rast, skriver Gadamer: ”Rörelsen hit och dit är tydligen en så grundläggande del av leken, att man egentligen inte kan tala om att någon leker med sig själv. För att det ska vara en lek, är det ganska säkert inte nödvändigt med en konkret medlekare, men det måste likväl alltid finnas en möjlig medlekare, som av sig själv besvarar ens drag med ett motdrag. På det sättet väljer katten ett garnnystan att leka med, och bollspelets odödlighet beror på bollens fria, totala rörlighet, som nästan av sig själv företar de mest kaotiska och överraskande manövrar.”

August Strindberg får fram något av detta i ett brev till Emil Schering den 17 april 1907 där han skriver att Ett drömspel är ”mitt mest älskade drama, min största smärtas barn”. Han fortsätter: ”Jag är övertygad om att livet är en lek; i leken klyvs, fördubblas, förångas och förtätas vi, vi flyter ut, försvinner och samlas igen”.

Gadamers exempel med bollen säger oss att det finns en annan viktig egenskap hos lekens rörlighet. En boll kan studsa på otaliga sätt utan att leken avslutas. Det betyder att lekens rörlighet inte kan bestämmas, den kan inte utföras mekaniskt och den kan inte framtvingas. Leken för med sig en mångfald av möjligheter, spontanitet och frihet som bidrar till att skapa helt unika mönster. På det sättet framställer leken sig själv. En sådan självframställning är helt avgörande för lekens egenskaper. Med det menar han att lekens främsta uppgift inte är att framställa något annat. Den är inte ute efter att realisera ett bestämt mål – ”pedagogiska vinster” eller ”effektivt lärande”. Det är genom att hänge oss åt leken som vi i verklig bemärkelse blir ”utspelade”. Och att bli utspelad, satt ur spel, är en förutsättning för all lek.

För Gadamer är det alltså leken som har företräde. Det är den som är herre. Leken har företräde i förhållande till de lekandes medvetande. Den har sitt eget aktiva liv och drar den som leker in i sig. Lek är därför i mindre grad något vi gör. Den är snarare något som blir gjort med oss. Det handlar om en händelse som vi fångas in i. All lek är att bli lekt. Lekens ordning griper tag i den som leker och ger deltagarna en känsla av lätthet och frihet. Ut-ifrån detta bör vi inte dra slutsatsen att de som leker blir passiva i leken. Poängen är snarare att de blir del av en större och mer omfattande aktivitet än den de utför själva. På det sättet överlämnar sig de som leker helt till leken, så att leken och dess rörelser blir viktigare än det varje enskild individ erbjuder. Leken blir övergripande i bemärkelsen att de som leker ”förlorar sig själva” i den och låter sig röras som allvarliga och fullt engagerade deltagare. Utgångspunkten är att vi börjar leka, blir uppslukade av leken och förlorar oss själva i det som bara händer. Och detta att förlora sig själv i leken är ett riskfyllt projekt – vi vet aldrig varthän det bär.

Leken uppfyller sitt syfte först när den som leker går upp i den. Det är bara allvaret hos leken själv, som gör att leken förblir lek, och inte relationen till det allvar som pekar mot något annat. Gadamer kallar dem som inte tar leken på allvar och försöker göra den till ett nyttigt redskap i pedagogikens tjänst för lekfördärvare. Lekens sätt att vara tillåter inte att den lekande förhåller sig till leken som om den vore ett föremål. Uttryckt på annat sätt: Vi kan inte delta i leken på ett halvförpliktigande eller distanserat sätt. En sådan distans kommer i så fall att leda till att man närmar sig leken som om den vore ett ting eller ”bara lek”. De som kritiserar fiaspelets figurer för att de har fel färg, eller låter sig irriteras över att schackdrottningen är elak, går inte upp i spelet. De är inte ”med”. Om vi leker på ett sådant sätt, eller objektifierar leken och betraktar den från utsidan, skapar vi en avgrund mellan oss och leken. Att vara i leken kräver ett djupt engagemang tillsammans med andra som också är i lekens våld.

Gadamer skriver: ”Lekens eggelse, den fascination den utövar, består just av att leken blir herre över den som leker. Också när det handlar om lekar där man försöker lösa självvalda uppgifter är det risken – går det, kommer det att lyckas och lyckas igen? – som utgör lekens eggelse. Den som utsätter sig på det sättet är i sanning den prövande.”

I sin självbiografiska text Reflektioner kring min filosofiska resa skriver han att han borde ha lagt mer vikt vid leken och dess av-görande roll i förståelsen, och inte minst visat tydligare hur världen kommer människan, barn och vuxna, till mötes som något för oss att undersöka och utforska. I leken öppnar sig världen och tar till orda på ett sådant sätt att den kan förklaras och tolkas. Därför är leken ett mycket allvarligt projekt för Gadamer:

Leken måste få möjlighet att vara lek rakt igenom. Den är inte bara till glädje och fascination. Den ställer stränga krav på den som leker. Lekens värld är för honom inte en värld någon annanstans. De som leker vet att leken äger rum i en värld som styrs av det allvarliga. Men de vet lika väl att detta allvar inte hör till leken. Därför måste lekens allvar ligga i leken själv.
 

Kjetil Steinsholt

är professor vid NTNU, Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet, i Trondheim, Norge. Han har skrivit närmare 30 böcker om olika teman inom pedagogisk vetenskap, med tonvikt på pedagogisk filosofi.

Alla artiklar i temat Lek på fullaste allvar (10)

ur Lärarförbundets Magasin