Läs senare

I en klass för sig

Det bästa vore om de inte alls behövdes. Men som skolan ser ut i dag kan särskilda undervisningsgrupper vara det enda som fungerar för vissa elever, säger Anna Bergsten, lärare och specialpedagog i Härryda kommun.

10 nov 2011

Tio över åtta morgonen sätter sig fem elever och tre vuxna kring det runda samlingsbordet på fritids. De går igenom vad som ska hända under dagen och stämmer av hur alla mår. Om någon har missat frukosten kan den få en smörgås eller två.
De nuvarande eleverna går i klass tre till fem men gruppen tar emot barn från årskurs ett till sex. Trots åldersspannet och skillnaden i kunskapsutveckling försöker de göra så mycket som möjligt tillsammans. Efter morgonsamlingen går de in i skolsalen tvärs-över korridoren och har gemensam genomgång i svenska. Sedan får varje elev jobba vidare på sin nivå, kanske skriva en berättelse på den egna datorn. Om någon är orolig kan han eller hon välja att gå tillbaka in på fritids med en vuxen och jobba vidare där.

– Våra elever har i regel kraschat ordentligt i den stora klassen innan de kom hit. I den lilla gruppen kan de få tillbaka sin förlorade självkänsla, komma ifatt med skolarbetet och lära sig att hantera sina svårigheter. Det kan vara svårt att få tid och utrymme till det i den stora klassen, säger Anna Bergsten.

Härryda kommun har fyra små undervisningsgrupper med max åtta elever i varje. Många av eleverna har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som adhd eller Aspergers syndrom. Det är föräldrarna som ansöker om placering och kommunens stödenhet som avgör vem som ska få plats.

– Det är alltid kö till grupperna, men kommunen vill vara restriktiv och inte se placeringen som en enkel lösning på problem som går att lösa ute i klasserna. Det räcker inte att man har varit lite busig i klassen för att få komma hit, säger Anna Bergsten.

Många av de elever som hamnar i särskild undervisningsgrupp har haft svårt att passa in socialt i den gamla klassen. De har ofta problem med att läsa av andra barn och hamnar lätt i konflikter. En del är utåtagerande och det har hänt att både andra elever och lärare i den gamla klassen har varit rädda för dem.

– Första tiden i gruppen är många elever mycket explosiva och utåtagerande. Man får inte bli rädd om det börjar flyga stolar utan måste vara en trygg vuxen. Inget barn vill egentligen explodera och bli så våldsam, de behöver mycket stöd när det händer. Vi måste hjälpa barnet att bygga en mer positiv identitet, så att det inte får en negativ självbild av att vara någon som skadar andra och slår sönder saker.

I de förordningar och lagar som styr skolan är inkluderingstanken rådande. Skolverket slår fast att skolan ska sträva efter att alla elever ska få sin undervisning i den ordinarie klassen. Om en elev ändå placeras i en särskild undervisningsgrupp måste det vara tillfälligt och utvärderas kontinuerligt, annars kan det uppstå inlåsningseffekter – att eleven fastnar i sitt utanförskap.

Det finns både svensk och internationell forskning som visar att placering i en avskild grupp kan få negativa konsekvenser för elevens självbild. Det finns också forskning som pekar på att elever i en särskild undervisningsgrupp får för lågt ställda förväntningar på sig och därför hämmas i sitt lärande.

Anna Bergsten tycker att inkluderingsprincipen är bra och att det egentligen är ett misslyckande för skolan varje gång en elev lyfts ut från sin ordinarie klass och placeras i en särskild grupp. Men när det väl har hänt måste man ändå ta hand om eleven på bästa sätt. Hon menar att man måste se på inkluderingstanken i ett längre perspektiv. Det kan ta år att stärka självkänslan, börja fungera socialt och hämta in allt det som eleven har missat i undervisningen. Det allra värsta vore om eleven kom tillbaka till den gamla klassen för tidigt.

– Om man fortsätter att misslyckas år ut och år in och det aldrig blir bra, då är risken att de här eleverna exkluderas i samhället och i resten av livet. Återanpassning måste alltid vara målet – men man måste ge eleverna tid.

Lagom till dagens mattelektion ansluter gruppens fjärde pedagog. Anna Bergsten beskriver arbetslaget som ”två mammor och två pappor”: två lärare, en friskvårdsterapeut och en fritidspedagog som jobbar bra ihop och kompletterar varandra.

När en ny elev kommer till gruppen gör man en grundlig pedagogisk kartläggning för att ha koll på elevens styrkor och svårigheter.

– Specialundervisning får aldrig ske på måfå. Vi har en individuell utvecklingsplan för varje elev, vi ställer krav och har förväntningar. Ofta har eleven ett stort motstånd i början men kommer igång rätt snart när han eller hon märker att vi anpassar kraven efter den kunskapsnivå och förmåga som finns. Det finns en god studiemotivation i gruppen.

Anna Bergsten har arbetat i den lilla undervisningsgruppen i tio år och tycker att den fungerar bra. Hon ser att eleverna trivs och att de utvecklas kunskapsmässigt och socialt. För en del elever har den lilla gruppen också inneburit en helt ny möjlighet att passa in och känna samhörighet.

– En del har haft svårt att leka med andra barn tidigare och vet kanske inte ens hur man gör. För dessa elever är det kanske första gången de är inkluderade i en gemenskap.
Det räcker inte att man har varit lite busig i klassen för att få komma hit.

Alla artiklar i temat En skola för (nästan) alla (11)

ur Lärarförbundets Magasin