Läs senare

Hur fri är den fria leken?

I hemvrån leker flickorna mamma-pappa-barn. På byggmattan leker pojkarna Star Wars.
Kan man verkligen tala om frihet när valet av lek avgörs av barnets kön?

22 feb 2012

Foto: FolioIngemar Gens, debattör och tidigare jämställdhetsexpert på Länsstyrelsen i Gävleborg, har en tydlig åsikt: Fri lek är allt annat än fri. Den är könsstereotyp och ojämställd. På varenda skolgård i Sverige leker pojkar för sig och flickor för sig. Pojkarnas lek handlar om att mäta styrka och visa makt. Flickornas om att vårda relationer och träna samspel.– Ur det kan inget fritt komma.

Det fria kan komma först när du har möjlighet att göra ett val: när det är tillåtet och du själv har tillräcklig kapacitet för det.

Han är en av hjärnorna bakom genusarbetet på de riksbekanta Gävleförskolorna Tittmyran och Björntomten. En av grundidéerna där var att ge barnen förutsättningar att kunna leka samma slags lekar. Att träna pojkarna i det de inte kunde och flickorna i det de inte kunde.

– Vi upptäckte att flickorna inte visste att man måste sätta en kloss mellan hjulen och bottenplattan när man ska bygga en bil av lego. När flickorna byggde gick hjulen emot och då tröttnade de blixtsnabbt – för hur kul är det med en bil som inte rullar?

På samma sätt är det med pojkarna och dockleken, menar Ingemar Gens. De behöver få tillgång till verktygen för att kunna leka de lekar som flickorna tränats i sedan bebistiden.

För Ingemar Gens är det självklart att det är vi vuxna som styr in barnen i traditionella mönster. Det är hur vi bemöter dem som avgör, inte våra biologiska förutsättningar.

Han minns hur han själv som pojke alltid lekte Herre på täppan på skolgården – oavsett om han egentligen ville det eller inte.

– Fanns det en snöhög var det ju inte så att jag kunde välja att gå och samla frimärken i stället. Om jag inte skulle gå upp på den här snöhögen skulle jag bli ifrågasatt på alla möjliga sätt. Jag skulle vara en fegis, inte en riktig kille. Och det straffet orkar man inte ta, så i stället gör man det som krävs av en.Foto: Jörgen Svendsen
Flickorna, däremot, förväntas inte tycka att Herre på täppan är roligt. Målet med dem är inte personer med makt och kontroll. De ska i stället träna färdigheter inför sitt eget moderskap, menar Ingemar Gens.

Men om det då finns en snöhög på skolgården: ska barnen inte få leka på den?

– Jo, om man tycker att det är bra att barn slåss, att de gör sig illa och att makt och kontroll är något som bör övas. Men då måste också flickorna tränas i det.

Vill man inte att flickorna ska lära sig att leka Herre på täppan – ja, då finns det inte heller någon anledning att pojkarna ska göra det. Vill man inte träna flickorna i att slåss kanske man snarare ska dämpa pojkarnas våldslekar än att bekräfta dem.

Ingemar Gens går så långt som att hävda att det bästa vore om utrymmet för den fria leken helt försvann ur förskolornas och skolornas planering.

– Åtminstone till en början, tills det blir mer tillåtande. I skolan ska man lära sig det man inte kan – inte ständigt göra mer av det man redan är duktig på. Som det är i dag, i det vi kallar fri lek, undanhåller vi barnen halva världen. Pojkar får bara ena halvan och flickorna bara den andra – och de ges aldrig möjligheten att vara inne på varandras.

Mats Olsson, lärarutbildare vid Malmö högskola och förskollärare sedan 25 år, tycker att frågan är komplicerad. Han menar att genuspedagogiken lätt hamnar i ett moralistiskt och ideologiskt spår. De barn som bryter mot normerna lyfts fram som troféer – titta en modig flicka! kolla en ömsint pojke! – och samtidigt skapar vi nya normer.

– Det är i grund respektlöst att behandla barn så. Och de här barnen som leker traditionella lekar – för mig handlar det om respekten för leken. Jag är inte beredd att skiljas från idén om att friheten är ett bärande element för leken. Visst kan man säga att det är samhällets struktur som tvingar mig som pojke att leka med bilar. Men det bryr jag mig inte om. Låt mig göra det i fred, tänker jag.

Han tycker att det finns en viktig aspekt av leken som ofta glöms bort. Det är den allvarliga, äventyrliga och vilda leken – den som framför allt pojkar leker, så långt från pedagogernas vakande öga som de kan komma.Foto: Jörgen Svendsen
– Det är ett mönster som jag själv har sett på förskolorna, ju längre in i buskarna som pojkarna kan komma, desto bättre. Jag tolkar det som en misstro mot vuxenvärlden. De litar inte på att de vuxna kommer att stötta deras lekar, säger Mats Olsson.

Han menar att den där hemliga världen kan upplevas som lite hotfull. Barnen leker andra lekar än dem som pedagogerna har planerat eller godkänt. De skapar sitt eget innehåll långt bortom pedagogernas kontroll.

– Det passar inte alls in i de starka tendenser vi har i dag i förskolan med strukturering, dokumentation och utvärdering. Jag menar att den äventyrliga leken är hårt trängd i dag – både utifrån ett maskulinitetsperspektiv och utifrån förskolans läroplansperspektiv.

I den Herre på täppan-lek där Ingemar Gens bara ser utslagning och våld ser Mats Olsson något lockande och äventyrligt, ”svindeln i ett djupt och allvarligt lektillstånd”.

Men är det då inte något som även flickor borde få uppleva?

– Jovisst. Jag vill gärna locka över flickorna också så att de får lära känna pojkarnas lek. För vi har ju mycket roligare.

Men frågan är hur det ska gå till. Mats Olsson tvivlar på de kvinnliga pedagogernas förmåga att förändra könsmönstren i förskolan. Det har inte hänt mycket hittills och innehållet i verksamheten är för snävt – ”det finns knappt en fungerande snickis någonstans”.

Det är också ett problem i sig, menar han, att över 95 procent av dem som ska bära jämställdhetsuppdraget i förskolan själva har gjort ett traditionellt yrkesval.

– Då har vi satt räven att vakta kycklingarna, brukar jag elakt säga.

En verklig förändring kan det bli först när andelen män i förskolan ökar, menar han. Manliga pedagoger kan bredda innehållet i verksamheten och påverka både pojkars och flickors bild av vad som är möjligt för dem att göra.

– Men de som skulle gynnas allra mest är flickorna. För deras väg in i den traditionella femininiteten är asfalterad i dag – där finns förebilder så att det sprutar ur öronen på dem.

Lästips

Myten om det motsatta könet: från förskolepedagogiken vid Tittmyran och Björntomten till det maskulina samhällets undergång av Ingemar Gens (Idéimperiet)

Mats Olsson bloggar på Tystatankar.com

Alla artiklar i temat Lek på fullaste allvar (10)

ur Lärarförbundets Magasin