Läs senare

Hon kämpar för kunskap

PorträttetDeepfake är det som skrämmer professor Åsa Wikforss mest. Som att skapa helt fejkade intervjuer. I kombination med den ökade skepsisen mot våra kunskapsinstitutioner.

18 sep 2019
Hon kämpar för kunskap
Alla kan ta ansvar på sociala medier, att inte dela utan eftertanke, menar Åsa Wikforss. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Filosofin tar mer plats. Det kan vara ett tecken i tiden. Det tror Åsa Wikforss, som märker ett ökat intresse för sina frågor. Hon är professor i teoretisk filosofi, konflikträdd men glömmer bort det när hon blir riktigt arg. Som efter den amerikanska valrörelsen 2016 när hon skrev boken Alternativa fakta. I december i år intar hon stol nummer sju i Svenska Akademien.

Det här blir ett samtal om konspirationsteorier och falsk forskning, om vilket ansvar skolan, forskarna och varje individ har. Och mycket annat.

Vi startar i filosofin och i människans längtan efter enkla svar. En del skulle säga att filosofin krånglar till det men den kan i grunden få oss att, genom att reflektera över de stora komplexa frågorna, finna insikter och klarhet. Trots att vi inte alltid hittat några enkla svar.

Jag har en tillit och en framtidstro för oss svenskar med vår starka bildningstradition.

Ett möte med en filosof är att dels få kunskap, dels att ställas inför nya frågor. De mest skilda grupper i samhället vill lyssna på Åsa Wikforss när hon är ute och föreläser:

Åsa Wikforss

Gör: Professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet. Ledare för ett tvärvetenskapligt program om kunskaps­motstånd; Knowledge resistance: Causes, Conse­quences and Cures, finansierat av Riksbankens Jubileumsfond. Författare. Sommarpratare i SR P1 2018. Ledamot i Kungliga Vetenskapsakademien.

Nyvald på stol sju i Svenska Akademien, inträder december 2019.

Bakgrund: född i Göteborg, filosofistudier i Stockholm, doktorandtjänst och avhandling vid Columbia University i New York, flyttade åter till Sverige 2002.

– Det finns ett stort intresse, både bland så att säga allmänheten men också många lärare, myndigheter, journalister och politiker hör av sig. Många berörs av utvecklingen och känner ett behov av att försöka förstå vad som händer.

– Jag tycker mig märka att fler är intresserade av filosofiska samtal i dag och jag har en tillit och en framtidstro för oss svenskar med vår starka bildningstradition. Jag är också i grunden en optimistisk person, så pass på gränsen att min familj ibland blir irriterad, säger hon.

Det betyder inte att hon inte ser problem. Allra mest räds hon den minskade tilltron till experter.

– Det finns en ökad skepsis mot experter, även om det ser olika ut i olika länder. I Sverige har vi en tradition med högre förtroende för forskning än i många andra länder.

Men nu finns evidens för att människors tilltro till forskningen får alltmer politiska förtecken. Och de populistiska partierna driver opinion mot forskare, som på det sättet svartmålas. Bland annat sprids konspirationsteorier om klimatforskare.

Vår tid har kallats postsanningens tid, ett ord som införlivades i svenskan så sent som 2016, och Åsa Wikforss menar att vi måste föra en kamp för sanningen.

När det gäller vetenskap har det för de flesta av oss blivit svårare att avgöra vad som är äkta. Inom forskarvärlden har man länge känt till spridningen av pseudoforskning men publiceringarna har ökat kraftigt på senare år. Sedan 2013 har de mer än tredubblats, enligt norska Aftenposten.

Elever i skolan behöver lärarnas hjälp för att söka information, menar Wikforss.
Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Det internationella nätverket för grävande journalister, ICIJ, presenterade i fjol ett stort projekt kring ”fake science”, som i Aftenposten döpts till ”rövarforskning”. Det handlar enkelt uttryckt om internetbaserade pseudovetenskapliga tidskrifter som publicerar artiklar som inte kvalitetssäkrats, som normalt alltid görs för vetenskapliga publikationer.

Journalister, som deltog i projektet, skickade in maskingenererade texter, ”klippta och klistrade” ur olika källor. Dessa publicerades och skribenterna fick fina diplom på att deras vetenskapliga texter publicerats. (Läs mer om projektet här).

Hur ser du på detta?

– Det är förstås en mycket oroande utveckling. Dels innebär det att falska uppgifter framställs som vetenskapliga fakta och det kan få förödande konsekvenser, till exempel om det gäller klimatet eller medicin. Dels riskerar det att underminera tilltron till forskningen. Här har de enskilda forskarna ett stort ansvar. Jag får ibland inbjudningar från denna typ av tidskrifter men det skulle aldrig falla mig in att skicka en artikel till dem. Det som gör att forskning fungerar, att det leder till kunskap, är ju just att olika granskningsmekanismer finns på plats, till exempel kollegial granskning, peer review. Om detta sätts ur spel kan vad som helst publiceras, säger hon.

Hon blir verkligt bekymrad när våra kunskapsinstitutioner utmanas, det ställer verkligen till det för oss.

– Många driver en politisk agenda och agerar målmedvetet för att underminera tilltron till forskning och public service. Detta är en utmaning som kommer fortsätta att öka.

Det där med att vetenskapen ifrågasätts, det är något som triggar Åsa Wikforss själv. Hon kan inte riktigt svara på vilken hennes egen drivkraft är. Men så kommer ett resonemang som förmodligen beskriver detta väl:

– Ända sedan jag var liten har jag varit arg på det oresonliga och irrationella. Jag tror på människans inneboende förmåga att tänka och reflektera och lösa problem. Så jag blir upprörd när det går fel. Nu sker en typ av manipulation av vår förmåga att förstå vår omvärld. Världen skulle bli mycket bättre om vi inte hade dessa störningar.

I förlängningen menar många att detta hotar demokratin. Som filosof är hon särskilt ämnad att försvara och stå upp för demokratin, menar hon. Filosofer är tränade att reflektera över de verkligt stora och fundamentala frågorna.

Teoretisk respektive praktisk filosofi

Teoretisk filosofi innefattar frågor om metafysik, kunskapsteori och logik.

Praktisk filosofi sätter det mänskliga handlandet i centrum och behandlar grunderna för människans handlande, både som individ, som medlem i en grupp och som samhällsmedlem.

Källa: NE

Själv gör hon vad hon kan med basen i sitt lilla arbetsrum i en, för att vara ärlig, riktigt sliten korridor i ett av de blå husen, som är så karakteristiska för Stockholms universitet. Här föreläser hon och handleder kandidatstudenter och doktorander samt forskar själv. Men hon är också, som nämnts, mycket ute och föreläser, runt om i landet.

Vilken är den vanligaste frågan du får?

– Det är nog vad man själv kan göra för att motverka hotet mot kunskapen, och svaret är att det beror lite på vilken roll man har i samhället, om man till exempel är lärare eller journalist. Men det alla kan göra är att ta ansvar på sociala medier, inte bara dela utan eftertanke, och att försöka hålla en juste debatton.

För att kunna göra detta, menar hon, måste vi ha kunskap om desinformation och kunskapsmotstånd, det som även kallas faktaresistens, och sedan sprida den kunskapen vidare. Det handlar om att förstå hur sårbara vi är.

– Som lekman tenderar man att överskatta sin egen kunskap och förståelse. Ju mindre man vet, desto mer överskattar man sin kunskap, den så kallade Dunning-Kruger-effekten. Det visar sig till exempel att de som vet minst om vaccin tror att de vet mer än forskarna.

– Det riktigt svåra är när en övertygelse blir en del av en själv, en del av ens identitet. Då håller man fast vid den även om den är motbevisad. Det handlar om känslor och då räcker det inte med argument och invändningar. Då är det inte längre ett informationsproblem utan ett känsloproblem, vilket gör det mycket svårare att bemöta.

Vi kommer nu naturligt in på debattklimatet, som i dag styrs mycket av så kallade ad hominem-argument, vilket är latin och betyder argument mot person. Argument som en person använder i en debatt som riktar in sig på motståndarens person eller karaktär och inte har något som helst med sakfrågan att göra.

– Det är ett fult debattknep som använts i alla tider, ofta på ett känsloladdat och hatiskt sätt.

Här har även skolan ett enormt ansvar, och måste förebygga att eleverna tar till sig desinformation och propaganda.

På nätet är denna debatteknik vanligt förekommande.

Hon deltar i många debatter men tycker ändå att denna typ av argumentation är svår att bemöta. Hon strävar efter att ha fokus på innehåll, vara lugn och ha en trevlig samtalston. Och försöker för att nå dit söka efter gemensamma ståndpunkter.

– Jag ser den starka utvecklingen mot polarisering, grupp mot grupp, vi mot dom. Det offentliga debattklimatet har försämrats och bidrar till polariseringen.

Att bemöta denna typ av känsloargument blir svårare även för henne när hon inte är förberedd. Som när hon nyligen satt bredvid en klimatskeptiker på en middag som var så arg och det blev hon själv också.

– Det blev väldigt känsloladdat för mig.

Hur ser du på utvecklingen sedan din bok Alternativa fakta, kom ut ut för drygt två år sedan?

– Utmaningarna har blivit större, även om medvetenheten ökar. Då var fake news något nytt men i dag känner de flesta till att de förekommer. Många fler vet nu att fake news ofta är känsloladdade och gjorda för att vi ska bli arga eller rädda och därför dela informationen.

Att översätta fake news med falska nyheter blir enligt Åsa Wikforss inte rätt.

Känsloargument är de svåraste att bemöta.
Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

– ”Fake” fångar bättre att det är ett påhitt, att det inte är en äkta nyhetstext. Och fejkade nyheter är sällan rakt igenom falska. Man brukar snarare försöka blanda det sanna och det falska, då är det lättare att lura folk.

Det som skrämmer henne mest är dock att tekniken utvecklas så snabbt att få av oss hinner med. Det nya hotet heter deepfake, ett datorprogram som gör det möjligt att använda sig av redan inspelat material för att skapa fejkade intervjuer.

– Det är mycket oroväckande, snart finns det väl en app också för att göra det. Detta blir allt svårare att upptäcka. Minst lika svårt har det också blivit att upptäcka förvanskade bilder även om det finns redskap man kan använda, så kallade ”reverse image search”.

Vilket ansvar har forskare för att motarbeta utvecklingen?

– Jag anser att forskares främsta uppgift är att forska men om deras forskning är relevant för samhället ska de bidra med att sprida den så gott de kan. Men det är inte säkert man når ut ändå, särskilt inte om människor inte litar på forskarna.

Problemet är att utvecklingen måste mötas på många plan, menar hon, från individplan till lagstiftning.

– Det är så genomgripande det som sker. Här har även skolan ett enormt ansvar, och måste förebygga att eleverna tar till sig desinformation och propaganda.

Wikforss:

”Det här bör en  forskare göra”:

  • Vara medveten om grunderna i kunskapsteori.
  • Informera om forskningens natur och hur akademiska institutioner fungerar, till exempel den roll som peer review har.
  • Informera om vetenskap­liga metoder.
  • Ta initiativ att delta i samhällsdebatten och bidra med den expert­­kunskap som är relevant för tillfället.

Hon är starkt kritisk till de pedagogiska teorier som format den svenska skolan de senaste decennierna. Framför allt vänder hon sig mot teorin att katederundervisning är av ondo och att lärarna i stället ska låta eleverna ägna sig åt egenarbete och projektarbeten.

– Problemet är att man måste ha kunskap för att söka kunskap. Först måste grunderna läggas och det kräver en aktiv lärare som griper in och strukturerar materialet. Först senare kan man jobba med projekt och då gäller det att hjälpa eleven att hitta bra källor i stället för att låta dem söka fritt efter information.

Som exempel tar hon när elever ska söka fritt efter information och förklarar hur en lärare som vill jobba med projektarbeten i stället kan agera:

– Läraren bör ge eleverna 10–15 trovärdiga källor som är bra och som är anpassade för deras ålder. Ge eleverna en rimlig litteraturlista och låt dem välja från den. Då lär man dem samtidigt hur en pålitlig källa ser ut.

Vad är till exempel en lämplig källa för en tioåring som vill ha kunskap om Afrikas savanner, frågar hon. Att ge eleven i uppgift att fritt söka fungerar inte.

– De har inte kunskapen som behövs. Man talar om att eleverna ska ”forska” men att söka på nätet är inte att forska. Det kräver mycket mer avancerade kunskaper, egentligen forskarstudier. Och ska eleverna leta information själva måste lärare ge stöd och hjälp, säger hon och lägger till att hon är väl medveten om hur mycket lärarna har att göra.

Hon talar om att det avgörande när det gäller källkritik är hur pass trovärdig en källa är och att det samtidigt är en stor utmaning att lära ut källkritik när källorna är oändligt många. Men det finns vissa tumregler som eleverna bör lära sig:

– Som till exempel att kunna se om ett innehåll är sponsrat eller drivet av en politisk plattform. Svenska skolungdomar är inte tillräckligt uppmärksamma på detta. Den digitala generationen är inte alls så bra på källkritik, som man antagit. Det visar både svensk och internationell forskning.

Sedan handlar det inte bara om att granska en viss källas trovärdighet utan också om att tänka ”horisontellt” eller i sidled:

– Det betyder att man måste kontrollera om uppgiften bekräftas av flera, oberoende källor. Det har visat sig att människor är väldigt dåliga på det. De enda grupper som klarar det utmärkt är journalister, vilket kanske inte är så konstigt.

Åsa Wikforss är, trots att hon identifierar en rad hot, inte dystopisk, det är inte hennes grundläge.

– Men det är lätt att göra sönder det demokratiska samhället som bygger på mellanmänsklig tillit och förtroende för våra kunskapsinstitutioner. Hat och hot, konspirationsteorier riktade mot forskare och journalister, kan leda till att saker snabbt vittrar sönder.

Den i slutet av året installerade nya innehavaren av stol nummer sju i Svenska Akademien kommer med största sannolikhet att vara en del av det filosofiska samtalet också framöver. Även om hon är klart medveten om att det nya uppdrag som hon ska ta sig an, kommer att kräva en viss omprioritering:

– Jag vet inte så mycket än men det ska bli spännande att arbeta för denna historiska institution, som ju bland annat har till uppgift att samla, bevara och sprida kunskap om det svenska språket och den svenska litteraturen.

Vid Svenska Akademiens högtidliga sammankomst den 20 december inträder hon.

– Nu funderar jag mest på hur jag ska hinna med detta uppdrag och måste planera om en del. Och det är just ett uppdrag, inget pris eller så, säger hon och visar därmed tydligt sitt eget förhållningssätt.

Lästips:

Alternativa fakta – ­om kunskapen och dess fiender, Åsa Wikforss, Fri Tanke förlag

Larmrapporten – att skilja vetenskap från trams, Emma Frans, Volante förlag

ur Lärarförbundets Magasin