Läs senare

Här får orden ta tid

Lugn och ro, ständig repetition och gott om tid är grundstenar i verksamheten på språkförskolan Pippi i Lycksele.

09 nov 2011

På språkförskolan Pippi i västerbottniska Lycksele är rummen avskalade. Väggarna är enfärgade, möjligen prydda med någon textil i sparsmakad design. Inga tavlor, inga takmobiler, inga alster av barnen. Och leksakerna är få.
– Vid första anblick kan man nog tycka att det ser tråkigt ut. Men vi utformar lokalerna medvetet. Barnen som går här hos oss har lätt att bli distraherade och tappa fokus, säger Karin Eriksson som är förskollärare på Pippi.

Tillsammans med två andra heltidsanställda förskollärare, en barnskötare som jobbar 75 procent samt en logoped på 30 procent, ansvar hon för 11 barn. Sju av dem är så kallade ”språkbarn”, de har fått plats här genom remiss från logoped. De övriga barnen kommer från den kommunala kön.

Foto: Samuel Arnfjell– Vi valde att jobba integrerat för några år sedan. Dels för att vi finns i en liten kommun med förskolebrist, så vi ville bidra med platser. Men också för att det hjälper språkbarnen i deras utveckling att vistas tillsammans med andra barn.

Den del av barngruppen som inte har några språkhinder får också mycket tillbaka, menar Karin Eriksson: en liten grupp där verksamheten är lugn, det finns gott om vuxna som ser varje barn och utmanar honom eller henne på den nivå där barnet befinner sig.

– Eftersom vi är så många vuxna har vi möjlighet att dela in gruppen och göra saker som passar just det enskilda barnet.

Alla moment som finns på andra förskolor genomförs även på Pippi: man har rörelse, skapande verksamhet, utevistelse, teknik- och naturvetenskap, matematik, läs och skriv och allt annat som enligt läroplanen ska ingå.

– Men vi gör det på vårt sätt, i långsammare takt. Och hela tiden arbetar vi språkförstärkande.

Karin Eriksson pratar om förhållningssättet på Pippi, det som handlar om att tänka språkstimulerande i precis alla situationer. Allt ska benämnas vid sitt rätta namn, inte ”gå dit och hämta den” utan ”kan du vara snäll och gå till hallen och hämta ett par byxor”. Även om läroplanens intention är att man bör arbeta så på alla förskolor, så tror Karin Eriksson att pedagogerna på Pippi tvingas vara extra medvetna.

– Här finns det tid att lyssna på vad Kalle har att säga, trots att det kan ta honom 15 minuter att förklara det. Det är lätt att man förekommer barn som har svårt att uttrycka sig. Eller att alla kompisar och pedagoger har hunnit gå ut innan barnet med språkhinder ens har hunnit förstå instruktionerna.

Dessutom används den så kallade TAKK-metoden (tecken som alternativ och kompletterande kommunikation) på Pippi. Samtliga pedagoger har gått kurs i metoden, som handlar om att förstärka huvudorden och begreppen i en mening. På Pippi tecknar pedagogerna hela tiden.

– Det är ett sätt att visualisera orden för barnen. Dessutom får det oss att hålla nere vårt eget taltempo, vilket är mycket viktigt.

De jobbar enligt en inlärningsmetod som kallas Snövit. Det är temainriktat efter förutbestämda begrepp och ordförråd som ska genomsyra hela verksamheten. Inredning, lekmaterial, pussel och spel med mera anpassas. För tillfället är Guldlock aktuell. Ordförrådet handlar om boende och möbler och temafärgerna är brunt och rosa. Förutom att de har läst sagan Guldlock på många olika sätt: med flano, med tygdockor samt genom att både barn och pedagoger har dramatiserat scener, är nu dockskåpet framplockat och inredningen i lokalerna går för tillfället i temafärgerna.

Minst lika viktigt som att arbeta med barnens konkreta språkutveckling, är det arbete som handlar om att stärka deras självkänsla. De flesta språkbarn som kommer till Pippi har hunnit komma upp i 3–4-årsåldern innan de får remiss av logoped. De har då varit ett antal år på en ”vanlig” förskola och är enligt Karin Eriksson ganska stötta i kanten. Deras språkhinder har lett till att de har fått problem i samspelen med andra barn, de knäcker exempelvis inte koder i leken. När orden inte räcker till hittar de andra sätt att uttrycka sig och ofta blir det fysiskt. De puttar och knuffar och är vana vid att höra att de gör fel, utan att förstå eller få stöd att hitta alternativa vägar.

– När de kommer till oss tror de inte på sig själva. De vågar inte pröva nya saker, håller sig i bakgrunden.

Därför arbetar Pippi-pedagogerna medvetet med att träna barnen i att stå i centrum. Men det ska ske genom lek och utan att barnen tänker på det.

– Vi leker till exempel Följa John där barnet får visa vad vi andra ska göra.

Att Pippi är en av tre avdelningar på Furuviks förskola ser Karin Eriksson som mycket värdefullt. Barnen möts naturligt, både i spontan lek ute på gården och under planerade gemensamma aktiviteter avdelningarna emellan. Utan ett sådant arbetssätt finns risken att barn och verksamhet på språkförskolor isoleras, tror hon. Placeringen i sig leder dessutom ofta till att barnen reser från sitt närområde, ibland flera mil åt varje håll. Det kan göra att de inte får kompisar där de bor.

– Men vi får ofta höra av föräldrarna till de barn som går här, att barnen tvärtom får lättare att leka med grannbarnen hemma när de får stöd i samspelskoder här hos oss.
På språkförskolan Pippi i Lycksele tecknar pedagogerna hela tiden. En fördel är att de då håller nere sitt eget tempo när de talar.

LÄS MER

Om förskolan Pippi:
www.lycksele.se
(sök på ”Pippi”)

Om TAKK-metoden:
www.takk-konsulten.se

www.takk.se

Om språkförskolor i Sverige:
www.sprakforskoleforeningen.se

 

Alla artiklar i temat En skola för (nästan) alla (11)

ur Lärarförbundets Magasin