Läs senare

Gå vilse för att hitta hem

 

Sverker Sörlin är är idéhistoriker, professor i miljöhistoria vid KTH och författare. Foto: Robert Blombäck

Jag glömmer litet oftare. Det är inte allvarligt. Jag brukar minnas efter en stund. Ibland tar jag fram telefonen.

Jag har för övrigt alltid glömt. En gång när jag vikarierade i en skola hade jag glömt Napoleon. Inte vem han var, att han målades i fält av Jacques-Louis David, tågade mot Moskva och omtalades av filosofen Hegel, som skymtat honom i Jena en mörk natt, som ”världsanden” till häst. Utan vad han hette. Namnet.

För riktig kunskap är just det – hjälp att finna vägen.

Kan det bli värre? Tills jag fattar att det är intressant med en historielärare som glömt Napoleons namn. För när man tappar det självklara måste man stanna upp, vara osäker. Söka och, som vi säger, ”finna sig”. Jag förlorar mig själv en stund. Sedan finner jag mig. Eleverna är mycket uppmärksamma då.

Jag tror att det pedagogiska värdet av att glömma ligger i att det blir så klart vad det betyder att veta något. Den som finner sig visar med sin mimik och sitt kroppsspråk vilken lättnad det är att åter få tillgång till det man ju faktiskt redan vet, alltså till sig själv.

Wittgenstein har skrivit om det. Behovet av att gå vilse för att kunna hitta hem. För riktig kunskap är just det – hjälp att finna vägen.

Som ett slags mörka framtidsfantasier lyssnar jag ibland på Rush Limbaugh, den högerextreme pratshowvärden i USA. Han går aldrig vilse. Han är säker på allt. Han är rasist och anti-feminist. Han tycker inte att man ska kräva samtycke för sex. Limbaugh tror inte på klimatförändringen, eller evolutionen. På granskningssajten politifact.com intar han en särställning. Fem procent av vad han påstod var ”huvudsakligen korrekt” – ”sant” var 0 procent.

Limbaugh har skrivit historieböcker för unga läsare. De säljer, som allt han skriver, fantastiskt. Lögnen har en stor och välkomnande marknad. Varför lyssnar hans anhängare så glupande girigt? Om de godtog sanningen skulle de inte längre hitta hem i sin gamla och förljugna värld. För så är det också med kunskapen, att den formar en ny värld. När jag och Rush Limbaugh föddes på 1950-talet, var idén att människorna kunde ändra klimatet med koldioxid helt utdömd av vetenskapen. Det dröjde till 1980-talet innan den blivit en sanning.

Men vi har ännu inte börjat leva efter den. Framtidens människor kommer inte bara att undra över hur en lögnare som Limbaugh kunde vara så dyrkad. De kommer också att undra varför vi andra tog så lång tid på oss att stoppa inte bara växthusgaserna utan också lögnen, hatet och egoismen.

Dessa framtidens människor går nu i skolan. De, och deras lärare, vet egentligen vad som krävs. I klassrummet förstår de att hela samhället, och framförallt vår ekonomi, gått vilse. De inser att vi lever i förnekelse. Att vi glömt något viktigt. Ja, faktiskt förlorat oss själva.

De borde få uppleva den dag då vi ”finner oss” igen. Som samhälle, menar jag. Lättnaden över
att slippa hyckla, och över att vi kan leva våra liv utan att förstöra livsvillkoren för andra. Då vi finner vägen. För vi är mycket vilse nu.

ur Lärarförbundets Magasin