Ingår i temat
Gud i skolan
Läs senare

Fysiken och mystiken

Gudspartikeln. Så har den kallats, partikeln vars existens länge gäckade forskarna. Att någon gud finns har ingen – ännu – lyckats bevisa, men tack vare Higgs har diskussionen om hur religion och naturvetenskap förhåller sig till varandra åter blivit högaktuell.

20 Nov 2014

I ett tema om religion är humanistiska och samhällsvetenskapliga aspekter självklara – men finns där även plats för naturvetenskapliga perspektiv? Frågan om hur religion och naturvetenskap förhåller sig till varandra, och om det ena utesluter det andra, har länge diskuterats.

Under 1980-talet var det en rätt spridd uppfattning att den nya kvantfysiken närmade sig även metafysiska frågor. I den populärvetenskapliga boken Fysikens Tao sökte fysikern Fritjof Capra paralleller mellan modern, västerländsk naturvetenskap och österländsk filosofi och religion. En annan fysiker, Paul Davies, påstod i sin bok Gud och den nya fysiken att vetenskapen erbjuder en säkrare väg till Gud än religionen.

Kanske är det inte många som tror att upptäckten av Higgspartikeln innebär att forskarna har funnit Guds innersta väsen, eller en gång för alla har löst universums gåtor. Men det är slående att ”God Particle” lär vara mer sökt på nätet än ”Higgs”, enligt den amerikanska tidskriften Forbes. Och här i Sverige var ”gudspartikel” veckans nyord i Språktidningen i augusti 2012. Är det tecken på att religiösa begrepp fortfarande är starkt laddade och intressanta, kanske särskilt överförda till världsliga eller vetenskapliga sammanhang?

Peter Higgs – en av teoretikerna bakom partikeln som bär hans namn – sägs inte uppskatta ordet gudspartikel. Han är själv ateist, men försvarade dem som är troende i en häftig debatt med Richard Dawkins, en evolutionsforskare som själv kallar sig ”militant ateist”. Higgs menade att Dawkins i sin kritik av troende står för antireligiös fundamentalism, enligt brittiska The Guardian. I samma artikel säger Higgs att även om han själv inte är religiös, så tror han att religion och naturvetenskap kan vara kompatibla.

Så vad säger svenska forskare om de här frågorna? Kjell Prytz är partikelfysiker, universitetslektor och docent i fysik vid Högskolan i Gävle. Han har varit verksam vid bland annat Cern-laboratoriet och med en del av den partikelaccelerator, som sedan användes vid det lyckade Higgs-experimentet.

Han beskriver Higgspartikeln som den sista pusselbiten i ett teoribygge om materiens innersta struktur, kallat standardmodellen.

– Man kan se det som att vi nu har en fullständig beskrivning över materiens dynamik och därmed har kommit ett steg närmare Guds verk – om man är religiöst färgad.

På det sättet kan partikeln mycket väl fungera som en brobyggare mellan naturvetenskap och religion/filosofi, tror han. Men det är snarare standardmodellen än Higgspartikeln som kan kallas ”Guds verk” eller visa på taoistisk eller hinduisk naturfilosofi.

– Andra, mer pragmatiskt lagda människor som ser vetenskapen som grund för tekniska tillämpningar, tror jag inte gillar begreppet, säger Kjell Prytz.

Samtidigt är Higgs-mekanismen ifrågasatt av en del forskare, eftersom den tillför ytterligare ett antagande, fristående från tidigare teorier. Det är inte optimalt för fysiker, som vill ha så få antaganden som möjligt i en teori, förklarar han.

– För att komma undan detta dilemma kan man ju använda gudsbegreppet, det vill säga att det är här Guds finger kommer in, oberäkneligt – och detta kan förstås naturvetenskapen aldrig inkludera i en teori.

Kjell Prytz egen uppfattning om naturvetenskap relaterat till religion är att båda är delar av mänsklighetens hela kunskapsbygge. Det går inte att bortse från religiösa effekter på det vetenskapliga tänkandet, menar han. Både vetenskap och språkbruk har alltid färgats av den historiska och religiösa kultur det har utvecklats i.

När det gäller just partikelfysiken, där Higgspartikeln ingår, finns det inte några direkta tekniska tillämpningar, till skillnad från i de flesta andra grenar av fysiken, berättar han.

– Det gör att partikelfysiken blir väldigt inriktad på filosofiska, abstrakta frågeställningar – som kanske attraherar dem som är filosofiskt lagda. Särskilt om man kommer så långt i sitt teoribygge att man känner att ”oj, nu kan jag beskriva hela världen!”

Är man då fostrad i en tradition där man har Gudsbegreppet inom sig, kanske det inte är så konstigt om man kan känna ett samband med skapelsen, antar han.
Sara Blom är både doktor i fysik – och prästvigd. Hon är verksam som präst i Stenungsund och arbetar inte med fysik, men ser sig ändå själv mycket som naturvetare. Frågor om naturvetenskap och religion är aktuella, enligt henne.– Det ligger lite i tiden! Dels har man gjort vissa förändringar i läroplanen rätt nyligen, just kring vetenskap och religion. Dels uppfattar jag det som en fråga som alltid är aktuell, för att många funderar på det.

Hon menar att vi lever i en tidsperiod då vetenskaperna spelar väldigt stor roll. När vi behöver orientera oss i tillvaron blir därför frågor kring vetenskap och vad vetenskap är, i förhållande till existentiella frågor, aktuella.

Att Higgspartikeln fick tillnamnet Gudspartikeln tror hon främst beror på att det är ett slagfärdigt namn, medialt, ungefär som the Big Bang. Samt att man naturligtvis vill visa på att det är en sista pusselbit man letat efter, i ett stort teoribygge.

– Innan den moderna vetenskapen fanns var religionen i mycket den enda förklaringsmodell man hade. Så tänker ju de flesta kristna inte längre, nu har vi kunskap på ett annat sätt. Men jag tror att religionen egentligen aldrig har utgett sig för att svara på vad vi i dag kallar för biologi, kemi och fysik, utan snarare att svara på existentiella frågor.

Sara Blom ser ingen grundläggande konflikt mellan naturvetenskap och religion, i alla fall inte i svensk kontext. Bland teologer är den vanliga synen på relationen mellan religion och naturvetenskap att Gud finns både i det vi vet och i det vi inte vet, menar hon.

– Och får vi ytterligare kunskap om hur naturen fungerar, så är det i sig inget bevis, vare sig för eller emot Guds existens, utan helt enkelt ny kunskap.

Hon tar exemplet med fysiken, där man först hade den klassiska mekaniken och därefter upptäckte kvantmekaniken. Det innebär inte att den klassiska mekaniken hade fel, utan att det fanns lite mer än vad man trodde innan.

– När vi pratar om de stora, existentiella frågorna, tror jag att de olika perspektiven, som religion och naturvetenskap, kompletterar varandra. Vi har behov av flera, för bara ett av dem räcker inte till.

Sara Blom tror att frågor som ”Finns det något mer, än det som naturvetenskapen beskriver?” intresserar oss alla – även naturvetare.

– Jag håller föredrag ibland, och ganska ofta kommer någon fram efteråt och säger att ”det här har jag längtat efter i många år”. Inte tror jag att det är just mitt föredrag man längtat efter, utan efter att få tänka och samtala tillsammans kring naturvetenskap och religion. Den reaktionen möter jag både hos sådana som kommer på en församlingskväll, prästkollegor och människor från universitetsvärlden. Det är ett samtal som ofta saknas!

Kjell Prytz nämner att många inom vetenskapen är troende eller natur-filosofer.

– Albert Einstein till exempel använde ofta Gud i sina liknelser och hans debatt med Niels Bohr är klassisk.

Kjell Prytz berättar vidare att Bohr, som anses ha lagt grunden till den nyare formen av fysiken, kvantmekaniken, fann en annan religion än den kristna för att hitta en djupare mening. Det var taoismen, med sin komplementära syn på naturen som motsatsernas förening, yin och yang. Kvantmekanikens vågpartikeldualitet såg han som en manifestation av detta. Taoismen svarar, menade han, på de stora frågorna utan att ta med något Gudsbegrepp. Därför pryder också yin och yang-symbolen Bohrs gravsten i Köpenhamn.

Higgs tog priset

Higgspartikeln, -fältet eller -bosonen är en elementarpartikel som gör det möjligt för objekt att erhålla massa, »trög massa«. Den egenskapen är ett abstrakt begrepp, som vi endast kan uppfatta genom ett föremåls »tröghet«, svårigheten att sätta det i rörelse. Ju större massa desto långsammare acceleration för en given påverkan.

I fysikens teoribygge standardmodellen är alla föremål från början utan massa. Då fungerar teorin perfekt för att alstra naturens dynamik. Higgsfältet måste införas »för hand« efteråt. I Higgsfältet upplever föremålen ett motstånd mot sin rörelse vid acceleration, ungefär som ett slags säreget och speciellt luftmotstånd. På så sätt uppkommer trögheten.

Peter Higgs och Francois Englert kom 1964, oberoende av varandra, på teorin om en sådan partikel. För detta tilldelades de Nobelpriset i fysik 2013. Higgspartikeln kunde slutligen påvisas genom experiment i partikelacceleratorn i Cern i Schweiz 2012.

Tillnamnet »the God Particle« kommer från titeln på en bok av fysikern Leon Lederman. Det sägs att han först ville kalla den »the Goddamn Particle«, vilket förlaget inte gick med på.

Vid Cernlaboratoriet har man lyckats filma Higgspartikeln, se bilden överst!

 

Lästips om Higgs, fysiken och mystiken

Capra, F (1981): Fysikens Tao. Korpen.

Capra, F (1982): The Turning Point. Simon and Schuster, USA.

Danielsson, U (2003): Den bästa av världar – skapelse, slump, apokalyps, död. Bonniers.

Danielsson, U (2008): Stjärnor och äpplen som faller. En bok om upptäckter och märkvärdigheter i universum. Bonniers.

Davies, P (1990): Gud och den nya fysiken. Natur & Kultur.

Dawkins, R (2007): Illusionen om Gud. Leopard.

Franck, O & Stenmark, M (2012): Att undervisa om religion och vetenskap. Med grund i ämnesplanen för religionskunskap. Studentlitteratur.

Klein, H & Edman, S (2009): Darwin och vår Herre. En festskrift.Cordia.

Zukav, G (1996): De dansande Wu-Li-mästarna. En översikt över den nya fysiken. Natur & Kultur.

Alla artiklar i temat Gud i skolan (10)

ur Lärarförbundets Magasin