Läs senare

Full rulle på Pellebussen

ReportagePå tio år har antalet mobila förskolor i Sverige vuxit till 44 stycken.
Men konceptet är inte bara en quick fix för att lösa lokalbristen.
Häng med på Pellebussen.

21 sep 2018
Full rulle på Pellebussen
Foto: Mikael Wallerstedt

Några barn står redan vid grinden och småpratar. Men när ­Sussann Lööw blåser i visselpipan kommer resten av gänget skuttande i orange reflexvästar, barnen som hör till Pellebussen. Gården till Österledens förskola i Gamla Uppsala badar i sol. Trots att det är mitten av maj är det som en högsommardag.

Utanför grinden står bussen som förskollärare Michelle Sundnäs Järvi just kört dit från garaget. Hon lastar den med dryck, muggar, kåsor och bestick. Efter ett kort upprop – 15 av 20 barn är här i dag – öppnar Sussann Lööw grinden och barnen kan kliva ombord.

Lille Oliver försöker också smita med, men han får snällt vänta tills han blir lite äldre. På Pellebussen är det bara de stora barnen, de på fyra–fem år.

Vi ser tydligt att vi får allt gjort som står i läroplanen. Och vi ser att barnen lär sig så otroligt mycket mer när de får leka in ny kunskap.

Ebbe, Amanda och Erik lägger vant kepsarna på hatthyllan till vänster i trappan och ryggsäcken med extrakläder på hyllan i garderoben rakt fram.

– Vi går alltid runt och känner att barnen har spänt fast bältena ordentligt och att de inte har några pinnar eller annat i händerna när vi åker, berättar Sussann Lööw, som jobbat som barnskötare på Pelle i tre år nu.

Michelle Sundnäs Järvi blåser i alkomätaren och startar bussen.

”Nu mina vänner ska ni få följa med i den stora kungaskogen och träffa Snick och Snack …” Börje Ahlstedts röst ljuder ur högtalaren. Barnen lyssnar och tittar ut när bussen rullar i väg.

Ivriga att komma i väg samlas fyra- och femåringarna från Österledens förskola varje morgon vid bussen. Foto: Mikael Wallerstedt

Först ett kort stopp, Michelle backar vant in bussen mot Fredrika Bremerskolan för att hämta dagens lunch. Panerad fisk, potatis och kall sås. Snart är vi på väg igen, men vart?

– Vet inte, vi får se. Men frågar vi kanske vi får veta, säger Enya och visar sina nya skor med glitter på.

Nu går färden ut på E4:an söderut. Uppsalaslätten breder ut sig, vyn är mils­­vid.

”Skaka, stampa, stampa, trampa!” En svängig låt drar i gång. Alla sjunger med, stampar och trampar, och Lucas och Amanda lirar luftgitarr med liv och lust.

Pellebussen är en av fem bussar som Uppsala kommun leasar. Det betyder att personalen slipper hantera service, reparationer och försäkringar och kan hämta en nystädad buss i garaget varje morgon. Förutom Michelle har också barnskötaren Sussi Jansson busskörkort. Med två förare blir verksamheten mindre sårbar vid sjukdom eller som i dag när Sussi har semester.

– Sussi, som var med från starten för nio år sedan, pushade mig att ta buss­körkort när hon hörde att Pellebussen skulle komma hit till Österledens förskola. Vi var tolv som sökte, men bara jag och en till fick utbilda oss. Kommunen bekostade busskörkorten på villkor att vi skulle stanna i bussverksamheten i minst tre år.

Michelle tog chansen efter viss tvekan. Det är ett stort ansvar att ratta en buss med 20 barn och två kollegor. Och tänk om hon inte skulle trivas att vara ute varje dag med bussen?

På vägen till Fjällnora friluftsområde är det uppsluppet i bussen som förskollärare Michelle Sundnäs Järvi kör. Foto: Mikael Wallerstedt

– Men det är det bästa val jag någonsin har gjort! Jag har aldrig trivts så bra som under de här fyra åren på Pelle.

Den största skillnaden är att tempot är mycket lugnare, tycker hon.

– Stress finns nästan inte på bussen. Vi behöver inte vara så noga med att passa en massa tider och vi behöver inte se till att få ut våra raster, eftersom vi inte har några. Vi går på dagbarnvårdarnas avtal och har lite kortare dagar i stället.

Bussen är ute mellan klockan 9 och 15 varje dag utom på fredagar då de kommer tillbaka till förskolan klockan 13. Och färden går till fotbollsplaner, lekplatser, museer, bibliotek men främst till olika naturområden.

– Biotopia har vi också varit på ganska mycket och Linnés Hammarby. Carl von Linné har barnen full koll på, berättar Michelle.

Landskapet som far förbi utanför bussfönstret är nu böljande, gammal jordbruksbygd, hagmarker, får.

– Vi ska till Fjällnora! tjoar Lucas.

I Fjällnora friluftsområde har Pellebussbarnen en koja inne i skogen. Men innan de ger sig iväg får barnen frukt som de äter i bussen. I dag får Ludvig i uppdrag att gå runt med papperskorgen och samla in skrutt.

– Alla som har något djur på sin tröja får gå ut.

Varje dag har ett utflyktsmål. I dag är det kojan i Fjällnora friluftsområde som behöver förbättras. Foto: Mikael Wallerstedt

Barnen synar och jämför sina tröjor.

– Nu får alla som har en människa på sin tröja gå ut.

– Du har!

– Näe, för det är en robot!

Så småningom har alla med ränder, något vitt, siffror och växter på tröjan hoppat av.

Framme vid kojan får korgen med snören och rep som ungarna släpat över stock och sten sin förklaring. Kojan är ett pågående projekt. Här byggs och byggs om efter behov. Taket som höll på att rasa ska nu lagas. Här har barnen gjort en gunga och de enorma mossklädda stenarna bildar en spännande grotta.

På Pelle har man utarbetat ett eget sätt att jobba för att se till att barnen tillägnar sig allt det som styrdokumenten föreskriver. Man har så kallade månadsteman då man låter ett tema som till exempel matematik, naturvetenskap eller som nu läsa och skriva genomsyra verksamheten, både i rutinsituationer och i leken.

– Vi har temat i bakhuvudet hela dagen och är där barnen är. Oftast är vi hela gruppen, dels för att det är kul att vara tillsammans allihop, dels för att det är en bra start i lärandet. I skolan kommer de ju också att vara hela gruppen.

I början av månaden får barnen veta vad det är för tema. Då får de bland annat nya underlägg på borden. Den här månaden är underläggen fulla med stora och små bokstäver, runskrift, QR-koder, teckenspråk. Och när muggarna ska delas ut vid maten ställer pedagogerna frågor med anknytning till temat.

Maten hämtas från en närliggande skola. Sussann Lööw och Michelle Sundnäs Järvi serverar panerad fisk i vindskyddet. Foto: Mikael Wallerstedt

– Vi gjorde det på skoj en gång, men blev tvungna att fortsätta med det för att barnen tyckte det var så kul. De får gissa och fundera och prata inför andra. Den som svarar rätt får dela ut muggarna. Men vi ser förstås till att alla får dela ut.

– Vi ser tydligt att vi får allt gjort som står i läroplanen. Och vi ser att barnen lär sig så otroligt mycket mer när de får leka in ny kunskap, att de lär när de leker, i stället för att vi ska samla dem och ha undervisning.

På tillbakavägen får barnen springa på skogsstigen. Vad gäller när man ska springa?

– Man får inte puttas! Man måste stanna vid parkeringen! Inga pinnar i händerna!

– Och man får inte prutta!

– Nä, det är ju inte så kul för den som kommer efter, säger Michelle.

I det kombinerade vindskyddet och grillplatsen finns bord och bänkar. ­Michelle och Sussann torkar av borden och langar fram kantiner med mat, dryck, kåsor, muggar och bestick från bussen.

Efter lunch är det lek i ekbacken strax intill. Den är brant och stenblock­en är stora.

– Föreståndaren var med här en dag och hon såg faktiskt lite rädd ut. Men de lär sig. De blir otroligt bra motoris­kt. Och väldigt påhittiga. Det har de sett i skolan. Barnen från bussen har aldrig problem att hitta på vad de ska göra på rasterna.

Michelle tror att den mobila förskolan är en verksamhet som passar alla barn.

– Vi har märkt att de som varit väldigt tystlåtna och tillbakadragna inne på förskolan verkligen har blommat ut på bussen. Och likadant de som är väldigt aktiva, som man kan ha lite problem med inne, funkar otroligt bra här. De får den stimulans de behöver.

När de mobila förskolorna introducerades var misstänksamheten och skepsisen stor. I dag är det många som aktivt söker sig till verksamheten, både pedagoger och föräldrar. Men det är förenat med vissa risker, plötsligt kan bussen försvinna. Där platsbristen är som störst i kommunen, dit flyttar bussarna. I Uppsala är det dock sagt att bussarna ska stanna på samma ställe i minst två år.

– Vi tycker att de borde informera tydligare på kommunens hemsida var bussarna finns, men det vill de inte eftersom de vill kunna flytta dem. Därför är vi jättenoga med att berätta för föräldrarna att det kan hända att bussen flyttas.

Lite smolk i bägaren alltså. Men finns det inga andra nackdelar med förskolebussen? Michelle funderar.

– Kanske att barnen inte har lika mycket leksaker, men då har de å andra sidan allt som naturen erbjuder. Och bussen är fullproppad med böcker, spel och pussel. Om barnen efterfrågar något särskilt tar vi med oss det. Vi hade också lite problem att få till planeringstiden, men det har vi löst nu genom att jag två dagar i månaden inte åker med bussen utan stannar kvar på förskolan.

Michelle erkänner också att perioder med snöslask inte alltid är så roliga. Då blir barnen blöta och bussen saknar torkmöjligheter.

– Men de veckorna kan man ändå stå ut för man vet hur det är resten av året.

Efter mellis är det dags att åka hem.

– Nu måste man vara tyst, man får inte prata, säger Ella när bussen börjar rulla.

Klockan är 14.25 och panflöjtsmusik ljuder i högtalaren.

Klockan 14.28: Fem barn sover.

Klockan 14.33: Åtta barn sover.

Klockan 14.38: Uppsalaslätten sveper förbi. Tio barn sover.

Klockan 14.40: Ut på E4:an. Fjorton barn sover. Endast Lucas är vaken.

Klockan 14.47: Framme.

– Välkomna till förskolan! Ni som är vakna kan gå ut!

ur Lärarförbundets Magasin