Ingår i temat
Tillit
Läs senare

Från fjärrkontroll till förtroende

TillitMätning, kontroll, utvärdering. Detalj­styrningen av skolan tar tid och kraft för lärarna och skapar frustration hos skolledarna. Men nu har en dörr öppnats på glänt för en större tillit till professionen.

av Karin Södergren
23 Nov 2018
23 Nov 2018
Från fjärrkontroll till förtroende
Examination, Olja på duk, 2010. ©Carl Hammoud

Verksamhetsplaner, uppföljningsplaner, systematiska kvalitetsanalyser, enkäter…

Rektorer och förskolechefer drunknar i pappersarbete och ägnar en allt större del av sin arbetstid åt rapportering ”uppåt”, visar forskning. Också lärare har fått mer administration i sina arbetsuppgifter. En del handlar om att på olika sätt dokumentera elevernas kunskapsutveckling, men långt ifrån allt.

– Problemet är att lärare måste ägna delar av sin arbetstid åt saker som de upplever inte är riktigt värdeskapande i verksamheten. Eller att man behöver göra saker i fel ordning eller på ett sätt som styrs av något annat än ens egna professionella överväganden, säger Laura Hartman, ordförande i Tillitsdelegationen, som tillsattes av den förra regeringen och presenterade sitt betänkande Med tillit växer handlingsutrymmet i somras.

De måste börja lita på att det finns en pedagogisk ledning på skolorna som säkerställer att verksamheten bedrivs på bästa sätt.

Syftet med delegationens arbete har varit att vaska fram förslag och strategier för hur den offentliga sektorn ska bli mer tillitsstyrd. Med det menas att de som jobbar i till exempel skolan ska få större möjlighet än i dag att styra sitt eget arbete. Tilliten till medarbetarna ska öka, och i förlängningen också medborgarnas tillit till skolan. Den beslutande nivån ovanför skolan ska i betydligt högre grad än i dag hålla fingrarna i styr.

Tillitsbaserad styrning

En styrning som syftar till att minska onödig kontroll i offentligt finansierad verksamhet och bättre ta vara på medarbetarnas kompetens, för att på så vis skapa bättre kvalitet i tjänsterna till medborgarna.

Källa: Tillitsdelegationen

Det låter ju som ljuv musik för ett läraröra. Kruxet är att all offentlig, skattefinansierad verksamhet måste styras och granskas – i någon mån. Att lämna fältet helt fritt för professionen är alltså en utopi. Frågan är snarare vilken omfattning styrningen har, hur den går till och vilken effekt den får. Här finns mycket att förbättra, menar Jonas Österberg, skolutvecklare i Göteborg som även jobbat länge på nationell nivå med kvalitetsfrågor inom skolan och skrivit boken Tillitsbaserad styrning – i skolans styrkedja.

– I stället för att styra med fler regleringar och ökade krav som ska följas upp behöver huvudmännen träffa skolans rektorer och lyssna på dem i öppenhjärtiga samtal. Hur ser problemen ut på just din skola? Det är frågan de ska ställa till rektorerna. Och framför allt: Vad kan vi göra för att ge din skola bättre förutsättningar? Då kan tilliten öka i skolan, både uppåt och nedåt.

Läget i dag kan beskrivas som att det har blivit oordning i ansvarsnivåerna kring skolan. De olika aktörerna håller sig inte inom sina ramar. Politikerna försöker allt oftare runda rektorerna och styra med regleringar som direkt påverkar lärarnas arbete i klassrummet. Myndigheterna ökar kontrollen och skriver fler och fler anvisningar om hur undervisningen ska gå till. Huvudmännen utarbetar egna, lokala regler som inte sällan ger motstridiga signaler och ökar administrationen för skolledare och lärare. Allt görs i hopp om att skolan ska bli bättre.

The revision, Olja på duk, 2009. ©Carl Hammoud

Enligt Jonas Österberg är det här helt fel väg att gå. Nu behöver det städas i styrkedjan.

– Både politiker och myndigheter måste börja lita på att det finns en pedagogisk ledning på skolorna som säkerställer att verksamheten bedrivs på bästa sätt. Och om det saknas måste man fråga sig: Vilket stöd behöver den här skolledaren för att lyckas bättre med sitt uppdrag som pedagogisk ledare? På så vis skulle skolans lärare lämnas mer i fred och få koncentrera sig på sin undervisning.

I dag är de flesta överens om att antalet utvärderingar, rapporter och enkäter som skolans medarbetare måste ägna sig åt har vuxit till en orimlig nivå och måste minska. Uppgifter som samlas in återrapporteras inte i tillräckligt hög grad. Det gör att den möjlighet till lärande och utveckling som insamlandet av uppgifter skulle kunna ge uteblir.

Laura Hartman är ordförande i Tillitsdelegationen.

Men att ta första steget för att minska pappersarbetet och börja lita mer på professionen kräver modiga politiker och skolchefer. Förslagen från Tillitsdelegationen för hur förändringen ska gå till skär genom många olika områden. Skolinspektionen ska få en tydligare stödjande roll, försök med frikommuner ska starta, pengar ska inte längre pytsas ut till kommunerna i olika adresserade potter och framför allt ska detaljstyrningen av medarbetarna minska och den styrning som ändå måste finnas utformas i samråd med professionen.

I dag håller alla politiska partier – från höger till vänster – med om att något radikalt måste hända för att vända överdriven kontroll och sifferexercis till mer förtroende och arbetsglädje i skolan. Även myndigheter och skolans huvudmän instämmer.

Hur hamnade vi då här? För att förstå det måste vi gå tillbaka en bit i historien, till tiden efter andra världskriget då den offentliga sektorn började byggas ut kraftigt. Medborgarnas förväntningar på att ”det allmänna” skulle lösa allt fler problem ökade. Och politikerna, med socialdemokraterna vid rodret, svarade. Utbyggnaden av högskolan, vuxenutbildningen, garanterad plats i förskola och fritidshem var bara några av de höjda ambitionerna i välfärdsbygget.

I slutet av 70-talet började nyliberala vindar att blåsa över västvärlden, ekonomin gick plötsligt sämre även i Sverige och allt fler började ifrågasätta den stora offentliga sektorn. Varför kostade den så mycket och vad fick man egentligen för pengarna? Byråkratiseringen skulle brytas och privata alternativ prövas. Även socialdemokratin ville ha förnyelse och medborgarna skulle få större möjlighet att bestämma själva.

New public management

Samlingsbegrepp för reformer som infördes under 1990-talet inom den offentliga sektorn, ofta inspirerade av det privata näringslivet. Det är dels administrativa reformer med en ökad användning av prestationsmått, utvärderingar och dokumentation, dels ideologiska reformer som konkurrensutsättning, införande av marknader och kundanpassning.

Ursprunget är den nyliberala idén att statens inverkan på medborgarens liv ska minska och den offentliga sektorn bli mer effektiv.

Källa: NE

Som en väg till förändring lanserades olika modeller som sammantaget brukar kallas New public management. Mål- och resultatstyrning, avreglering och kundanpassning blev ledord. För att veta att man gjorde rätt skulle allt utvärderas, mätas och dokumenteras – och rapporteras uppåt. Modellerna hämtades från näringslivet och industrin. Ökad konkurrens skulle leda till bättre kvalitet. Decentralisering av besluten och starka ledare skulle få verksamheten att bli bättre och mer effektiv.

Men så kom 90-talskrisen med stora nedskärningar i den offentliga sektorn som följd. För skolans del innebar det att många stödfunktioner runt lärare och skolledare försvann. Samtidigt höjdes kraven på dokumentation och återkoppling.

Ett steg vidare på samma väg togs när skolan blev kommunal och målstyrd i början av 90-talet. Tanken var att lärarna skulle bli mindre styrda än tidigare. I gengäld skulle kvaliteten mätas i efterhand.

Problemet är bara att mycket av det en lärare gör inte går att mäta. Fokus hamnar därför lätt på synliga resultat som betyg, nationella prov, checklistor, enkäter och utvärderingar. När elevhälsan bantades hamnade också mer dokumentation kring elevernas psykosociala situation på lärarna. I och med friskolereformen och det fria skolvalet fick föräldraenkäter och olika jämförelsesiffror mellan skolor ökad betydelse.

De sjunkande skolresultaten var en annan pådrivande faktor till läraryrkets byråkratisering. I takt med att Sverige halkade ner i internationella jämförelser blev politikernas reformiver allt större. Det har inneburit fler betyg, fler nationella prov, nya obligatoriska kartläggningsmaterial, digitaliserad frånvarorapportering, utvecklingssamtal efter mallar och matriser för att följa upp kunskapskrav. Målstyrningen har mer och mer förvandlats till resultatstyrning.

Jonas Österberg har skrivit om tillits­baserad styrning.

– Men det finns sällan något samband mellan ökad styrning och förbättrade elevresultat. Om lärarna inte är med på noterna är det inte säkert att någonting förändras, påpekar Jonas Österberg och beskriver en ond cirkel av ökad styrning och sjunkande elevresultat.

Att en yrkesgrupp har ett högt förtroende i samhället är ett kännetecken på att yrket är en profession. En profession har också ett stort mått av självbestämmande och har verksamhetens utveckling i sin hand. Många aktörer – politiker, huvudmän, forskare och intresseorganisationer – förstår att det är ditåt skolan nu behöver gå. Utmaningen är att hitta modeller som gör att lärarna äger sin egen utveckling samtidigt som huvudmännen och staten får sitt legitima behov av kontroll och granskning uppfyllt.

Flera kommuner har redan tagit steg i den riktningen. I Linköping har forskare knutna till Tillitsdelegationen studerat hur kommunen har arbetat med att utveckla skolan på ett för lärarna och skolledarna mer tillitsfullt sätt. En slutsats man drar är att det behövs en djupgående insikt om lärarnas arbetssituation från nivån ovanför för att det ska uppstå tillit mellan skolans personal och den granskande parten. Av intervjuer med lärare och rektorer framgår också att omdömesförmågan hos personalen på förvaltningsnivå är avgörande för hur deras arbete tas emot ute på skolorna. Och tas det inte emot blir det heller ingen förändring.

Past present future, Olja på duk, 2011. ©Carl Hammoud

Även i Malmö har forskare studerat hur förskoleförvaltningen försöker utveckla förskolan mer ”underifrån”. Genom att skruva lite på strukturerna har avståndet mellan lärarna och förvaltningen minskat och arbetet blivit mer förtroendefullt. Laura Hartman lyfter fram Falun som ett exempel på en kommun som går åt rätt håll genom att medvetet lägga band på sig när det gäller styrningen av lärarna.

– Där har skolförvaltningen varit tydlig med att deras uppgift är att skapa goda förutsättningarna för skolan så att lärare och skolledare kan utöva sitt uppdrag enligt skollagen. Det räcker. Man måste inte som kommun hitta på egna mål och styrmedel. Ofta bidrar bara den typen av lokala ambitioner till att djungeln av styrsignaler som skolan utsätts för ökar, säger hon.

Tillit skapas i relationer som fungerar väl. Att styra innebär för det mesta att någon ska göra något som den annars inte skulle ha gjort. Tillitsbaserad styrning kan därför låta som en paradox. Enligt Jonas Österberg är ett prestigelöst och ärligt förhållningssätt kring de verkliga problemen en förutsättning för att tillit ska uppstå.

– Tillitsbaserad styrning handlar framför allt om att skapa möten och en öppenhjärtig dialog mellan den styrande nivån och de som ska göra jobbet. Men för att komma dit krävs att alla som är med vågar öppna sig och göra sig sårbara.

Samarbetskultur ska premieras

Book, Olja på duk, 2012. ©Carl Hammoud

Förslag från Tillitsdelegationen:

Generella statsbidrag till kommunerna i stället för riktade. Ett sätt att ge bättre förutsättningar för lokala behov.

Frikommunsförsök där 10—15 kommuner under fem år helt befrias från statlig styrning.

Förmågan att skapa tillsfulla relationer till personalen, främja kollegialt lärande och skapa en samarbetskultur ska premieras vid chefstillsättningar.

Kommuner ska anställa administratörer för att ge medarbetare tid att ägna sig åt sitt kärnuppdrag och skapa bra förutsättningar för chefer att utöva sitt chefskap.

Kommuner ska skapa utrymme för medarbetare att bedriva verksamhetsnära forskning.

Kravet på att Skolinspektionen ska förena ett föreläggande med vite tas bort.

Alla artiklar i temat Tillit (14)

ur Lärarförbundets Magasin