Läs senare

Förstelärarna har stärkt professionen

InpassetMed förstelärarreformen har lärarnas auto­nomi ökat både i klassrummet och i skolans organisation. Nästa steg är att få mer inflytande även på policynivå, skriver tre forskare.

01 feb 2019
Illustration: Helena Davidsson Neppelberg

Förstelärare har gjort sitt intåg i svensk skola – men hur gick det sedan? Har de blivit de främsta bland likar? Eller rektors hantlangare? Eller en ny drivkraft bakom skolutveckling? I ett tre år långt projekt, avrapporterat i boken Lärarkåren och förstelärarna – Splittrad, stärkt och styrd profession ­(Studentlitteratur 2019) har vi studerat förstelärare i deras vardag och effekterna av förstelärarreformen. Genom vår studie har vi identifierat sex olika roller som förstelärarna intagit och på vilket sätt dessa roller tagits emot i skolan, från den svåra positionen som ”bäste­lärare” till mer accepterade positioner som ”andrerektor” och ”stöttepelare”. Dessa roller har på olika sätt påverkat lärarkårens autonomi, det vill säga kontroll över sitt arbete, i skolan.

I många fall har förstelärarna fått uppgifter som innebär att de på olika sätt agerar som kunskapsspridare i organisationen.

Att studera en reform som denna bjuder på metodproblem. Ser vi till hur reformen initialt togs emot – inte bara i de sju skolor vi studerade, utan även medialt – så höjdes många kritiska röster. E-post började undertecknas med ”andrelärare Svensson” och reformen beskrevs som en söndra och härska-strategi som drev in en kil i lärarkåren.

Johan Alvehus, docent, Institutionen för service management och tjänstevetenskap, Lunds universitet.

 

Sanna Eklund, doktorand, Förvaltningshög-skolan, Göteborgs universitet.

 

Gustaf Kastberg, professor, Förvaltningshög-skolan, Göteborgs universitet.

Vår studie handlar emellertid inte om åsikter om reformen, utan om vad förstelärare faktiskt gör i sin vardag och vilka effekter det får. Baserat på 111 intervjuer med allt från förvaltnings­chefer och rektorer till lärare och förstelärare, på dokumentation, på tolv skuggningsveckor och på över femtio observationer träder en annan bild fram, en bild som vi sammanfattat i sex olika roller som förstelärarna intagit. Dessa roller är förstås renodlade schabloner, och de flesta förstelärare rör sig inom ramarna för en eller flera roller. Genom att renodla och lyfta fram dem kan vi se hur förstelärarna utmejslat en plats i skolans organisation och effekten av detta.

Bästeläraren är den roll som tydligast påminner om det som var reformens grundidé: En primus inter pares, främste bland likar, med djupare kunskaper som på olika sätt kunde utveckla andra lärare. Det är också på sådana grunder som förstelärarna utsetts – i alla fall sett till formella kriterier. Bästeläraren fortsätter undervisa på samma sätt som tidigare och tanken är att exempelvis kunna coacha andra lärare. Men, med det ”tabu” (ordvalet är hämtat från våra respondenter) som finns kring att lägga sig i andras undervisning blir det svårt för bästeläraren att synliggöra sitt förstelärarskap. Bästeläraren får på många sätt kämpa med sin roll, både i relation till sina kollegor men även i relation till sig själv – ”vad gör jag för att förtjäna detta?” Bästeläraren är den roll som skapar mest konflikter i skolorganisationen.

Stöttepelaren är å andra sidan en person som övriga lärare söker stöd hos och som de ser upp till. Stöttepelarna har ofta varit sådana redan innan de utsågs till förstelärare, och deras nya roll blir ett erkännande av vad de redan gjort. Stöttepelaren ger råd och stöd och finns där för andra, inte minst nya, lärare. Stöttepelaren framstår som ofarlig eftersom hen till skillnad från bästeläraren inte gör anspråk på att vara bättre eller kunna mer, och intar därmed inte en utmanande roll i relation till andra lärares expertis eller autonomi. Stöttepelaren har inte något tydligt extrauppdrag, men vad som skiljer stöttepelaren från bästeläraren är framför allt den legitimitet och status hen har bland de närmaste kollegorna.

Illustration: Helena Davidsson Neppelberg

I många fall har förstelärarna fått uppgifter som innebär att de på olika sätt agerar som kunskapsspridare i organisationen. Detta har blivit alltmer påtagligt över tiden, då många förstelärare i ökande utsträckning jobbar med olika slags projekt, från utvecklingsprojekt inom skolan till utredningar på kommunal nivå. I vissa fall har kunskapsspridarna också varit ämnesföreträdare, en roll som funnits tidigare men som nu ofta hamnat på förstelärare. Kunskapsspridaren har fått en tydlig professionell roll, då ett centralt element i professionalism handlar om att föra fram professionens expertis i olika sammanhang och utveckla dess kunskapsbas.

Medan de tidigare tre rollerna främst handlar om professionen finner vi i andre­rektorn en förstelärare som orienterat sig mot ledningsnivån. Rektorer beskriver ibland förstelärare som känselspröt eller som en förlängd arm ut i verksamheten. Det finns här en informell överenskommelse om att förstelärarens uppdrag handlar om att bistå rektorn, till exempel med administrativt orienterade uppgifter såsom schema­läggning, inköp eller rekrytering. Ett problem uppstår då dessa uppgifter i många drag påminner om de som biträdande rektor har, och här skapas en kon­fliktyta. Andrerektorer tycks vara mer förekommande på skolor där det finns drag av toppstyrning. Andrerektor blir sinnebilden för när professionella yrkesutövare förlorar sin professionella identitet och snarare allierar sig med ledningen.

En annan roll intar försteledaren. Försteledaren har en tydlig drivande roll. Här har försteläraren tagit över centrala ledarroller från rektorn, främst pedagogiskt ledarskap och skolutveckling. Rektorn får då en mer renodlad administrativ chefsroll medan ledarskapet stannar inom professionen. Det är här vi tydligast kan se hur förstelärare aktivt stärker professionen, både i termer av att driva för professionen relevanta frågor men också i att hen blir en slags galjonsfigur för professionen. Försteledaren kan axla ett pedagogiskt ledarskap utan att samtidigt belastas av administration, vilket skapar professionellt utrymme men samtidigt kan betyda brist på formellt mandat.

De roller som blivit legitima är roller som har ganska liten inverkan på icke-förstelärare och som skyddar lärarens autonomi i klassrummet.

Slutligen finner vi exempel på ekvilibrister. Ekvilibrister karaktäriseras av att de har en förmåga att samtidigt ta plats i administrativa och i professionella sammanhang. På så sätt kommer de att fungera som en länk mellan ledning och profession. Ekvilibristerna använder sin roll för att skapa balans i organisationen, och de utnyttjar sin roll mellan lärarkollegiet och ledningen för att åstadkomma detta. De pendlar mellan att ibland agera som försvarare av professionen (som försteledaren) och ibland som övervakare av den (som andrerektor).

Vårt resonemang visar att förstelärarreformen framför allt utvecklat roller på organisationsnivå. I de fall där försteläraren ”lagt sig i” klassrumsarbete förekommer konflikter. Men de flesta av rollerna handlar inte om nya arbetsuppgifter i organisationen, utan om att arbetsuppgifter omlokaliserats och samlats i en enda roll. Detta betyder att även om förstelärare inte haft direkt inverkan på lärares yrkesutövande, så ser vi att de fyller en central roll för professionen. En stark profession handlar nämligen inte bara om yrkeskunnande i vardagsarbetet, utan kännetecknas av att den kan försvara sina intressen på olika arenor.

Vår studie visar tydligt hur förstelärarreformen gjort att lärarnas ställning i skolans organisation stärkts. Det som tidigare utgjort ”steget uppåt” i karriären har varit att bli rektor, och därmed att lämna lärarprofessionen till förmån för rektorsprofessionen. Förstelärarna har genom sina roller som framför allt försteledare och ekvilibrister, men även kunskapsspridare, tagit plats i beslutsfattande organ, blivit centrala länkar i skolans kommunikation och tagit på sig det pedagogiska ledarskapet. Stöttepelaren har hittat ett legitimt sätt att stötta sina kollegor. Vi ser alltså hur flera av de roller som förstelärare skapat stärker lärarnas autonomi på det lokala planet.

Reformens tidiga ambitioner handlade om att premiera skickliga lärare och att få deras kunskaper att spridas i organisationen genom till exempel coachning. Den roll som tydligast speglar detta är bästeläraren. Bästeläraren har dock haft svårt att få ett inflytande över andra lärares undervisning. Men vi ser detta snarast som ett tecken på att lärarnas autonomi i klassrummet förblivit tämligen oantastad – lärarkåren är helt enkelt redan skicklig när det gäller att värna den egna undervisningen, det konkreta vardagliga arbetet. Roller som stöttar lärarna i detta – stöttepelaren, försteledaren och ekvilibristen – har inga svårigheter att hitta sin nisch i organisationen.

Vad kan vi då dra för slutsatser av studien på ett mer allmänt plan gällande reformen? För det första – bara för att en reform på pappret ser dålig ut, och blir medialt utskälld, betyder inte det att den är dålig, eller att den inte har positiva effekter. Vi kan vidare dra viktiga slutsatser om lärarnas autonomi och om lärarprofessionens autonomi. De roller som blivit legitima är roller som har ganska liten inverkan på icke-förstelärare och som skyddar lärarens autonomi i klassrummet, till exempel genom att hantera administrativa frågor. Möjligheterna till inflytande i den enskilda skolan, och i viss mån kommunen, har samtidigt stärkts. Vad som däremot lyser med sin frånvaro är en tydlig roll som bevakar professionens intressen på en kommunal nivå men även regionalt och nationellt.

Här ser vi en utmaning för lärarkåren inför framtiden. Autonomi kan och får inte reduceras till att bara han­dla om det som sker i klassrummet, utan måste försvaras på olika nivåer samtidigt. Om diskussionen om autonomi tillåts stanna vid undervisningen i klassrummet kommer lärarkåren inte att kun­na utvecklas till en mer självständig profession; för att det ska ske måste den bli mer aktiv på ”högre” nivåer, det vill säga inom organisationer men framför allt mellan organisationer, på policynivå. Förstelärarreformen är ett steg i den riktningen, men pekar också ut viktiga vidare steg framåt för lärarprofessionen.

ur Lärarförbundets Magasin