Läs senare

Forskarna som bryter ny mark för pedagogiken

Forskning i framkantEfter serien om historiens pionjärer vänder vi blicken mot nutid och framtid. Vilka forskare kommer vi fortfarande att referera till om 100 år? Först ut i serien är utbildningsfilosofen Gert Biesta.

18 sep 2019
Illustration: Pia Koskela

Den holländske professorn i utbildningsvetenskap Gert Biesta har en holistisk syn på skolans uppdrag och ger, som han själv formulerar det, ”progressiva argument för en konservativ idé”. Han vill nämligen återupprätta den lärarledda undervisningens roll i utbildningen. Men lärarens roll är inte att styra undervisningen mot ett visst förutbestämt inlärningsresultat eller mot ett begränsat antal på förhand specificerade identiteter, som ”den goda medborgaren” eller ”den flexibla livslånga inläraren”. Läraren bör i stället främst utbilda eleverna för frihet, och hjälpa dem att komma fram till hur de kan och vill bidra till världen.

Gert Biesta var redan tidigt intresserad av att bli lärare. Han ville läsa till arkitekt – för att kunna undervisa arkitekter. Grundskolan hemma i Rotterdam gick lätt men på gymnasiet fick han kämpa. Ekonomi var ett av få ämnen där han klarade sig bra och han beslutade därför att studera ämnet på universitetet.

Han tröttnade emellertid snart och bytte till teologi. Efter en svår bilolycka hoppade han av studierna. Han tog ett arbete på sjukhus och läste kurser för att bli röntgensjuksköterska – och blev sedan lärare i fysik vid en sjuksköterskeutbildning. Med tiden skaffade han sig en formell lärarutbildning men lusten att själv lära fick honom till sist att säga upp sig för att studera pedagogik vid universitetet i Leiden. Här blev han intresserad av filosofi och sitt andra år tillbringade han med studier i bland annat logik, idéhistoria och vetenskapsfilosofi.

vem är GERT BIESTA?

Holländaren Gert Biesta är i dag professor vid Humanistiska universitetet i Nederländerna och vid Maynooth university på Irland samt gästprofessor vid Agder universitet i Norge. Han har varit gästforskare eller gästprofessor vid flera universitet i Europa, bland annat i Sverige, bjuds in som talare till konferenser världen över och medarbetar i flera utbildningsanknutna forskningstidskrifter. Han är publicerad på 16 språk.

När han sedan fortsatte studierna i pedagogik var det med ett filosofiskt anslag och han intresserade sig bland annat för Vygotskij, Piaget, Habermas, Dewey och Foucault och Rorty. Sin avhandling skrev han 1992 om Deweys syn på relationen mellan lärande och handlande. Med åren har Gert Biesta kommit att se kritiskt på delar av Deweys tankegods men i stort har han fortsatt värdera Dewey högt.

Sin tunga förankring inom filosofin till trots vill Biesta inte själv kalla sig filosof eller ens utbildningsfilosof utan föredrar att kallas pedagog, och i dag är hans elever lärarstudenter.

En av lärarens viktigaste uppgifter är att få unga att vilja existera på ett vuxet sätt i världen, menar Biesta. Att vara vuxen är att kunna ge sina önskningar en realitetskoll – är de kloka och verklighetsförankrade? Motsatsen till att leva vuxet är att leva egologiskt (en term Biesta hämtat från filosofen Emmanuel Levinas), vilket innebär att vara helt styrd av egots önskningar utan reflektion kring om dessa önskningar verkligen är något bra, för en själv eller för världen.

Gert Biesta är mycket kritisk till den sorts lärarledda undervisning som syftar till kontroll och som grundar sig i en oro över förlusten av auktoritet i dagens samhälle. Auktoritet är en fråga om relation, och inte något som en person kan påtvinga någon annan, påpekar han.

Det räcker inte att bara säga till barnet vad som är rätt eller fel eftersom barnet då bara blir ett objekt för pedagogen och inte ges möjlighet att träna på att vara subjekt. En lärare, menar Biesta, måste visa sina elever tillit, säga till dem att ”jag litar på att du gör detta” trots att man inte har några bevis för att det ska hända. Det öppnar möjligheten för barnet att agera som subjekt. Om man i stället alltid väntar tills man har alla bevis på att eleven är kompetent nog att få tilltro så löper man risken att bara fortsätta skjuta fram stunden då eleven kan få chans att agera självständigt eftersom det alltid går att kräva fler bevis.

Trots sitt mål att återupprätta undervisningen ger Gert Biesta få konkreta råd om hur den bör utformas; han är i första hand en teoretiker. Han ser tre dimensioner i allt lärande: innehåll, syfte och relation. Frågan om syfte är för honom viktigast och mest grundläggande. Det är först när vi vet syftet som vi kan avgöra vilket innehåll som är relevant och vilken pedagogisk relation som är mest lämplig.

Skolans arbete fungerar alltid i relation till tre områden samtidigt: kvalifikation, socialisering och subjektifiering, där det första avser förberedelse för livet som yrkesmänniska och medborgare, det andra att fungera tillsammans med andra människor och det tredje hur eleven kan bli subjekt i sin egen rätt och inte bara förbli objekt för andras önskningar och inriktningar.

Biesta i korthet

Han är kritisk till idén att utgå från elevens egna intressen i undervisningen. En lärares uppgift är att ge eleverna det de inte frågat efter eftersom de inte visste att de kunde fråga efter det.

Utbildning handlar om att åstadkomma rätt mix av kvalifikation, subjektifiering och socialisering: ”Om all pedagogik alltid fungerar i relation till ovanstående områden, då är det rimligt att begära att lärare och andra som är inblandade i att utforma och utöva pedagogik ska ta uttryckligt ansvar för den potentiella inverkan deras arbete har på dem”, skriver Gert Biesta i Undervisningens återkomst.

Det vill säga att det inte går an som lärare att säga att man gör något i klassrummet som bara syftar till att lära eleverna ett visst innehåll eftersom man oundvikligen alltid, medvetet eller ej, också förmedlar idéer som inverkar på elevernas socialisering och subjektifiering. Han menar att detta sätt att förhålla sig bereder svårigheter för en del: många som är intresserade av undervisning är inte intresserade av frihet och de som är intresserade av elevernas frihet ser ofta undervisning som ett hinder för den. Men den som tror att den kan syssla med att bara överföra kunskaper som har med kvalifikation att göra förstör antagligen saker för eleverna inom de andra domänerna, slår Gert Biesta fast.

Kunskap, menar Biesta, är bara ett av sätten att förhålla sig till natur- och samhällsvärlden och med tanke på dagens politiska och ekologiska kriser kanske inte ens det mest fruktbara, viktiga eller frigörande: ”Vår viktigaste fråga är idag inte längre hur vi rationellt ska kunna bekräfta naturens och samhällets värld utan hur vi lyhört ska kunna reagera på och leva fredligt tillsammans med det och den som är annorlunda”, skriver han i Bortom lärandet. Demokratisk utbildning för en mänsklig framtid.

Gert Biesta är alltså inte den som anstränger sig för att passa in i någon fåra – han plöjer envist vidare i sin egen och kanske är det därför han har kommit att betraktas som en av vår tids största utbildningsfilosofer. Han beskriver sig själv som egensinnig när vi möts på ett café i Göteborg. Han är i stan eftersom Konsthögskolan bjudit in honom för att delta i en utvärdering av deras forskning. Gert Biesta dricker kaffe och äter en kanelbulle – något han säger att han lärde sig tycka om under sin tid som gästprofessor i Sverige, först vid Örebro universitet och därefter vid Mälardalens högskola.

– Folk säger att jag är envis. Jag gör det jag tror att jag måste, emot systemet, och ofta har systemet inte tid att jaga mig, säger han och skrattar.

Systemet ska förstås som den akademiska världen, som han ibland upplever som trång.

Han berättar att han är kritisk till idén att utgå från elevens egna intressen i undervisningen. En lärares uppgift är att ge eleverna det de inte frågat efter eftersom de inte visste att de kunde fråga efter det.

Illustration: Pia Koskela

– Lärare ska få elever att möta ett motstånd men det måste vara ett meningsfullt motstånd och inte bara leda till frustration. De måste få stöd att stanna kvar vid det de tycker är svårt för att kunna ta sig igenom det, säger han.

Men att utbilda är en makthandling och lärare måste handskas varsamt med den makten. Målet med maktutövandet ska alltid vara en ökad och ”bättre” frihet för eleverna. Det är i sin ordning att eleverna ibland har tråkigt för sådant är livet ibland, men det får inte leda till explosioner av frustration eller resignation.

– Om man tappar elevernas uppmärksamhet så har tråkigheten gått för långt.

Gert Biesta är också kritisk till konstruktivismen så som den tar sig praktiskt uttryck i klassrummet, han menar att den har gett upp idén att läraren har något att lära eleven. Däremot anser han att konstruktivismen har ett värde som teori om inlärning: att eleven måste ges möjlighet att skapa sin egen mening av den kunskap som förmedlas, för att verkligen förstå.

En tredje kritik riktar han mot det han kallar för ”evidensdiskursen”. Även om det är rimligt att vilja att undervisning har vissa verkningar, att läroplaner ska vara effektiva och att eleverna ska bli goda medborgare och skickliga yrkespersoner så är utbildning alltid något mer än bara produktion, framhåller Biesta:

– Vi lärare ska inte se det som att vi producerar våra studenter. Vi utbildar dem i frihet och för frihet.

Utbildning, menar Biesta, är mycket mer en moralisk aktivitet än en teknisk verksamhet och i stället för att enbart argumentera för en effektiv utbildning bör vi alltid ställa frågan ”effektivt för vad?” och ”effektiv för vem?”

En fjärde kritik riktar han mot ansvarighetskulturen, där lärare och rektorer hela tiden mäts, jämförs och ställs till svars. Ansvarighet, förklarar han, är en apolitisk och antidemokratisk strategi som omdefinierar alla betydelsefulla relationer i ekonomiska termer. ”Till slut står vi där med en situation där system, institutioner och individer anpassar sig till ansvarighetslogikens krav så att ansvarighet blir ett mål i sig snarare än ett medel för att uppnå andra mål”, skriver han i boken God utbildning i mätningens tidevarv. Allt mätande har förvandlat utbildning till ett system av rigid administration. Men vad som är god utbildning kräver värdeomdömen och kan därför aldrig besvaras av mätningsresultat eller forskningsevidens ensamt.

Utbildning handlar för Biesta, precis som för många av progressivismens pedagoger, i hög utsträckning om demokrati. Men bra undervisning i demokrati och medborgarskap räcker inte eftersom elever ju lär genom de situationer de är inbegripna i. Skolan måste därför ha demokratiska strukturer och processer. Eleverna bör få samtala om hur olika intressen och preferenser ska balanseras mot varandra under inkluderande, jämlika förhållanden. Här är Gert Biesta influerad av bland andra Hannah Arendt, Emmanuel Levinas, Zygmunt Bauman och Michel Foucault.

– Det räcker inte att sträva efter att förstå andra kulturer, vi behöver också fostra lust att leva i en demokratisk värld, slår han fast.

ur Lärarförbundets Magasin