Läs senare

Förlorare på flera nivåer

Allt fler elever med svårigheter tas ur sina klasser. Tanken är att hjälpa dem men många av dem halkar efter även i den särskilda undervisningsgruppen. De får ännu svårare att ta sig tillbaka.

09 nov 2011
Förlorare på flera nivåer
FRÅN THE GIRL: UNTITLED #14 LAMBDAPRINT 1997 Julia Peirone

Den bärande tanken i genomförandet av enhetsskolan var att skolans undervisning skulle individualiseras inom klassens ram. Detta eftersom ”en ensidig klassrumsundervisning avpassad efter medelnivån” ansågs medföra ”alltid betydande olägenheter och otillfredsställande resultat för både de svagaste och duktigaste eleverna” (Lgr 62). Genom 1962 års skolförordning blev samtidigt en ny form av specialundervisning möjlig. Den gavs i ”klinik” dit barn med läs- och skrivsvårigheter gick några gånger i veckan för att få stöd individuellt eller i mindre grupp. Specialundervisning i ”klinik” kom i och med Lgr 69 att uppfattas som den mest eftersträvansvärda och en gradvis övergång från stöd i specialklasser till stöd i ”klinik” ägde rum. Samtidigt restes frågan om denna form av specialundervisning verkligen hjälpte alla elever i behov av särskilt stöd. Frågan togs upp av utredningen ”Skolans Inre Arbete (SIA)” (SOU 1974:53). Dess förslag om att skolans arbetssätt och arbetsformer borde förändras och i högre grad anpassas till varje elevs verklighet och erfarenheter, där eleven fick större makt att besluta över sin egen situation, antogs av Riksdagen 1974.Perspektivet togs upp i Lgr 80 som slog fast att ”om en elev får svårigheter i skolarbetet är det nödvändigt att först pröva om skolans arbetssätt kan ändras”. Enligt nuvarande skollag (SFS 2010:800) och grundskoleförordning (SFS 2011:185) ska det särskilda stödet så långt som möjligt ges inom ramen för den ordinarie skolans arbete. Detta föreslogs även av Unescos Salamancadeklaration – framtagen av representanter för 92 regeringar och 25 internationella organisationer – som Sverige skrev under 1994. Och enligt Lpo 94 hade alla rätt att uppnå de preciserade och för alla lika utformade kunskapsmålen.

Den ”inkluderande” ambitionen har emellertid visat sig svår att uppfylla. Att elever undervisas utanför sina ordinarie klasser eller grupper är i dag inget ovanligt, tvärtom. Detta trots att grundskoleförordningen anger att skolan får skilja eleven från sin klass eller grupp endast om det finns ”särskilda skäl”. Det framkommer av min och Ingemar Emanuelssons enkätstudie av rektorer i grundskolan, från 2011. Rektorernas svar visar att någon form av nivågruppering i undervisningen tillämpas i var fjärde skola för äldre (åk 7–9) och i nästan lika många för yngre (åk 1–3) elever och att särskilda undervisningsgrupper är nästan lika vanligt förekommande. Att sådana grupperingar inrättas är vanligare i fristående skolor än i kommunala, både när det gäller äldre och yngre elever.

De vanligaste formerna i de äldre årskurserna är inrättandet av särskilda undervisningsgrupper för elever med koncentrationssvårigheter. Nästan lika vanligt förekommande är grupper för elever med läs- skriv- och/eller matematiksvårigheter och med relationssvårigheter. Sådana grupperingar förekommer även i de lägre årskurserna, dock inte i samma utsträckning.

Det verkar som om man i allmänhet tar mer eller mindre för givet att dessa former av specialundervisning enbart är till hjälp och stöd för de avskilda eleverna. Resultat från våra och andras tidigare undersökningar visar dock att så inte är fallet. Avskiljningen motiveras i verkligheten inte enbart av enskilda individers behov av hjälp och stöd, utan också av behov av att undanröja störningar och hinder i den pågående undervisningen. Den individbundna kategoriseringen i dessa sammanhang får emellertid konsekvenser för de ”speciella” eleverna både vad gäller kunskapsutveckling och självkänsla, oftast i negativ riktning. Att arbeta utanför sina ordinarie klasser eller grupper har visat sig göra att elever känner sig utpekade som mindre värda eller att det de kan inte duger i skolan, vilket tär på deras självförtroende och motivation att lära. Elever med lärsvårigheter har ett större behov än andra av en omedelbar återkoppling med specifika kommentarer som relaterar prestationen i förhållande till målen och hur uppgiften kan göras bättre. När elever tas ut ur klassrummet går de miste om uppgifter och aktiviteter som resten av eleverna får vara med om. De uppgifter som de får arbeta med handlar ofta om något annat än det som läraren faktiskt sätter betyg på.

I en grupp där elever med olika svårigheter i skolan förts samman kan de som har vissa behov eller svårigheter få hjälp före andra, medan resten halkar efter i den gruppen också. När dessa elever ska tillbaka till sin vanliga klass har de kommit ännu längre efter sina klasskamrater, samtidigt som den negativa självbilden har förstärkts och lusten att lära minskat ännu mer. Dessa elever blir då ”förlorare” på flera nivåer eller också förstärks deras ”problematik” ännu mer. Starkast påverkas de elever vars föräldrar inte kan hjälpa dem i hemmet och elever med utländsk bakgrund. Högutbildade föräldrar lyckas ofta se till att deras barn får det stöd och den hjälp de behöver i den ordinarie klassen.

När elever tas ut ur klassrummet bortser man från ett annat mål med skolan: Att man där ska lära sig att vara en god demokrat och samverka med människor och att människor är lika mycket värda fast de är olika. Frågan är dock hur man tränar detta inför livet om de elever som sitter kvar i klassrummet blir mer och mer lika, medan de andra blir mer och mer utanför.

Nyare resultat från vårt projekt visar att elever som har placerats i särskilda undervisningsgrupper uppvisar såväl lägre meritvärde och bristande behörighet till gymnasiestudier som lägre självkänsla och motivation i lärandet.

Elever i skolor vars rektorer uppger att det är vanligt förekommande med extra lärarresurs i klassrummet och som har fått specialpedagogiskt stöd, uppvisar emellertid högre meritvärde, har oftare behörighet och trivs bättre. Att en elev vid enstaka tillfällen arbetar utanför klassen behöver inte innebära en placering i en särskild gruppering. Det är när eleven avskiljs från sin ordinarie klass eller grupp regelmässigt under längre perioder som de negativa effekterna uppstår.

Ett annat huvudresultat i vår enkätstudie är att var sjunde rektor för äldre och lika många för yngre elever anger att medicinska diagnoser har avgörande betydelse för om elever ska få särskilt stöd eller inte. Rektorer i fristående skolor är oftare av den uppfattningen än kollegorna i de kommunala. En diagnos tycks med andra ord ha blivit en viktig bricka i ett spel om resurser. Våra resultat pekar på att en stor andel elever får särskilt stöd i grundskolan. Samtidigt finns det elever som inte får tillgång till stödåtgärder – var femte elev i grundskolans tidiga och senare år – trots att de bedöms vara i behov av sådana.

En diagnos innebär samtidigt ett starkt fokuserande på eleven och främst elevens tillkortakommanden. Resultaten av vår enkätstudie visar att elevers svårigheter i skolan och behov av särskilt stöd uppfattas av praktiskt taget samtliga rektorer som beroende av deras karakteristik – och i den meningen är individbundna. Det är tämligen ovanligt att man ser behovet av stöd som orsakat av undervisningen och/eller de vuxnas/skolans förhållningssätt. Det är exempelvis få rektorer – en av tio – som anser att brister hos läraren eller att klassen fungerar dåligt kan ligga bakom en elevs ”särskilda behov”.

Våra resultat tyder sammanfattningsvis på att användningen av nivågruppering och/eller organisatoriskt differentierad specialundervisning har ökat under 2000-talet, trots ovan nämnda genomgripande läroplansreformer. Även om placeringen av elever i olika grupper utanför den ordinarie klassen eller gruppen oftast sker med elevernas bästa i sikte, tycks konsekvenserna vara de motsatta. Genom att skolor i dag oftare tvingas konkurrera om elever finns en allt större risk att de elever som inte presterar bra, eller som på något sätt uppfattas agera störande, sätts i olika grupper utanför det ordinarie klassrummet för att skolan ska kunna hålla en genomsnittligt hög prestationsnivå i den vanliga klassen. Tidigare studier inom det longitudinella UGU-projektet visar att de elever som får specialpedagogiskt stöd i mer eller mindre segregerande grupper på ett tidigt stadium i skolan, och under en längre tid, trots alla goda föresatser, ofta finner att deras särskilda behov blir permanenta och att deras utbildningskarriär blir ”speciell” och inte alls likvärdig den utbildningskarriär som deras kamrater i de ordinarie klasserna kommer att få.

Villkoret för ”en skola för alla”, att alla barn ska undervisas tillsammans, oberoende av olikheter i förutsättningar dem emellan, vilket också är grundläggande för uppbyggandet av ett demokratiskt samhälle, uppfylls därmed inte. De resultat som framkommit i vår studie ligger i linje med forskningsresultat från andra studier i Sverige och internationellt, vilka vittnar om att många barn av olika skäl inte får lika möjligheter till lärande och därmed löper risken att bli marginaliserade. Samtidigt visar våra resultat att det finns rektorer med en annan uppfattning vad gäller nivågruppering eller organisatoriskt differentierad specialundervisning. Det tyder på att det också finns skolor där man arbetar mer inkluderande än segregerande.

De ökade kraven på bedömningar och medicinska diagnostiseringar som bekräftar att elever är i behov av särskilt stöd hänger antagligen samman med nedskärningar i skolans budget, som under 1990-talet. Skolor kan använda de ”objektiva” resultaten från diagnoser som villkor för tilldelning av extra särskilda resurser. Även detta resultat i vår studie pekar mot en ökad segregering av elever i behov av särskilt stöd snarare än en utveckling mot inkluderande undervisning. Detta är ett tecken på en återgång till mer eller mindre segregerande lösningar samtidigt som det vittnar om att en gammal tradition inom specialundervisningens område, ibland uttryckt som ett psyko-medicinskt arv eller det individbundna perspektivet på elevers behov av stöd, fortfarande är i hög grad levande och förstärks i svensk grundskola av i dag.

Denna slutsats stärks av hur rektorerna beskriver vilka områden som behandlas inom ramen för åtgärdsprogrammen. Dessa områden knyts starkt till elevens individuella problematik. Placering av eleven i liten grupp utanför den ordinarie klassrumsundervisningen föreslås genom åtgärdsprogrammet i tre av tio skolor för äldre elever och i två av tio för yngre.

Våra studier visar på vikten av hur skolsvårigheter – såväl studiemässiga som de som har med anpassning att göra – uppfattas och definieras. Det är av avgörande betydelse om svårigheter enbart förstås som beroende av elevens individuella förutsättningar eller om de också förstås relationellt, det vill säga som beroende av förhållanden på grupp- och organisationsnivå. Det finns ofta djupt liggande ”nedärvda” normer och traditioner i en skolas kultur som har betydelse för hur väl eller i vilken utsträckning en elev kan lyckas i skolarbetet och socialt. Av central betydelse är hur rektor agerar i sin roll som pedagogisk ledare och vilka förhållningssätt till skolans mål, värdegrund och arbetsformer som blir gällande. Detta blir avgörande för förväntningar och syn på skolans möjligheter och begränsningar för hur nödvändigt specialpedagogiskt stöd kommer att utformas. En skolas kultur eller inre pedagogiska och sociala egenskaper, och dessas konsekvenser, påverkas emellertid även av yttre skolpolitiska villkor, som är mer eller mindre gynnsamma för dess verksamhet. Att kontinuerligt analysera konsekvenserna av olika skolors förhållningssätt vad gäller specialpedagogiskt stöd utifrån ett större skol- och marknadspolitiskt sammanhang ser vi som nödvändigt i det fortsatta arbetet, om åtgärder ska kunna föreslås.  

Joanna Giota
är fil dr i pedagogik och docent vid institutionen för pedagogik och specialpedagogik vid Göteborgs universitet. Hon bedriver forskning om olika elevgruppers lärande, motivation, självuppfattning och prestationer i skolan samt de faktorer i skolors kultur som främjar eller missgynnar detta.

 

LITTERATUR

Giota, J, Lundborg, O & Emanuelsson, I (2009): Special education in comprehensive school: extent, forms and effects. Scandinavian Journal of Educational research, 53 (6).

Giota, J, & Emanuelsson, I (2011): Specialpedagogiskt stöd, till vem och hur? Rektorers hantering av policyfrågor kring stödet i kommunala och fristående skolor. (RIPS nr 2011:1). Göteborgs universitet.

Emanuelsson, I, & Persson, B (2002): Differentiering, specialpedagogik och likvärdighet. En longitudinell studie av skolkarriärer bland elever i svårigheter. Pedagogisk forskning i Sverige, 7(3).

 

Detta bygger forskningen på:

Studien Specialpedagogiskt stöd, till vem och hur? Rektorers hantering av policyfrågor kring stödet i kommunala och fristående skolor bygger på enkätsvar från rektorer med ansvar för elever i årskurserna 1—3 respektive 7—9 i såväl kommunala som fristående skolor. Den är gjord inom ramen för STOFF-projektet (Specialpedagogiska stödåtgärder i grundskolan — omfattning, former och effekter) som finansieras av Vetenskapsrådet 2008—2011. STOFF-projektet är en del av det longitudinella UGU-projektet (Utvärdering Genom Uppföljning) vid Göteborgs universitet. De presenterade resultaten bygger på ett urval av cirka 10 000 elever och är att betrakta som nationellt representativa.

Alla artiklar i temat En skola för (nästan) alla (11)

ur Lärarförbundets Magasin