Läs senare

Fördjupar förståelsen för utbildningens väsen

RecensionIdéhistorikern Anders Burman utmanar nyttotänkandet i dagens skola. Essäerna om de stora tänkarna och kunskapens egenvärde bjuder verkligt intressant läsning.

Kultiverandet av det mänskliga – essäer om liberal education, bildning och tänkande

Anders Burman

Daidalos

Idéhistorikern Anders Burman har i sin akademiska gärning aldrig dragit sig för att gå i närkamp med historiens stora tänkare. Essäsamlingen Kultiverandet av det mänskliga är härvidlag inget undantag. Att läsa de stora tänkarna ställer stora krav, men Burman får även en mindre kunnig läsare att känna sig hemma, utan att reducera innehållet till någonting trivialt.

Liksom i flera av Burmans tidigare skrifter är bildningsbegreppet i fokus, denna gång med en exposé över den drygt 150-åriga pedagogiska tradition som kallas liberal education. Centrala inslag i denna tämligen spretiga tradition är uppfattningen att kunskapen har ett egenvärde och att utbildningsinstitutionernas uppgift först och främst är att bilda människor. I en rad essäer tolkar och diskuterar Burman hur olika tänkare inom denna riktning förhåller sig till just dessa inslag.

Till de i svenska skolsammanhang mer välkända torde Martha Nussbaum, Hannah Arendt och John Dewey höra. Den sistnämndes begrepp learning by doing, vilket han för övrigt själv inte lär ha varit särskilt förtjust i, är sedan länge etablerat i den svenska utbildningsdiskursen, men genom två klargörande essäer fördjupas och nyanseras förståelsen för Deweys erfarenhetsbaserade kunskapsutveckling.

Innehållet fördjupar förståelsen för utbildningens väsen, anser recensenten.
Illustration: Sara Frisk

Mindre bekanta för många är antagligen förgrundsfiguren inom liberal education, John Henry Newman, och den svenske tänkaren och folkbildaren Hans Larsson. Den sistnämnde förefaller Burman ha ett extra gott öga till, när han lyfter fram Larssons sekelgamla dimensioner av bildning – medborgerlig, etisk, estetisk och logisk – som funktionella också i aktuella, reformerade varianter av liberal education.

Burman visar sin gedigna kunskap genom att alltid placera in de texter han analyserar i ett idéhistoriskt perspektiv. Detta bidrar till en mycket intressant och välmotiverad läsning för den lärare som vill placera sin praktik på en solidare kunskapsteoretisk grund, till och med om man väljer en annan grund än just liberal education.

Innehållet kan tyckas långt från lärarens vardagspraktik, men fördjupar förståelsen för skolans och utbildningens karaktär. Liberal educations fokus på en gemensam, klassisk tradition kan säkerligen få många att betrakta inriktningen som reaktionär, men Burman visar i stället en nyanserad bild av vad den skulle kunna vara. Han gör det genom att peka på exempel från högre utbildning där förmågan att se saker i historiska, kulturella och politiska sammanhang är grundläggande, oavsett vilket ämne studenterna senare ämnar läsa.

Med tanke på de högt ställda ambitioner som bokens tänkare har, och de utmärkta analyser som Burman gör, vore det emellertid önskvärt att hans egna tankar i bokens avslutning gav en något mer fördjupad bild av hur bildning och lärande skulle kunna gestaltas i dagens skola.

I Kultiverandet av människan är kultiverandet någonting ständigt pågående, ett identitetsskapande och ett livslångt lärande snarare än en examen baserad på nyttotänkande. Detta perspektiv riktar en polemisk udd mot alla försök att skapa den enda vägens pedagogik, menar Burman. I det är hans essäer övertygande och efter läsningen kan man tycka att det skulle vara ett krav att ha tagit del av innehållet i denna bok för alla som vill uttala sig om utbildningens väsen. Det är ett gott betyg!

ur Lärarförbundets Magasin