Ingår i temat
Lärares yrkesetik
Läs senare

Fantasin förklarar verkligheten

I förskolans lekpedagogik handlar det inte om "rätt" eller "fel" svar. Det handlar i stället om att utgå ifrån vad barnen kan och har möjlighet att lära sig när de utforskar omvärldens mysterier. Och då är lusten den viktigaste drivkraften. Men rutinerna i förskolan kan döda lusten. Rutiner och leda går hand i hand, ju mer rutiner desto tråkigare blir det. "Rutiniseringen" leder till ett oreflekterat arbete.

22 maj 2003

Hu, så hemskt! Alfred, fyra år, vågar knappt gå nära, men är samtidigt lite förtjust när Ann-Charlotte Caiman förvandlas från förskollärare till prinsessa och Maj-Lis Aronsson till troll. Han är ganska ny på förskolan Hybelejen i Karlstad, men han har sett dem utklädda och färdigsminkade tidigare – och blivit jätterädd varje gång.

  – Så vi tänkte att det kanske hjälper att han får vara med när vi klär ut oss, berättar Ann-Charlotte Caiman.

Lite senare samlas alla i äventyrsrummet, som just nu tjänstgör som Stora grottan. Men Alfred står utanför med mamma och lillebror som är med i dag. Där inne sitter ju häxan och den tillfångatagna prinsessan! Det hjälper inte att han sett dem klä ut sig.

Hans reaktion ger en bild av barns inre liv; gränsen mellan fantasi och verklighet är flytande. Samma sak är det för fyraåriga Marie som också sett förvandlingen flera gånger; hon står lite bakom de andra barnen och håller en vuxen i handen.

Några barn försöker hjälpa prinsessan ut. Hon vill ju inte gifta sig med någon trollpojke. Men trollet har bundit fast henne. Så hon får bli kvar.

På avdelningen blir det full aktivitet; nu ska barnen skriva till prinsessans vän Axel.

"Till Axel Svärd i Storskogen Kom fort till Valhall. Prinsessan vill bli räddad."

En del barn gör en karta så att han ska hitta. Och Alfred är nu eld och lågor; han vet hur prinsessan ska räddas:

  – Det finns en skorsten med en rutschbana ned i berget!

När Ann-Charlotte Caiman och Maj-Lis Aronsson kommer tillbaka "civila" berättar barnen vad som hänt – trots att de vet att båda två satt utklädda i Stora grottan för en stund sedan.

Det som händer ingår i ett lekpedagogiskt arbetssätt som startar med en saga eller berättelse, den här gången John Bauers "Pojken och äventyret".

  – Vi har en tanke när vi börjar resan, säger Ann-Charlottes kollega Lena Edlund. Sedan kan barnen komma med saker som gör att det blir något helt annat. Att kunna improvisera är viktigt.

Det gäller att följa sin intuition, att lyssna på hur barnen spinner vidare och haka på det. Därför planerar man inte så mycket under höstterminen när temat startar.

  – Barnen ska ha utmaningar hela tiden. Och vi är noga med att invänta dem, betonar Ann-Charlotte. De ska fundera tillsammans.

  – Vi tvingas också reflektera – det är faktiskt barnen som leder oss genom temat, även om vi väljer litteratur och styr till viss del, säger förskollärare Monica Grahn som spelade Rädslan i sitt första temaarbete för tio år sedan.

I temat tar man in bild och form, drama, musik, traditioner, skrivande. Och etik och moral, hur man ska vara mot andra och att alla har rätt att finnas.

Problem i gruppen bearbetas genom temafigurernas karaktärer. Bamse har till exempel fungerat bra. Och Vargen, som gör det mesta tvärt emot, kan visa att både vuxna och barn kan göra fel. Ett tema går i regel över två terminer, en del längre; "Bamse och hans vänner" varade till exempel i två år.

Under processen bygger man tillsammans kanske en sagoskog, gör en luftballong och funderar över hur den kan flyga, hittar på ramsor och annat.

  – Vi har tema varje dag, och även om inte barnen dramatiserar varje dag så pratar de om figurerna hela tiden. De tröttnar inte på det, säger Ann-Charlotte.

De barn som inte vill eller törs vara med drar kamraterna förr eller senare in. Till dess får de vara i utkanten med någon vuxen, så att de känner sig trygga.

  – Vi hör ju också när vi pratar om det efteråt att de har lust att vara med. Och det har aldrig hänt att något barn stått utanför temat.

Lekpedagogiken gör barnen självständiga och öppna, den skapar god stämning och glädje. Den utvecklar också den fria leken och gör barnen mer generösa och tillåtande.

  – Vilket material som helst duger att leka med. Och fantasin vidgar deras tänkande, förr var det mest mamma-pappa-barn, nu handlar rollekarna om figurerna i sagorna.

Det är därför avdelningarna är så långt ifrån en städad och hemlik miljö man kan komma. Det barnen byggt ihop får stå kvar, så att de kan fortsätta leken förklarar Ann-Charlotte.

  – Förr tyckte jag det var jobbigt om det inte var snyggt och ordnat på avdelningen. Men det är ju deras arbetsplats. Det ska inte vara ett hem.

Att vara utomhus är viktigt i varje tema. I skogen "hittar" man ofta skatter eller olika spår, där fortsätter leken bland träd och kojor och pinnar och där dyker det ibland upp någon temafigur.

Det var Gunilla och Jan Lindqvist, forskare och lärare vid Karlstads universitet, som introducerade lekpedagogiken för tretton år sedan. Den bygger på Gunillas arbete kring lek och kultur och på hennes böcker om den ryske psykologen Lev Vygotskijs idéer om lärande.

  – Det viktigaste är lusten att lära, att väcka den, säger hon. Och känslan; den hjälper små barn att tolka samband.

Lusten och känslorna ska sedan kanaliseras mot det Vygotskij kallar människans möjliga utvecklingszon. Begrepp, fakta, färdigheter med mera som ligger inom den kan vi nämligen, med rätt stimulans, lära oss eller utveckla.

Men lika viktigt för lärandet som lusten och känslorna är samspelet mellan människor samt kulturen och samhället omkring oss, alltså våra yttre villkor. För det är i samspel och möten som våra mentala funktioner utvecklas.

Och människorna ska helst befinna sig dels i olika möjliga utvecklingszoner, dels på olika nivåer i samma zon; ett lärande i dialog och samspel ger större utmaningar, fler möjligheter, nya infallsvinklar och – bästa resultatet i form av ökad kreativitet, menar Vygotskij.

  – I lekpedagogikens värld är handling, roller och karaktärer viktiga. Om vuxna och barn utmanar och inspirerar varandra kommer idéerna och utvecklingen att ta helt nya vägar, säger Gunilla Lindqvist.

Och det är just de nya vägarna som är viktiga. En utvecklingsväg sägs till exempel gå från låtsaslek till rollek. Men ser man leken i ett socialt och kulturellt sammanhang får den pedagogiska processen en annan innebörd:

  – Barn söker meningsfulla handlingar. Fast det som gör dem intresserade är inte föremålen; det är berättelsen – inte leken – som ger föremålen och handlingarna betydelse.

När de vuxna gestaltar handlingen och rollerna i lekpedagogiken öppnas barnens lekvärld. I den världen möts det inre och det yttre: fantasi, tanke, språk och handlingar.

Fantasi och verklighet står inte mot varandra, menar Vygotskij. I stället är det fantasin som gör verkligheten begriplig; den tolkar erfarenheter och känslor.

Tanke och känsla hör alltså ihop. Och det är leken som utvecklar tanke, vilja och känsla; i den finns grunden för barns skapande: "Leken är källan till utveckling och skapar den potentiella utvecklingszonen", enligt Vygotskij. I den är barnet "alltid över sin medelålder" och över "sitt dagliga beteende" eller "huvudet högre än sig själv".

Vygotskij delar inte upp barns skapande i olika områden, säger Gunilla Lindqvist och ger ett exempel:

  – Samtidigt som ett barn ritar, berättar det om bilden. Och när barnet spelar teater, skapar det samtidigt rollens text.

Det här går rakt emot idén om att barn inte är "mogna" att klara vissa saker på grund av sin ålder. För eftersom vårt tänkande hänger ihop med vårt samspel med omgivningen, är det lärandet som är förutsättningen för utveckling och inte tvärt om.

På den grunden bygger också förskolepedagogiken i italienska Reggio Emilia. Där är frågorna viktigare än svaren och processerna viktigare än resultaten. Barns frågor möts därför nästan aldrig med "rätta svaret" utan med till exempel "vad tror du själv?"

Det leder till att barnen löser problem och hittar svar på frågor i samarbete med kamraterna, och ibland med hjälp av ett eller annat tips från de vuxna.

Därför låter man barnen arbeta fyra och fyra i grupper som de vuxna sätter ihop med hänsyn till barnens möjliga utvecklingszon på olika områden. De kan också ta hjälp av andra barn om det behövs. Utgångspunkten är att tänkandet är något mer än det som finns i huvudet på varje barn.

Arbetet med teman bygger sedan på att språket–eller de hundra språken, som man talar om i Reggio Emilia – är det som ger kunskap och utveckling. Då finns det inget utrymme för att som vuxen tala om "rätt" eller "fel" svar, bedöma resultaten utifrån någon skala eller försöka lirka fram något man själv tänkt sig att arbetet ska leda till.

I stället handlar det om att utgå från vad barnen kan och har möjlighet att lära sig när de utforskar omvärldens mysterier. Och då är lusten den viktigaste drivkraften.

Alla artiklar i temat Lärares yrkesetik (15)

ur Lärarförbundets Magasin