Läs senare

Ett pågående utforskande av normer

BokrecensionVissa ord slår igenom snabbt och brett. Normkritik är ett sådant ord och begrepp. Vad står det för? I en ny antologi reflekterar lärare och forskare över hur arbetet mot exkluderande normer kan utvecklas.

20 sep 2019

Normkritisk pedagogik – perspektiv, utmaningar och möjligheter

Lotta Björkman & Janne Bromseth (red)

Studentlitteratur

Det är nästan 150 personer i hörsalen vid bokreleasen av antologin Normkritisk pedagogik – perspektiv, utmaningar och möjligheter. Fullt på stolarna och fullt av förväntan. Det är snart tio år sedan begreppet normkritisk pedagogik lanserades genom en antologi med samma namn och det var nog ingen som då förväntade sig det genomslag begreppet skulle komma att få.

Från att ha varit grundat i ett utbildningssammanhang, introducerades sedan begreppet även inom museer, kulturinstitutioner, ledarsidor och politiken. Normkritisk pedagogik transformerades till det mer generella ”normkritik” vilket kom att betyda allt från representation, politisk korrekthet, likabehandlingsplaner och #metoo, till en upptagenhet av att säga rätt termer. Vad den nya antologin nu vill göra är att återta begreppet i sin helhet – normkritisk pedagogik – och klargöra dess ursprung. Detta görs genom en samling av teoretiska respektive praktiknära kapitel.

I bokens inledande kapitel beskriver Janne Bromseth den normkritiska pedagogikens rötter i kritisk pedagogik såsom hos Paolo Freire och bell hooks, men även dess koppling till queerteori och intersektionalitet. Kapitlet är ett efterlängtat förtydligande av den teoretiska grunden och ger en stadga åt inriktningen.

Därefter följer ett antal reflexiva, nyanserade kapitel, av vilka flera behandlar den normkritiska pedagogikens kärna: att fokusera på de normer som exkluderar istället för på de grupper som ska inkluderas. Där toleranspedagogik och andra perspektiv har hanterat just ”de andra” fokuserar den normkritiska pedagogiken på en medvetenhet inför det faktum att vi ständigt rör oss mot, med och genom normer.

Allt handlar om ett pågående utforskande av våra normer, är den röda tråden genom en ny antologi.
Illustration: Sara Frisk

En av få teoriutvecklingar i antologin bidrar Emilia Åkessons kapitel med i sitt introducerande av kroppsmateriella perspektiv. Hon lämnar diskussionerna om språk och begrepp och förskjuter i stället blicken mot kroppar, materialitet och känslor. Det ger läsaren en ordentlig tankeställare. Det känns bra. Elisabet Langmanns diskussion om maktkritik är det andra kapitlet som erbjuder teoretisk fördjupning.

En intressant intersektionell analys, att flera faktorer samspelar i skapandet av maktordning, uppvisar Martin Englund i kapitlet Trevlighetens hegemoni. Det handlar om en skola som på ytan är inkluderande, artig och trevlig men som ändå bär på exkluderande principer.

Baserade på den normkritiska pedagogiken har en stor mängd metoder utvecklats. Dessa övningar har presenterats i metodböcker och används i dag frekvent. Den normkritiska pedagogiken är dock mer än en uppsättning färdiga metoder menar Matilda Persson Sjödell i sitt kapitel. Det viktigaste är att läraren bedriver en undervisning med ett reflekterande förhållningssätt inför såväl normer som färdiga metodmaterial.

Det går inte att bortse från att normkritik som begrepp senaste åren har fått kritik för att främst inkludera dem som säger ”rätt” eller tillhör ”rätt” identitet. Den här antologin bemöter denna utveckling och intar en tydligt pedagogisk position förankrad i kritisk pedagogik. Lotta Björkman, en av antologins redaktörer, diskuterar detta i sitt kapitel på ett initierat sätt. Björkman knyter också ihop bokreleasen med en vision: samhällen förändras inte när människor blir lydiga; samhällen förändras när människor blir lärande. Detta är signifikant för antologins samtliga kapitel. Ett pågående utforskande av normer. Ingen är klar. Ingen är rätt. Alla är vi delar av ett lärande samhälle.

ur Lärarförbundets Magasin