Läs senare

En väg kantad av teknikskrot

Den digitala informationstekniken och internet har funnits i den svenska skolan
under mer än ett decennium, för många ett invant verktyg som används utan större åthävor. Annorlunda var det när tekniken gjorde sin entré.

17 feb 2009

För nästan exakt femton år sedan – den 7 februari 1994 – höll Ingenjörsvetenskaps-akademin, IVA, ett jubileumssymposium med anledning av att man fyllde 75 år. Temat för sammankomsten var ”Människan, tekniken, framtiden” och dagen till ära hade man inbjudit dåvarande statsministern och Moderat-ledaren Carl Bildt. Statsministern skulle hålla ett anförande och som titel för dagen hade han valt ”Sverige mot IT-toppen”.
        Som redan rubriken avslöjar rörde det sig om ett hyllningstal till den nya digitala informationstekniken.       I patosfyllda och drastiska formuleringar förkunnade Bildt att det gamla industrisamhället nu var till ända och att vi befann oss mitt i en snabb förändringsprocess av världshistoriska mått. Framför Sverige låg oändliga möjligheter till välstånd, ökad tillväxt och förbättrad välfärd. Men samtidigt underströk statsministern att det var av helt avgörande betydelse att hela samhället kunde mobiliseras för den nya tekniken. I annat fall hotade undergången runt hörnet.
        Bildts tal vid IVA har i efterhand betraktats som ett startskott för det fenomen som inte sällan benämns IT-bubblan. Nästan omedelbart utbröt en febril aktivitet på många håll inom politik, näringsliv och förvaltning. Under de kommande åren vällde sedan en störtflod av mer eller mindre teknikutopiska idéer fram i offentligheten. Borta var de dystra stämningar som utmärkt det tidiga 1990-talet, med nedskärningar och svåra statsfinansiella problem. I stället florerade ett överflöd av hoppfulla och framtidsinriktade budskap, associerade med begrepp som ”kunskapssamhället” och ”den nya ekonomin”.

Denna utveckling bröts tämligen abrupt när börsen plötsligt fick punktering under våren 2000. Nu präglades offentligheten i stället av skepsis och kritik. Borta var de mest idylliska framtidslandskapen och borta var den mest översvallande entusiastiska tekniktron.
        Hur kom då IT-bubblan att påverka diskussionen om den svenska skolan? Jag har i ett nyligen avslutat forskningsprojekt försökt att besvara den frågan. Visserligen har det vid det här laget skrivits en hel del om de stora och ekonomiskt välgödda satsningar på datoriser-ing av den svenska skolan som gjordes under den andra halvan av 1990-talet. Såväl KK-stiftelsens projekt som det senare och bredare anlagda ITiS har belysts från olika håll, inte sällan med ganska kritiska rapporter som resultat. Men ingen har närmare undersökt hur det gick till när den svenska lärarkåren idé-mässigt skulle mobiliseras under IT-bubblans dagar. Ingen har mer utförligt studerat den retorik om IT och lärande som odlades.
        För att i någon mån råda bot på detta underskott har jag koncentrerat mig på det som skrevs i den skolfackliga pressen. Jag har gått igenom åtskilliga hundra artiklar i Skolvärlden och Lärarnas tidning från perioden 1994–2000. Utifrån detta material har jag kunnat dra ett antal intressanta slutsatser.

Till att börja med står det klart att talet om IT i skolan i hög grad präglades av en specifik bild av lärarkåren. Den bild som tonar fram i artiklarna är nämligen att lärarkåren betraktades som trög och konservativ av myndighetspersoner, politiker, journalister och teknikvurmare. Datorerna hade sedan länge funnits närvarande i samhället i övrigt. Men i skolan hade man – trots ett flertal satsningar från tidigt 1970-tal och framåt – stött på patrull i varierande grad. Nu gällde det att åtgärda detta glapp mellan skolans värld och det omgivande samhället.
        Hur såg då mobiliseringen av lärarna ut på detaljnivå? Ja, i artikelmaterialet kan man tydligt urskilja tre olika retoriska strategier. Man kan säga att det här rör sig om tre skilda sätt att övertala lärare om datorernas förträfflighet. Men det är då viktigt att notera att strategierna inte är medvetet uttänkta. Snarare utgör de ett slags argumentationsmodeller som cirkulerade mer eller mindre fritt i skoldebatten, modeller som på många håll övertogs och användes helt utan kritisk reflexion.

För det första gällde det att undervisa och överföra fakta om hur tekniken fungerar. Denna typ av retorik knyter tydligt an till ett från upplysningstiden nedärvt sätt att avdramatisera teknik och vetenskap genom att vädja till förnuft och rationalitet.
        För det andra var retoriken också inriktad på att väcka positiva känslor och på att entusias-mera. Denna sorts retorik var den i särklass vanligaste under IT-bubblans dagar, vilket inte minst torde hänga samman med decentraliser-ingen av skolväsendet och med den minskade möjligheten att styra med direkta direktiv från central ort.
        För det tredje förekom det också en typ av artiklar i den skolfackliga pressen som var inriktade på att uppväcka lärarkåren genom att beskriva missförhållanden, till exempel bristande fortbildning. I de texter som följde det sistnämnda mönstret hamnade läraren inte sällan under direkt känslomässig press – om du inte kastar dig på IT-tåget kommer du att blir stående kvar på en tom och över-given perrong.
        Den samlade effekten av den retorik om IT i skolan som odlades under andra halvan av 1990-talet var att de kritiska perspektiven i hög grad sattes på undantag. Det finns i artikelmaterialet mycket få exempel på mer djuplodande och ifrågasättande skildringar av informationsteknikens effekter, trots att många utvärderingar och rapporter visat att införandet av datorer och internet i klassrummet var långt-ifrån problemfritt.
        I stället framstår tekniken inte sällan som det allena saliggörande botemedlet mot allsköns sjukdomar. Med teknikens hjälp skulle urgamla pedagogiska problem lösas, och med dess hjälp skulle skolarbetet förnyas i en explosion av dittills aldrig skådad nyfikenhet, kreativitet och inspiration. Med tekniken skulle det också bli möjligt att bedriva skol-arbetet effektivt och rationellt, till fromma för ekonomin och tillväxten. Först när luften gick ur IT-bubblan blev diskussionen något mer sansad och balanserad. Kritiska reflexioner nådde nu ytan i den offentliga debatten.

Pedagogen Larry Cuban har i ett par intressanta studier kring teknikkampanjer i den amerikanska skolan pekat på det missvisande i de seglivade föreställningarna om lärarkåren som bakåtsträvande. Teknikentusiasterna saknade nämligen nödvändiga insikter i hur lärarens vardag och yrkesutövning fungerar. Mina resultat från det svenska sammanhanget pekar i samma riktning. Det är tydligt att lärare endast är benägna att ta till sig och använda sig av ny teknik när de finner den vara till gagn för undervisningen. Tekniken måste tydligt och utan en alltför stor arbetsinsats visa sig kapabel att bidra positivt till det pedagogiska arbetet. Det idémässiga trycket från politiker, myndigheter och kommersiella intressenter spelar då mind-re roll, och det är också förklaringen till att utbildningsväsendets väg genom 1900-talets historia är kantad av allehanda teknikskrot. Man kan dock inte kalla en sådan prioritering för konservativ. Snarare tycks den bottna i lärarnas yrkesutövning och i deras omsorg om eleverna.
        Som historiker är man ofta en aning skeptisk till idén om att det skulle vara möjligt att dra lärdom av det förflutna. Men om jag ändå skulle lyfta fram någonting sedelärande ur denna berättelse så är det vikten av att skol-diskussionen upplåter ett utrymme för reflexion över den konkreta klassrumspraktiken. 

ur Lärarförbundets Magasin