Läs senare

”En läsande klass” är ett hemmabygge utan vetenskaplig grund

Studiematerialet "En läsande klass" skickas ut kostnadsfritt till alla landets skolor. Men materialet har allvarliga brister, skriver forskarna Ulla Damber och Jan Nilsson.

25 Sep 2014

Bild: Ulf Frödin

Sedan en tid finns materialet En läsande klass kostnadsfritt tillgängligt på nätet för alla landets skolor. Dessutom har materialet skickats ut som gratismaterial till alla skolor, något som kan tolkas som ett påbud om användande av materialet. Det är en tolkning vi vet förekommer och att lärare runt om i landet av skolledningen tvingas att använda materialet, även mot sin vilja.
En läsande klass är tänkt som en studiehandledning kring frågor som rör läsförståelse i årskurs 1–6. Vi menar att det finns flera påtagliga problem förknippade med materialet. För det första framgår det inte vem eller vilka som ligger bakom det eller hur det har finansierats. Martin Widmarks förord är allmänt hållet och ger inga ledtrådar på den punkten. På flera ställen i handledningen benämns den som en bok men något förlag eller ISBN-nummer finns inte angivet, vilket väl får betraktas som en regel när det gäller utgivning av böcker. Vi frågar oss alltså vilka intressen som finns i bakgrunden.

För det andra har materialet uppenbara brister när det gäller formalia och vetenskaplig förankring. Widmark talar i förordet om ”modern forskning” men anger inte vilken forskning han avser. Själva handledningen inleds med en sidas bakgrund där man bland annat nämner Palinscar och Browns forskning om reciprocal teaching och forskarna Monica Reichenberg och Barbro Westlund, men referenser saknas. Vid närmare granskning visar det sig dessutom att det är si och så med forskningsanknytningen, då Widmark tycks ha gjort sina egna tolkningar av Palinscar och Brown med påföljd att vetenskapligheten i materialet minst sagt kan ifrågasättas.

I slutet av handledningen finns en litteraturlista som innehåller drygt 50 titlar. I själva handledningen görs inga referenser till någon av dessa böcker. Litteraturförteckningen kan alltså betraktas som vetenskaplig fernissa. I förordet tackar Widmark de ”samarbetspartners som har gjort denna långsiktiga och kraftfulla satsning möjlig”. I den uppräkning som följer nämns bland annat Monica Reichenberg och Barbro Westlund. Båda dessa forskare dementerar att de medverkat i framtagandet av materialet. Westlund har också i en offentlig föreläsning riktat skarp kritik mot delar av själva handledningen. Bristen på vetenskaplig förankring gör att det är svårt att ta det som sägs i handledningen på särskilt stort allvar.

Studiehandledningen, som är författad av fem grundskollärare, kan beskrivas som en oändlig tipskatalog eller receptsamling där färdighetsträning, teknik och form är det centrala. Låt oss ge två exempel:

På sidorna 66–67 föreslås att eleverna under en lektion ska arbeta med temat ”Berättelser av Helena Bross”. När läsningen är avslutad ska eleverna sammanfatta texten med hjälp av frågorna: ”Vad hände först? Vad hände sedan? Vad hände sist?” Den typen av uppgifter leder enbart till reproduktion av textens yttre struktur och inte till förståelse som går bortom texten.

På sidan 16 talas om olika sätt att läsa, varav ett är ”Fingerläsning – under högläsning följer läsaren med i texten med fingret”. Anvisningar av det slaget kan beskrivas som genant banala. Lärare riskerar på så sätt att avprofessionalisera sig själva i stället för att läraryrkets status ökar.

Att litteraturens primära funktion är att den ska vara en källa till kunskap och förståelse nämns inte. Detta är helt logiskt eftersom författarnas primära syfte är att eleverna ska träna sig på läsförståelse. Den eventuella förståelse som eleverna utvecklar genom läsningen ska däremot inte användas till något. När eleverna har tränat sig på att förstå en text går man raskt vidare till nästa som rent innehållsligt inte har något med den förra texten att göra.

Såväl läsning som läsförståelse innefattar oerhört komplexa processer där såväl yttre som inre påverkansfaktorer samverkar. I detta material ges en synnerligen förenklad bild av vad undervisning om läsning och läsförståelse handlar om. Att lärares och elever metaspråk om läsförståelse marginaliseras till ”Läsfixarna” ser vi som ett hot mot stärkandet av vetenskaplig förankring i svensk skola.

Textvalet i studiehandledningen förefaller slumpmässigt. Vår övertygelse är att skickliga lärare väljer texter med utgångspunkt från de behov, förutsättningar och intressen som finns bland eleverna i den aktuella klassen.

Det finns forskning inom receptionsfältet som visar att man ska vara försiktig när det gäller att utveckla en framställningsmedveten reception bland yngre elever. Målet ska inte vara att eleverna ska lära sig att tolka litteratur, målet ska vara att eleverna via tolkning av olika texter ska utveckla förståelse om sig själva och sin omvärld.

Studiehandledningen kan närmast beskrivas som ett mångordigt hemmabygge. Konsekvenserna om lärare väljer att följa den kan mycket väl bli att deras elever blir uttråkade och instrumentella eftersom de uppgifter som föreslås återkommer med monoton regelbundenhet. Lässtrategier ska användas när de behövs, när de fyller en funktion för eleven, inte som instrumentell träning av strategier i sig där innehållet i texterna hamnar i bakgrunden! Sådana aktiviteter påverkar knappast elevernas läs-engagemang, läsglädje och läsförståelse i positiv riktning – snarare tvärtom. 
 

ur Lärarförbundets Magasin