Läs senare

En hel bok utan tillstymmelse till entusiasm är en bedrift

Foto: Twenty20

PISA under 15 år – resultat och trender 

Ulf Fredriksson, Karl Göran Karlsson & Astrid Pettersson (red)

Natur & Kultur

Ingen är fri från fördomar eller ­känslor. När antologin Pisa under 15 år – resultat och trender publicerades blev jag peppad på att bearbeta mina förutfattade meningar om Pisa-undersökningarna som torra tabeller baserade på en rationalistisk kunskapssyn. Jag tänkte, att eftersom författarna investerat så mycket tid och kunskaper i Pisa vill de väl nu efter 15 års arbete säga något passionerat och viktigt. Men… nej. Först det positiva. Boken är främst deskriptiv och beskriver vilka forskare som var involverade, Skolverkets roll, vilka ämnen som testades vilket år och så vidare. Författarna, de främsta Pisa-experterna i Sverige, förmedlar en gedigen och trovärdig bild.

I 13 kapitel går de igenom olika aspekter, som kritiken mot Pisa, och hur elevernas socioekonomiska förhållanden kan påverka deras resultat. I Sverige var resultaten i Pisa-undersökningen 2012 rekordlåga vilket skapade en intensiv offentlig och politisk debatt. Detta är ett av många intressanta spår som boken hade kunnat cirkulera kring för att skapa givande fördjupning. I stället verkar kapitelindelningen i boken vara skapad utifrån en förutbestämd mall som sedan följts till punkt och pricka.

Ett flertal av de gånger jag reagerar på en intressant ingång hastar texten snabbt vidare som om den inte vågar hota den överordnade strukturen. Jag ropar förtvivlat till boken: stanna kvar, gräv vidare! I stället ges stort utrymme åt att presentera stora mängder okontroversiella, okommenterade resultat. När jag läser innehållstunna avsnitt såsom Nordiskt samarbete, sänder jag onda tankar till förlaget som slösat trycksvärta på detta.

Mest irriterad blir jag dock på stilen. Det är en bedrift att lyckas skriva en hel bok utan att uttrycka en tillstymmelse till entusiasm eller fascination. Kapitelindelningar, meningsbyggnad, ja till och med förordet är författat med en förbluffande instrumentalism. Inte så mycket som ett kommatecken är skrivet i affekt.

Här menar jag att författarna försummar sin chans till att skapa ett intresse för Pisa. Jag är högst seriös i denna affektiva kritik; böcker ska engagera och det kan de göra samtidigt som de förmedlar korrekta fakta.

Mest irriterad blir jag över att författarna lät mina fördomar bli bekräftade: Pisa var stelbent, torrt och baserat på en rationalistisk struktur.

Suck. Synd. Ledsen smiley.

ur Lärarförbundets Magasin