Läs senare

En hårt vinklad och tendentiös bild av svensk skola

Varje försök till ifrågasättande, varje ansats till nyansering har reflexmässigt getts etiketten "flum" och därmed inte bemötts sakligt, utan i stället förringats och inte sällan förlöjligats.

25 Feb 2011

All samhällsdebatt handlar om att skapa bilder. Slagkraftiga bilder som lyfter fram och tydliggör de problem eller aspekter på en fråga som man vill ska hamna på den politiska dagordningen. Man kan säga att det handlar om att konstruera en slags ställföreträdande verklighet.
Verkligheten – om den nu ens existerar i bestämd form – är ju så mångfacetterad och komplex att den egentligen inte går att gestalta i en samlad, rättvisande beskrivning. Den väller fram omkring oss i ett oavbrutet flöde av händelser och skeenden. Omöjlig att överblicka, omöjlig att fånga in. Den antar dessutom skilda skepnader beroende på vilken utkikspunkt man har.

Men det är trångt på den offentliga scenen. För att nå ut och få genomslag gäller det att renodla bilderna, rensa bort nyanser och gråtoner och annat som stör utsikten, så att de framstår så entydiga och lättfattliga som möjligt. Att spela på missnöje eller måla upp katastrofscenarier är patenterade framgångsvägar. Och alla aktörer med självaktning – partier och intresseorganisationer, myndigheter och företag – omger sig med staber av pr-folk, spin doctors, mediestrateger och kommunikatörer för att få sin hett efterlängtade stund i det mediala strålkastarljuset.

Ett av de mer framgångsrika exemplen på den här strategin är naturligtvis de senaste tio, femton, ja snart tjugo årens svenska skoldebatt. Med imponerande målmedvetenhet och, inte minst, uthållighet har den hårt vinklade och tendentiösa bilden av den havererade svenska skolan matats ut i offentligheten.

Det har genomförts med en effektivitet och en beslutsamhet som nött ner allt motstånd längs vägen. Varje försök till ifrågasättande, varje ansats till nyansering har reflexmässigt getts etiketten ”flum” och därmed inte bemötts sakligt, utan i stället förringats och inte sällan förlöjligats.

Den här kampanjen – för det är en politisk kampanj, inte en politisk sakdiskussion – har varit så framgångsrik att den i princip lagt beslag på allt tolkningsutrymme. Det är nästan inte längre möjligt att diskutera skolan utifrån andra, alternativa utgångspunkter.

Bilden har ersatt verkligheten.

Bilden är verkligheten.

Bilden har förvandlats till sanningen om tillståndet i den svenska skolan. Därmed utgör den också den självklara – ja, den enda – utgångspunkten för en diskussion om vad som behöver åtgärdas för att komma till rätta med problemen. Och eftersom rättningen i ledet är total över hela det politiska fältet, så handlar debatten enbart om detaljer i lagda förslag, aldrig om övergripande skolpolitiska frågor.

Men när bilden av en verksamhet börjar leva sitt eget liv, när den förväxlas med verkligheten uppstår också andra, allvarliga problem. Hela föreställningen om det havererade och misslyckade svenska skolsystemet formades och skapades i en politisk oppositionsställning. Dess främsta företrädare, Jan Björklund, har byggt hela sin politiska profil och karriär på den. Och att driva den hårdföra linjen med hela dess aggressiva retorik i opposition är ju tämligen oproblematiskt och till intet förpliktande.

Men vad händer när man har lyckats? Vad händer när man ska byta position från frän kritiker till ansvarigt statsråd? Ett steg är naturligtvis att inleda ett förändringsarbete. Vilket också har skett i ett rasande tempo. Den största reformvågen på årtionden sveper över utbildningsväsendet. I vilken mån den kommer att lösa skolans problem och visa vägen mot framtiden är en öppen – och helt annan – fråga.

Men det som också skedde var att bilden av skolan fördes in i regeringskansli och utbildningsdepartement och på så sätt gavs en slags officiell status. Mycket energi lades på att bekräfta bilden – nu med regering och myndigheter i ryggen. Det handlade om att göra den egna bilden till officiell historieskrivning. Allt med ett enda fokus: brister och tillkortakommanden.

Nedläggningen av Myndigheten för skolutveckling, vars uppdrag faktiskt var att arbeta med utveckling av verksamheten, tillsammans med inrättandet av Skolinspektionen gav en tydlig signal om inriktning. I granskning efter granskning har Skolinspektionen rapporterat om tillståndet i den svenska skolan – och med ett avgörande fokus: brister och tillkortakommanden. Genomlysningen har varit massiv. Inte på något annat samhällsområde har granskningen varit lika ingående och omfattande. Och resultatet har, inte oväntat, blivit att bilden av skolan som misslyckad inte bara befästs – den förstärks.

Men ett kanske än allvarligare problem är det närmast schizofrena drag som präglar den bild som har skapats av skolan – och nu även institutionaliserats. Å ena sidan bilden av en havererad verksamhet som utmärks av undermåliga kunskaper och allmänt kaos, å andra sidan en lärarkår som beskrivs som en av de viktigaste yrkeskårerna i landet och värd en högre status. Å ena sidan en lärarutbildning som är genomusel och under all kritik, å andra sidan lärare, som kommer ut från just den utbildningen, som i praktiken ska genomföra alla de reformer som ska förverkliga en skola i världsklass. Å ena sidan en utbildningsvetenskaplig forskning som medvetet nedvärderas och ignoreras, å andra sidan en ny skollag som slår fast att verksamheten ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

Bilden går inte ihop. Och frågan är given: Hur länge kan man, med trovärdigheten i behåll, svärta ner en verksamhet utan att kritiken smittar av sig på den yrkesgrupp som faktiskt bedriver den? Och vilka effekter får det på den yrkeskår som drabbas?

Men lika mycket undrar jag när det blir en bumerang som slår tillbaka med full kraft?

”Det är inte med triumf” …

… skriver idéhistorieprofessorn Sven-Eric Liedman i sin nya bok Hets! En bok om skolan, ”inte ens med skadeglädje, som jag uttalar övertygelsen att 2010 års skola kommer att misslyckas. Misstag av den storleksordningen är tvärtom både sorgliga och kostsamma, och det kommer att kräva stor energi att skapa en ny och bättre tingens ordning.”

ur Lärarförbundets Magasin