Ingår i temat
Hållbar lärare
Läs senare

En gång lärare alltid lärare

Hållbar lärareLärare trivs och stannar länge i yrket. Möjlighet till variation, vidareutbildning och tillfälliga pauser är ofta avgörande. Det visar en studie av lärare under ett kvarts sekel.

Ta mig hem till en plats där jag hör hemma. Blandteknik, 2011. ©Sara Nilsson

På nyåret 1993 stod 87 nyutexaminerade ”1–7-lärare” på trappan ut i yrkeslivet vid dåvarande Högskolan i Kalmar (nu Linnéuniversitetet). Tjugotre år senare (2016) vet vi att 63 procent av dem fortfarande jobbar som lärare. Vad har fått dem att fortsätta? Vad har fått deras forna klasskamrater att välja andra yrkesbanor och vad sysslar de i så fall med? Tack vare ett unikt material – inledningsvis insamlat av en nyfiken metodiklärare (jodå det fanns sådana 1993!) och därefter överlämnat till oss – har vi haft möjlighet att, genom enkäter och intervjuer, följa gruppen under tjugofem år i yrkeslivet.

Frihetsgraden och handlingsutrymmet verkar ha beskurits väsentligt. Trots det verkar förväntningarna på att läraryrket ska präglas av ett stort mått av professionell frihet grundmurade.

Frågeställningar som besvarats under åren har bland annat handlat om vilka lärartjänster de haft, om förväntningar på yrket, om förhoppningar som infriats eller grusats och om svårigheter och glädjeämnen i lärarlivet. Vi får också veta när, om och varför deras yrkesbana tar en ny riktning. Vad som framstår som särskilt unikt är den höga svarsprocenten, våren 2017 har vi fortsatt kontakt med 82 procent av den ursprungliga gruppen.

Vår studie har en hel del att säga om lärares rörelser inom, från och tillbaka till yrket. Även hur lärarna över tid upprätthåller sitt engagemang och förhåller sig till arbetets mening. Med andra ord kan studien ge oss kunskap om vad som ser ut att påverka lärares hållbarhet.

Per Lindqvist och Ulla Karin Nordänger

är professorer i pedagogik vid Linnéuniversitetet. De driver forskningsmiljön Lärares arbete, där lärare, deras arbete, arbetsvillkor, profession, kunnande och karriärer samt frågor om lärarutbildning och rekrytering till yrket studeras. De leder också forskningsprojekten Vägskäl — en longitudinell studie av val och ideal i lärares yrkesbanor och Avlastning av lärare? En studie av lärare, lärarassistenter och förhandlingar om professionella gränser.

I den allmänna debatten hävdas ofta att lärare flyr yrket i allt högre grad. Arbetsmarknadsekonomiska rådet visar emellertid i sin rapport Dags för större lönespridning? att detta är en missvisande bild. Tvärtom stannar lärare längre i yrket i dag än tidigare. Att byta jobb är betydligt vanligare bland till exempel civilingenjörer, ekonomer och jurister. Även i vår studie ser vi att utflödet från yrket inte kan ses som exceptionellt högt.

Så kan vi till exempel se att verkningsgraden av lärarutbildningen, mätt i termer av hur stor del av den sammanlagda arbetstiden över alla verksamma år som de forna lärarstudenterna ägnat åt undervisning, är så hög som 75 procent. Vi kan också se att lärarutbildningens samhällsnytta kanske är större än vi tror. Några av lärarna slutar visserligen undervisa men ägnar sig i stället åt annat arbete inom utbildningsväsendet, till exempel skolledarjobb.

Tittar vi närmare i materialet ser vi att endast nio procent av den totala arbetstiden över åren ägnas åt yrkesarbete som ligger helt utanför utbildningssektorn. Även i dessa fall beskriver de avhoppade lärarna att de fortsatt har användning av sin lärarutbildning och att de – på sätt och vis – fortfarande känner sig som lärare. Flera av dem är starkt engagerade i utbildningsfrågor. Genom att till exempel vara kontaktperson i Bris kan före detta lärare fortfarande bidra med sin (lärar-)professionella expertis till samhället.

Jämfört med andra yrkesgrupper framstår alltså lärarna som relativt hållbara. Men vi kan kanske inte nöja oss med detta? Lärarförbundet visar i skriften Frånvarorapporten att det trots allt finns cirka 38 000 utbildade lärare i riket som lämnat yrket och skulle behöva återrekryteras i tider av lärarbrist. Relevant är att fråga sig: Vilka slutar? Av vilka anledningar? Skulle det gå att locka tillbaka dem? I några delstudier har vi särskilt intresserat oss för avhopparna. När vi närmare studerar dem ser vi att de är en relativt heterogen grupp som egentligen inte uppvisar några skillnader gentemot dem som stannar kvar i yrket. Varken individernas inställning eller organisationens villkor verkar, på ett generellt plan, vara det mest avgörande för att verkligen lämna yrket.

I naturen, papier mache, 2016. ©Sara Nilsson

Yrkesbanornas brytpunkter framstår i stället som ganska odramatiska processer över tid där val att stanna eller lämna ofta görs av slumpmässiga, pragmatiska eller biografiska skäl. Lärare slutar, permanent eller temporärt, för att de får ett alternativt erbjudande (oftast inom utbildningsväsendet), för att partnern har erbjudits nytt jobb i en annan kommun, för att de vill studera eller för att de har andra alternativ till sysselsättning i till exempel familjeföretag.

När vi 2013 ställer frågan om de skulle kunna tänka sig att återvända till läraryrket svarar 60 procent av dem som slutat att de skulle överväga att göra det. Under de två senaste åren har några av dem verkligen gjort slag i saken och återvänt till läraryrket efter lång tid, men närmare granskning indikerar att de reella möjligheterna att få tillbaka flertalet avhoppare är ganska små. Särskilt gäller detta för dem som lämnar yrket de första fem åren efter utbildningen. Här kan vi bland annat se att det för flera finns en dålig överensstämmelse mellan den bild man har av sig själv och den kollektiva professionsidentiteten. Man anser sig inte ”passa in” bland andra lärare. Dessutom finns också alternativa karriärvägar med i bilden redan innan eller under lärarutbildningen.

I våra longitudinella data syns att lärar­arbetets villkor har förändrats under de senaste 25 åren. Runt millennieskiftet ändrar svaren karaktär. De kopplas nu alltmer till negativa erfarenheter av yrkets villkor. En dramatisk ökning av uttalanden som rör alla ”runt-omkring-uppgifter” blir tydlig och den ökade arbetsbördan kommenteras flitigt. Frihetsgraden och handlingsutrymmet verkar ha beskurits väsentligt. Trots det verkar förväntningarna på att läraryrket ska präglas av ett stort mått av professionell frihet grundmurade.

Före examen beskriver närmare 80 procent av lärarstudenterna övervägande positiva förväntningar på sitt kommande yrke, de flesta handlar om ett stort mått av eget handlingsutrymme. Man förväntar sig ett ”fritt och bra jobb” där man får ”använda sin kreativitet” och ”pröva idéer”. När frågan om förväntningar återkommer efter tjugo år (2013) kan vi konstatera att dessa fortsatt är nästan lika höga som innan examen. Nu svarar mer än 70 procent av dem som fortfarande arbetar som lärare att de har övervägande positiva förväntningar på sin framtid som lärare. Entusiasmen finns alltså kvar! Det är inga uppgivna lärare som beskriver sin framtid tjugo år in i yrkeslivet.

Fältstudier papier mache, 2016. ©Sara Nilsson

Kategorin ”övervägande positiva förväntningar på yrket” måste 2013 emellertid delas i två undergrupper: De som ser framåt med förhoppningar om att ett ganska dystert nu-läge ska förändras till det bättre (cirka 40 procent av fortsatt verksamma lärare) att ”man får arbeta med det man utbildade sig till” och att läraryrket ”återfår sitt värde” samt de som lämnar svar som helt saknar en sådan negativ bottenklang, de som ser framåt med tillförsikt om att yrket ska fortsätta ”vara utvecklande”. I den senare gruppen, som utgör närmare en tredjedel av de fortsatt aktiva lärarna, kan vi se att lärarna upplever att de – nu tjugo år in i arbetslivet – har ett ganska stort mått av professionellt handlingsutrymme. De har varit inbegripna i skolutvecklingsprojekt och vidareutbildning, de har deltagit i forskningsutbyten och samverkan med högskolor och flera har omfattats av de nya karriärtjänsterna.

Vi kan alltså se tendenser till en uppdelning av medlemmarna i yrket där en knapp majoritet upplever sig fråntagna professionella frihetsgrader medan andra upplever en hög grad av professionellt handlingsutrymme. Resultatet visar för det första att strategier för att göra lärararbetet mer hållbart bör förhålla sig till att en tudelad professionell identitet har börjat utvecklas i kåren. Strategier som tilltalar den ena gruppen kan ha motsatt verkan på den andra. För det andra pekar resultatet på att det professionella handlingsutrymmet måste beaktas i diskussionen om hur vi rekryterar, behåller eller återvinner lärare.

Vad får då lärare att stanna kvar i yrket? Svaret är knappast överraskande. Det handlar framför allt om relationen till elever, om glädjen i själva undervisningen och om den helt avgörande relationen till kollegor. Intressant nog verkar de elever som orsakar mest problem samtidigt vara de som skänker mest glädje. För flera av lärarna räcker dock inte belöningen som ges från relationer med elever och kollegor för att vilja stanna i yrket. I deras yrkesbanor märker vi att de vid olika tillfällen varit tveksamma till att fortsätta arbeta som lärare.

I flera  av dessa fall kan vi se att möjlighet till variation och rörlighet, såväl inom som från och tillbaka till yrket, spelar en stor roll för det slutgiltiga valet att stanna. Vi ser i materialet hur lärare genom att till exempel vidareutbilda sig, byta skola, klass eller tjänst har hittat sätt att såväl hålla sig kvar i yrket som att utvecklas inom professionen. Vi ser också hur tillfälliga perioder för andrum och återhämtning kan vara väsentliga och att flera tar individuella initiativ till sådana pauser.

Nattvandraren, papier mache, 2013. ©Sara Nilsson

Lärarnas svar genom åren visar på en arbetsdag som blir alltmer förtätad och intensiv och där varje lärare, för att bli hållbar, måste hitta en balans mellan sina pedagogiska intentioner och yrkets betingelser. Här ser vi också att det i skolans struktur finns faktorer, som till exempel skollov och återkommande byte av elevgrupper, som bidrar till hållbarhet. Sådana faktorer är säkert nödvändiga men troligen inte tillräckliga. Våra data pekar på att ökad hållbarhet i läraryrket kan underlättas genom att tydliga system för variation, alternativ och återhämtning upprättas.

Höjda löner, upprättandet av tydliga karriärvägar och omfördelning av arbetsuppgifter så att den administrativa bördan lättar är säkert viktiga pusselbitar i strategier för att öka lärares hållbarhet.

Men vi vill dessutom hävda att inte bara arbetstidens kvalitet utan också dess kvantitet är viktig för att få lärare att stanna i skolan. Införandet av sabbatsterminer eller tillfälligt reducerad undervisningstid kan vara två exempel på åtgärder som är verkningsfulla. Här finns också stöd i arbetslivsforskning om återhämtningens effekter för minskad stress. Ett intressant exempel är en finsk studie av Ulla Kinnunen som visade att lärares stress ackumulerades under höstterminer. Studien fick effekten att ett höstlov infördes i de finska skolorna.

Ett rimligt mått av avhopp från ett yrke kan inte heller betraktas som enbart negativt. I flera fall visar de sig vara tillfälliga. I situationer där varken skolan, eleverna eller individen själv får något positivt ut av en fortsatt lärargärning är avhoppen dessutom hälsosamma. Att fel person slutar av rätt orsaker är knappast ett problem. Det är när rätt person slutar av fel orsaker som systemet måste agera.

Litteratur:

Arbetsmarknads­ekonomiska rådet (2016) Dags för större lönespridning Arbetsmarknadsekonomisk rapport.

Kinnunen, U (1988) Origins of teacher stress at different points of the autumn term. Scandinavian Journal of Educational Research, 32, 4.

Lärarförbundet (2017) Frånvarorapporten. 38 000 lärare är inte i skolan.

Alla artiklar i temat Hållbar lärare (14)

ur Lärarförbundets Magasin