Ingår i temat
Medel för lärande
Läs senare

En didaktisk diamant

Olika slags lärande bottnar i vad lärare och elever gör med olika läromedel i autentiska undervisningssituationer – oavsett genre eller vem som författat dem

17 Nov 2009

Vad är läromedel? Det kan konstateras att det inte finns någon officiell gemensam definition. Läromedelsbegreppet är svårfångat och innebörden skiljer sig åt beroende på syfte och sammanhang. Min erfarenhet är dock att förlagsproducerade läroböcker är det som fortfarande först associeras med läromedelsbegreppet. Ibland uttrycks till och med de båda som synonymer, det vill säga att läro-medel är detsamma som läroböcker – jämför uttrycket ”traditionella läromedel” – vilket ännu mer bidrar till förvirringen.
        Det finns en rådande norm för lärares läromedelsanvändning i den didaktiska diskussionen. Det mest pedagogiskt inkorrekta är att som lärare bedriva ”traditionell läroboksstyrd undervisning”. Flera lärare jag har intervjuat har på ett urskuldande sätt pratat om detta med ”läroboksstyrning” när det gäller deras egen läroboksanvändning – speciellt i matematik och engelska. Det som däremot anses pedagogiskt korrekt är att som lärare bedriva varierad tematisk och ämnes-integrerad undervisning med hjälp av olika slags läromedel – där gärna egentillverkade läromedel kan ingå. Jag vill visa hur denna norm kommer till uttryck och reproduceras via några textarenor: Kritisk Utbildningstidskrift, Pedagogiska magasinet, Skolverket, Skolinspektionen, Dagens Nyheter och kurslitteratur i lärarutbildningen.
        Läromedel är över lag ofta styvmoderligt behandlat i olika pedagogiska forum. I Kritisk Utbildningstidskrifts temanummer ”Läromedel – konserverar de skolan?” konstaterar en av redaktörerna att läromedel bromsar utvecklingen. I Pedagogiska magasinet ställer Ola Viktorsson den retoriska frågan: ”Vilken kock skulle stillatigande vilja laga gourmetmat med så bristfälliga råvaror som dagens läromedel?”.  Särskilt ofta omnämns läroboksanvändning i negativa ordalag. Läroboksanvändningen i ämnet engelska kritiseras i Skolverkets rapport Läromedlens roll i undervisning, eftersom läroböcker inte antas ge ”utrymme för att utveckla elevernas förmåga att uttrycka och motivera sina egna åsikter”. Enligt Skolverket och Skolinspektionen beror även svenska elevers försämrade matematikresultat i internationella studier främst på lärare och läroböcker. I Skolinspektionens rapport Undervisning i matematik påstås att ”de flesta lärare [har] ”otillräckliga kunskaper om kursplanen och läroplanen” och att detta orsakar att eleverna i alltför stor utsträckning ensidigt får arbeta individuellt i läroboken, i stället för att gemensamt diskutera problemlösning.
        I Dagens Nyheters artikelserie ”Lärare för livet”, säger en lärare att hennes elever inte använder ”platta läroböcker” i undervisningen, utan i stället leker, upplever och pratar matematik. Kan man inte göra det även om man använder en lärobok, undrar jag? Det borde bero på läroboksinnehållet men också på hur läroboksinnehållet används i undervisningen.
I artikeln ges några exempel på uppgifter som läraren låter eleverna utföra i undervisningen: tiokamraterna, ordning av pinnars längd, att uppskatta en meter och en minut, att dela frukt, kluringar och tankenötter med mera. Jag skulle vilja fråga läraren varifrån hon har fått uppslagen till dessa uppgifter. Kanske har hon hittat på några själv, eller fått tips från en lärarkollega muntligt eller via nätet eller möjligen från någon lärobok eller lärarhandledning som hon använt tidigare i sin undervisning.
        Läraren berättar vidare att eftersom eleverna inte använder någon förlagsproducerad lärobok slipper hon det tidsödande arbetet att rätta dessa. Den tiden använder hon i stället till att leta nya idéer. Det skulle vara intressant att få veta mer om var hon letar efter nya uppslag till matematikuppgifter och vad det är som avgör vilka uppgifter hon väljer ut. Men, tänk om denna lärare så småningom beslutar sig för att dela med sig av detta arbetssätt och dessa kreativa matematikuppgifter till andra lärare i något slags läromedel, till exempel i en lärobok, en lärarhandledning eller en film. Det är ju ibland så ett läromedel uppstår. Hur ska då andra lärare förhålla sig till och använda detta läromedel – blir det en ”platt lärobok” då också? En intressant detalj i sammanhanget är att läromedelsförlagen uppger att minst nio av tio läromedelsförfattare hos dem är lärare, enligt Ulrika Sutorius. Ola Viktorsson uttrycker detta som ett problem när han skriver att det
i dag till stor del är ”vanliga lekmän som skriver de etablerade läromedlen. I vilken annan bransch tillåter man ett liknande system? Läroboksutgivningen liknar en stel monopolmarknad utan innovativa och forskningsanknutna alternativ”.

I lärarutbildningens kurslitteratur, som (ironiskt nog) är tänkt att användas som läromedelstext får Rigmor Lindös uttalanden exemplifiera hur talet om läromedel kan uttryckas:

Många lärare bedrev vid projektstarten en traditionell och läromedelsstyrd undervisning.

Traditionella läroböcker som tränar språkfärdig-heter i isolerade sammanhang är ofta helt obegripliga …

De tragglade med innehållslösa texter i läseböckerna som för de flesta var fullständigt obegripliga.

Klassrummet är mycket medvetet möblerat. Varje klassrum ser ut som ett bibliotek, dignande av böcker i alla genrer. Man använder sig knappast alls av några traditionella läromedel utan hela läromedelsanslaget går till skön- och facklitteratur, tidskrifter, uppslagsverk och datorer.

        I citaten används ”traditionell” i negativ bemärkelse i anslutning till läromedel – läs lärobok – i kombination med orden: styrd, obegriplig, tragglade, innehållslösa, knappast. Som läromedel tilldelas skön- och facklitteratur, tidskrifter, uppslagsverk och datorer högre status än läroböcker. Läseböcker tycks kategoriseras som ”innehållslösa” läroböcker – även om läseböcker kan sägas vara skönlitterära i sin form. Kortfattat kan sägas att läroböcker, både inom ett skolämne och mellan olika
skolämnen, kan skilja sig åt i upplägg, innehåll och användning. Därför är det märkligt att Lindö, läraren i Dagens Nyheter, och Viktorsson drar hela läroboksgenren över en kam. Hur skulle det uppfattas om man bytte plats på lärobok och skönlitterär text och på motsvarande sätt påtalade det meningslösa med tragglandet i alla innehållslösa och obegripliga skönlitterära böcker? Och kan man på motsvarande sätt säga att en lärare är styrd av skönlitteratur och faktaböcker? Nej, det är mer komplext än så.
        Jag vill dock förtydliga att ambitionen med min diskussion inte är att förorda en okritisk ensidig läroboksanvändning. Nej, min utgångspunkt är att olika slags lärande bottnar i vad lärare och elever gör med olika läromedelstexter i autentiska undervisningssituationer – oavsett genre, medium eller vem som författat dem.
Till exempel kan partiprogram från riksdagspartier, busstidtabeller, leksakskataloger eller läroböcker av ”fylla-i-karaktär” vara ypperliga läromedelstexter i vissa sammanhang. En läromedelstext kan således användas på olika sätt beroende på kontext och intention.

Anta att ett ämnesövergripande arbetsområde i en klass är ”Dopning inom idrott”. Två texter har valts ut och dessa skulle kunna vara författade av en läroboksförfattare, en lärare, en privatperson med nätblogg eller en copywriter på ett idrottsförbund. Den ena är en normativ text som argumenterar mot dopning, med titeln Dopning är farligt, fuskigt och förbjudet. Tilltalet i texten är anonymt allvetande auktoritärt och beskriver olika sätt att dopa sig, deras medicinska och etiska konsekvenser, dopningskontroller med mera. Den andra är en fiktionstext med titeln Släpp dopningen fri! Den självsäkra rösten
i texten är en dopad kvinnlig elitidrottare av världsklass som i ”jag-form” framför sina åsikter som legitimerar den egna dopningen. Argument som textrösten för fram är:

Det är inget fusk eftersom nästan alla elit-idrottare dopar sig.

Dopning är inte farligt eftersom jag känner flera elitidrottare som dopat sig i flera år utan att ha tagit skada. Jag litar på min tränare och läkare, som är experter på området.

Dopning är inte farligare än något annat. Allting man gör i livet är en risk. Man kan dö i en trafikolycka i morgon.

Jag har dopat mig – jag har lyckats – jag är en vinnare!  

Här kan man bara spekulera om vad lärare och elever skulle kunna tänkas göra med dessa läromedelstexter och vilka konsekvenser det kan tänkas ha för vilket lärande som blir möjligt.
        Det är nödvändigt att ha ett nyfiket kritiskt förhållningssätt gällande alla aspekter av läromedel. De didaktiska resonemangen harmonierar i allra högsta grad med läromedelsanvändning, eftersom det lätt kan relateras till nyckelorden innehåll, undervisning och lärande. I mina ögon är läromedelsanvändningen en mångfasetterad ”didaktisk diamant” som väntar på att bli mer uppmärksammad och utforskad. Jag vill därför påtala behovet av ökad satsning på användarorienterade läromedelsstudier. Det skulle också vara värdefullt att läromedelskunskap erbjuds via lärarutbildningar och fortbildning, så att studenter och lärare ges en möjlighet att reflektera kring denna viktiga del av läraryrket.
        Dessa åtgärder leder rimligtvis till en mer nyanserad didaktisk diskussion avseende lärares läromedelsanvändning och att olika aktörer därmed varken okritiskt avfärdar läroböcker och andra läromedel eller använder dem okritiskt.

Alla artiklar i temat Medel för lärande (11)

ur Lärarförbundets Magasin