Läs senare

Ellen Key – uppfordrande och kontroversiell

Kring sekelskiftet 1900 var Ellen Key en av våra mest uppburna författare, vars böcker översattes och lästes över hela Europa. Barnets århundradeöversattes till tretton språk. Hennes pedagogiska idéer diskuterades bland skolfolk, likaså hennes tankar om vardagens estetiska dimensioner, kvinnans emancipation och förhållandet mellan könen.

17 nov 2002

E llen Key växte upp på en herrgård i nordöstra Småland. Hennes far, Emil Key, tillhörde genom giftermål Smålands jordägande aristokrati, hennes mor, Sophie, var dotter till den rike greve Posse på Björnö vid Kalmarsund. Hon föddes 1849 på Sundsholm, ett säteri på 2800 tunnland skog och åkermark utanför Västervik. Hon var hela sitt liv noga med att hon var småländska, hennes språk hade inslag av dialekt och barndomsmiljön framstod länge i ett förklarat skimmer. Sundsholm ligger vackert vid en sjö, omgärdat av ekbackar och hagmarker som i maj lyser vita av vitsippor. När hon mot slutet av sitt liv skaffade sig ett eget hus, Strand, hade hon barndomshemmet i tankarna. Strand, som om sommaren är öppet för besökare, ligger på Ombergs södra sluttningar ner mot Vättern.
Emil Key var, vid sidan av sitt jordbruk, riksdagsman. Han hade starka politiska intressen, ett liberalt engagemang går som en röd tråd genom hans liv och verksamhet. Det var ett bildat hem Ellen Key växte upp i, familjen samlades på eftermiddagen till högläsning vid brasan, man kurade skymning som det hette. Barnen Key fick en påkostad uppfostran med både tysk och fransk lärarinna, jämte den svenska. Ingen skillnad gjordes mellan flickornas och pojkarnas läsning och tidigt stod föräldrarnas bibliotek till äldsta dottern Ellens förfogande.
Redan i den mycket unga barndomen grundlades hos Ellen Key ett djupt läsbehov. När hon långt senare i livet ser tillbaka på sin ungdoms läsning kan hon datera sin första litterära upplevelse till fyraårsåldern: hopkrupen under ett bord lyssnade hon till Onkel Toms stugaav Harriet Beecher-Stowe och Charlotte Brontés Jane Eyresom lästes högt. Före tioårsåldern hade hon läst samtliga romaner av Fredrika Bremer, Walter Scott och Fenimore Cooper; mellan tio och tolv år dramer av Schiller och Racine, Macaulays engelska historia, Björnsons Fortaellingersamt några av Dickens romaner; i de tidiga tonåren fransk litteratur, Victor Hugo, m:me de Staël och Lamartine.
Och Ellen Key läste inte för förströelse. Redan i ungdomen utvecklade sig litteraturläsningen till en verklig lidelse, det kan man se av hennes dagböcker och brev. 1903 skriver hon: ”Mina älsklingsböcker lästes om och om igen, tjogtals gånger. Böcker som jag fick för tidigt ur synpunkten av full litterär uppskattning, omlästes sedan, vid olika åldrar, med vidgad förståelse och djupare tillägnande”. Hon verkar tidvis ha levat mer i böckernas värld än i verk ligheten – den norske pedagogen Ola Stafseng har kallat henne ”det första medieskadade barnet”.
I de övre tonåren vidgades Ellen Keys intellektuella miljö. Familjen följde då, under faderns riksdagssejourer, med denne till Stockholm, där Ellen gjorde bekantskap med några jämnårig kvinnor som skulle bli hennes vänner livet ut, Anna Whitlock och Julia Kjellberg. Dessa hade hon lärt känna på fröknarna Rossanders Lärokurs för fruntimmer, som hon följde under fyra år. Kurserna omfattade naturvetenskapliga ämnen, vilka blandades med historia, konsthistoria och modersmål. Ellen Key blev med tiden mycket allmänbildad, hennes roll i det svenska kulturlivet var länge introduktörens, hon förmedlade idéer och intryck från den europeiska litteraturen. Och hon var intellektuellt engagerad som få av sina samtida, levde med hela sin varelse med i tidens idéströmningar, tog ställning och bildade opinioner.

Hennes stora dröm under de första åren i Stockholm var att grunda en folkhögskola för kvinnor, och hon besökte också Danmark för att studera den grundtvigska skolmodellen. Visserligen blev aldrig denna dröm verklighet, men undervisning kom alltid att stå i centrum för Ellen Keys intresse. Varje sommar höll hon vad hon kallade söndagsskola för ungdomarna på Sundsholm, och när Anna Whitlock senare grundade en skola i Stockholm var Ellen en av lärarna. Hon engagerade sig också i folkbildningsarbete och blev under åttiooch nittiotalen en ofta anlitad föreläsare i studiecirklar och föreläsningsföreningar. Hennes mångåriga föreläsningar på Stockholms arbetarinstitut hörde till de mest besökta i institutets historia.
Det är också som föreläsare vi främst ska se henne. Många av hennes skrifter är från början föredrag som hon bearbetat. Det finns i allt hon skriver en retorisk ton som ibland kan förefalla lite främmande för en modern läsare. Hennes språk kan te sig buret av en för stark känsla, hon kan bli patetisk och deklamatorisk – meningar och satser är fulla av utropstecken och retoriska frågor. Det är i talarstolen hon hör hemma, en ganska liten gestalt med lågmäld, intensiv stämma och med, om vi får tro hennes samtida, en karismatisk utstrålning.
Under de första åren i Stockholm fungerade Ellen Key som ett slags sekreterare åt sin far, hon skrev ner dennes olika tal och inlägg i riksdagen och fick ofta spela rollen av lillvärdinna när fadern hade sina riksdagskollegor och åsiktsvänner hemma (modern var ofta sjuk). Hon kom därigenom naturligt in i politiken, som hon bevarade ett intresse för under hela sitt liv.
Hon var reformvän, kan närmast beskrivas som liberal med socialistiska sympatier, en kombination som var vanligare på den tiden än i dag. Hon stod socialdemokratin nära och höll ett av de allra tidigaste förstamaj-talen i vårt land, i Stockholm på Gärdet 1894 (om normalarbetsdag). Men det var en mycket personligt tolkad socialism hon stod för, en socialism som inte uteslöt en stark individualism. I en av sina skrifter från nittiotalet, Individualism och socialism,ser hon socialismen som ett slags garant för individens frigörelse. Ett samhälle utan ekonomisk exploatering ska, tänker hon sig, möjliggöra en frigörelse av individen.
En av hennes inspirationskällor var den utopiske socialisten William Morris. Det själsdödande maskinarbetet har i hans utopi upphört och arbetet i stället organiserats så att den lust till att skapa, som vi alla bär inom oss, ska kunna komma till uttryck. Världen ska då inte bara bli mer rättvis och jämlik utan också skönare. Framför allt ska vardagen bli vackrare.
Skönheten har en existentiell funktion i Keys idévärld. De människor som i sitt vardagsliv omges av fulhet blir också olyckliga, andligen fula. Key lägger stor vikt vid hemmets inredning, tillsammans med konstnären Rickard Bergh och dennes hustru Gerda låter hon inreda ett rum och kök, som ställs ut på Stockholms arbetarinstitut. Varje liten sak är här genomtänkt; borta är allt murrigt och dammsamlande, ljuset ska fritt få spela i rena linjer och funktionella detaljer. Det som fungerar är, menar Key (trettio år före funktionalismen), också vackert. En stol ska gå att sitta på, ett bord att äta eller arbeta vid . Deko rationen har inget egenvärde, den funktionella formen har i sig en skönhet som på sin höjd kan poängteras med färg, helst genom någon lasyr.

Det vi i dag ser i de bilder som bevarats är emellertid inte så mycket det funktionella, utan en bestämd stil, jugend, som denna tolkades av svenska konstnärer och konsthantverkare som Carl Larsson, Alf Wallander, Gunnar Wennerberg. Det är med Ellen Key det larssonska hemmet i Sundborn blir en rikslikare för svenska hem. Men – det är historiens paradox – inte för arbetarhem, som Ellen Key föreställde sig, utan för den bildade borgerlighet som flydde staden och slog sig ner i sekelskiftets förorter som Djursholm och Saltsjöbaden, Hovås och Särö.
Det finns en viss elitism i den estetiska uppfattning som Ellen Key utvecklade kring sekelskiftet. Smak är, enligt Key, något man tillägnar sig, inte något man har. Hon framstår, i skrifter som Skönhet i hemmen(1897) och Skönhet för alla(1899), i mycket som en smakdomare som klandrar eller utdelar beröm åt tapeter, tyger, möbler. Det är ett slags skönhetsreligion hon predikar; i en skrift från 1898 heter det med det retoriska språk som för henne är typiskt: ”Hela vår nutids kultur är hemfallen under domen och döden, emedan den icke håller provet inför skönhetens lag och personlighetens evangelium”.
Ellen Key blev under nittiotalet alltmer influerad av Friedrich Nietzsche. ”Personlighetens evangelium” är ett uttryck som väl passar ihop med Nietzsches idéer om övermänniskan. Det är den stora personligheten som hägrar för Key liksom för denne. Men hon är mer politisk än den tyske filosofen. Ett nytt samhälle med nya institutioner ska möjliggöra en friare individ. Samhället måste omdanas, liksom skolan och de personliga relationerna. Det är visserligen inte alla förunnat att bli stora personligheter, men idealet kan omfattas av alla.

Till det nya hör också förändrade könsroller. Kvinnor måste ges samma möjligheter som män att sätta sin prägel på samhället. Ellen Key svävar aldrig på målet i denna fråga; som en av de första i Sverige krävde hon samma medborgerliga rättigheter för kvinnan som för mannen. Men kvinnorörelsen kom ändå att stå främmande för många av hennes tankar. Ett konfliktämne var sexualiteten. För kvinnorörelsen var nästan allt som hade med kärlekslivet att göra tabubelagt, vilket egentligen inte är så konstigt – i ett samhälle utan säkra preventivmedel var en friare sexualitet alltid en sexualitet på mannens villkor. Men Ellen Key vill utsträcka jämlikheten till att gälla även det sexuella livet. Hon hade överhuvudtaget en mycket stark tro på kärlekens omvälvande makt. Ett äktenskap utan kärlek var inget egentligt, ”sant”, äktenskap. I tankens förlängning ligger att det endast är kärleken som legitimerar äktenskapet, inte vare sig kyrkan eller staten.
Men det var framför allt en annan idé som kvinnorörelsen reagerade mot. I likhet med många av sin tids kvinnosakskämpar var Ellen Key särartsfeminist. Kvinna och man hade, enligt henne, olika slag av begåvning. Rationalism och logiskt tänkande hörde samman med mannen, empati och psykologisk intuition med kvinnan. Det goda samhället kännetecknades av att dessa olikheter balanserade varandra till ett slags harmoni. För Ellen Key var det viktigt att inte bara mannens utan också kvinnans begåvning, genom medborgerligt engagemang, kom hela samhället till godo. Om kvinnorna blev lika männen fanns det en risk att hela samhället blev mer manligt, det vill säga mindre mänskligt. Och det fanns enligt Key en sådan risk: om kvinnorna gick ut på samma arbetsmarknad som männen, skulle deras ”typ”, genom förvärvade egenskapers ärftlighet (en felaktig föreställning som Key delade med sin samtid) obönhörligt förändras.Vad för samhälle vill vi ha? Ett ensidigt eller mångsidigt?
För Ellen Key var svaret givet. Hon ansåg därför att män och kvinnor skulle ha skilda arbetsmarknader. Liksom mannen har naturliga yrkesområden finns det även sådana för kvinnor, framför allt inom vård och skola – alltså de områden vi återfinner de yrkesarbetande kvinnorna i under 1900-talet. Dessa områden har också typiskt nog förblivit underbetalda. Sjukhustekniker tjänar bättre än barnmorskor, trots ungefär samma utbildningstid.
I Ellen Keys tänkta framtidssamhälle har även skolan en annan ställning än i hennes samtid. Skolan är inte någon institution att i första hand bevara och slå vakt om. Skolan måste, menar Key, vara en hävstång till förändring och förnyelse. Ulf P Lundgren skriver i förordet till Ola Stafsengs nyutgåva av Barnets århundrade:”Det framträdande draget hos Key blir att se utbildning, fostran och skola som medel att forma människan och därmed forma samhället, i motsats till många senare pedagogiska debattörer och forskare som ser skolan som ett uttryck för samhället.”

Många av de tankar som möter i dagens pedagogiska debatt och skolverksamhet finns uttryckta redan i Barnets århundrade,(1900) som finns i många nyutgåvor som kommit ut i samband med dess hundraårsjubileum, till exempel tanken på mentorer, på projektarbete och frihet under ansvar för eleven. Där finns också en stark kritik av vad Key kallar mångläseriet (uppsplittring av schema och arbetsdag). Men man ska också finna en hel del att invända mot. Ellen Key är ännu i dag en kontroversiell person, det vill säga levande, uppfordrande.

RONNY AMBJÖRNSSON

ur Lärarförbundets Magasin