Läs senare

Elever demonstrerar och gråter framför youtube

Vad gör man när en del av eleverna hängt i sommarstugan, medan andra följt världspolitikens svallvågor, demonstrerat och gråtit framför Youtube?

08 sep 2009

Trots gassande solsken och sommarlov i en nation på tröskeln till industrisemester, sitter Ronak mest framför datorn och gråter. Gråter framför Youtube, Facebook, Twitter. Framför skakiga mobilkamerafilmer från demonstrationerna på Teherans gator. Framför bilderna på den döende Neda, kvinnan som kom att bli symbol för den brutalitet protesterna vänder sig emot.
Protester som tog avstamp i det misstänkta valfusket i Iran, men snabbt breddades till en kamp för fred och demokrati.
   – Jag vet inte vad jag gjort utan sociala medier, säger Ronak när vi träffas på en stödmanifestation för den iranska proteströrelsen på Medborgarplatsen i Stockholm. Hon står där med fingrarna formade till ett V-tecken, högt i luften.
I den andra handen håller hon en skylt med texten ”I am Neda”. Precis som kompisarna, även de unga tjejer med beslutsamma miner, har Ronak proteströrelsens symbol, röd-grön-vita flätor som pannband. Talare byter av varandra på den mobila scenen intill. Nyskrivna reggae- och hiphoplåtar om protesterna och Neda spelas upp. Den iranska vänsterns kampsånger dammas av. Folkpartiets Makan Afshinejad säger i sitt tal att ”det är ansträngande att gå upp på morgonen och gå till jobbet, för tankarna är någon annanstans”.
        När allt är över och ljudteknikerna rullar ihop kablar, låter kvardröjande familjer sina otåliga småbarn köpa glass och svänga iranska flaggor i vinden. Jag pratar med Ronak om det där att ha tankarna på annat håll. Själv säger hon sig ju för tillfället ”skita i det mesta” som inte rör utvecklingen i sitt andra hemland. Vi pratar om hur den känslan kommer att påverka alla barn och unga som följt händelserna i Iran när de kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet. Hur kan skolan hantera engagemanget, oron och ilskan? Och vad gör man som lärare när en del av eleverna hängt i sommarstugan och läst Kalle Anka, medan andra följt världspolitikens svallvågor, demonstrerat och gråtit framför Youtube?
   – Under Irakkriget var det ingen som pratade om det i skolan. Mina irakiska kompisar var jättedeprimerade och demonstrerade. Vi fick inte ledigt så vi skolkade och åkte in till Sergels torg och var med ändå, säger Ronak. Hon tror att ”lärarna är rädda, eller så kan de för lite” om frågorna. Själv skulle hon gärna se att eleverna fick debattera, berätta och fråga medan lärarna hjälpte till med fakta.
        Jag tänker att det nog finns lärare som arbetar så. Interkulturellt. Transnationalistiskt. Det där Leif Mathiasson beskrev så här i förra numret av denna tidning: ”Hemma och borta har fått en ny innebörd. Tid och rum omvandlas, avstånd och gränser bleknar. Sammanhang och tillhörighet vidgas – och det ställer krav på såväl enskilda individer som samhället i stort.”
        Krav på alla med makt att forma framtiden. På journalister, lärare och politiker. Krav på insikt om att närmsta källan – eller nyckeln – till världspolitiken kan vara eleven i ditt klassrum, städaren på min redaktion eller diskaren på politikernas Rosenbad.
        Insikt om transnationalismens väsen innebär också en omdefiniering av ”integration”. Innan vi skiljs åt på Medborgarplatsen är Ronak inne på samma spår.
    – Att diskutera vad som händer i Iran är viktigt för alla i skolan, inte bara iranier. Alla måste få veta, för vi umgås ju. Det blir mer enat då.

ur Lärarförbundets Magasin