Läs senare

Dubbla hot kräver nya svar

01 feb 2019
Dubbla hot kräver nya svar
Foto: Robert Blombäck
Sverker Sörlin är är idéhistoriker, professor i miljöhistoria vid KTH och författare.
Foto: Robert Blombäck

I april 2017 gav jag ut en ganska liten bok med titeln Antropocen: En essä om människans tidsålder. Sedan dess har jag åkt land och rike kring för att tala om boken. Snart två år efter utgivningen står framträdandena fortfarande i kö. Men något har hänt. Ett nytt tema har kommit upp hos beställarna: Kan du inte också berätta vad antropocen kan betyda för skolan?

Det började i somras. Som om den bibliska torkan, den apokalyptiska eld som hemsökte vårt annars rätt så förskonade land hade framkallat ett stegrande tvivel i nationens innersta. Tänk om allt vad vi lärt oss, och lär ut, missat något alldeles grundläggande?

Människan har blivit den största enskilda kraften i planetens omvandling.

Det var ett år då vi också återvände till ordet demokrati. I december 2018 var det precis hundra år sedan Sveriges riksdag beslutade om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Men att vi nu talar med djupare inlevelse om demokrati beror framför allt på att vi upplever att den på nytt är ifrågasatt. ­

Vi lever under dubbla hot. Ett hot kommer inifrån samhällena, där mörka krafter nu bygger allianser mellan sig i land efter land. Ett annat kommer från den jord och den himmel vi själva skapar med våra egna handlingar: dess stormar, dess undergångsregn, förintelsen av den mångfald världen hade före oss.

Det är just det som är innebörden av ordet antropocen: att människan blivit den största enskilda kraften i planetens omvandling. Människan, antropos, som skapare av en ny geologisk epok, en ny jord märkt av våra egna spår, miljoner mil av borrhål, triljoner ton städer och infrastruktur, en oändlig mängd patroner från alla mäns krig och jakter vars kemikalier sakta vittrar ut för att stanna i marken för alltid. Och en atmosfär som (främst) världens välbeställda med sina CO2-utsläpp förvandlat till en ugn där vi alla är fångar.

Jag uppfattar beställarnas nya fråga till mig som en kallelse inifrån den friska vävnad som ännu dessbättre dominerar vårt samhälle. Kan vi, mitt i detta skred av värdeförnekelse, bara fortsätta som förut? Måste vi inte låta en framväxande, bättre, klokare världsförståelse också påverka den största kunskaps­institution vi har?

Jovisst, svarar jag. När jag sakta och trevande försöker utvidga min repertoar till att inte bara förklara antropocen utan förklara vad skolan kan göra med detta ord, så svindlar det först. Jag tänker att det är förmätet. Det är som att försöka uppfinna en ny kod för berättelsen om oss: en ny historia, en ny natur­vetenskap, en ny ekonomi, en ny moral.

Ändå är det bara det vi gjort sedan skolan började: ändrat. Skolans program har alltid vilat på en förståelse av världen, både som den är och som vi önskar att den vore. Nils Holgerssons underbara resa och Folkskolans läsebok fostrade barnens ­kunskap och kärlek till Sverige. Det var då. Sedan dess har skolan ändrats många gånger. Den borde ändras igen, så att vi tar vår nya, bättre och klokare kunskap på allvar. Det är faktiskt fullt möjligt.

ur Lärarförbundets Magasin