Ingår i temat
Hjärna eller ogärna
Läs senare

Det svåra sambandet mellan lärande och biologi

Hjärna eller ogärnaNeurovetenskapens framsteg är viktig kunskap även för lärare. Men som rättesnöre för undervisning och lärande enligt skolans styrdokument är den alltför snäv, anser Roger Säljö.

Det svåra sambandet mellan lärande och biologi
Sunset, 183 x 370 x 43, vinylfärg på akrylglas, 2017. Foto: Jean-Baptiste Beranger ©Anna Svensson

Skola och utbildning ska vila på vetenskap och beprövad erfarenhet. Det instämmer de flesta i. Eftersom utbildning är en omfattande och diversifierad verksamhet är de tänkbara forskningsområdena också många: organisationsforskning, utbildningsvetenskaper som pedagogik och didaktik, psykologi, sociologi, utbildningsekonomi, utbildningshistoria, filosofi, etik, genusforskning, forskning om hälsa och välbefinnande, handikappforskning, ungdomsforskning med flera.

Nya möjligheter att avbilda och studera hjärnaktivitet har skapat en livlig debatt och nya forskningsfält.

Till de vetenskaper som menar sig ha något att tillföra förståelsen av undervisning och lärande har hjärnforskningen eller neurovetenskaperna sällat sig. Detta är egentligen inte något nytt. En diskussion av den framväxande hjärnforskningens bidrag till kunskaper om lärande och skola har pågått i decennier. Går vi ännu längre tillbaka, finner vi att frågor om relationen mellan tänkande och dess biologiska bas är en av de eviga vetenskapliga frågorna.

Hjärnforskningens spektakulära framgångar under senare decennier hänger till stor del samman med den snabba utvecklingen sedan 1970-talet av tekniker med vilka man kan avbilda hjärnaktiviteter. Med hjälp av alltmer raffinerade och känsliga tekniker kan man få avbildningar, eller kartor, som visar när olika delar av hjärnan aktiveras – man kan se ”hot spots” vid olika aktiviteter. Man kan följa hur olika delar av hjärnan samverkar i neurala nätverk och vilka delar som synes samspela vid en viss typ av aktivitet. En viktig dimension av utvecklingen av denna forskning har varit intresset för att studera hjärnor med någon form av nedsatt funktion, men forskningen har också kommit att omfatta kartläggning av hjärnaktivitet hos normala hjärnor.

Roger Säljö

Seniorprofessor, Göteborgs universitet, arbetar med frågor om lärande och utveckling. Hans senaste bok är Förskolan och barns utveckling (utgiven med Anne-Li Lindgren och Niklas Pramling). I september 2017 fick han Kungliga Vetenskapssamhällets i Uppsala pris för framstående tvärvetenskaplig forskning och i november blev han hedersdoktor vid Universitetet i Agder i Norge.

Mycket av den forskning som grundar sig på ”neuroimaging”, och som haft en relation till skola och utbildning, har handlat om analyser av den biologiska basen för svårigheter att lära sig läsa, skriva och räkna, och dessutom har arbete ägnats åt hjärnans funktion hos barn med ADHD och andra neuropsykiatriska diagnoser.

Fascinationen för dessa nya möjligheter att avbilda och studera hjärnaktivitet har skapat en livlig debatt och nya forskningsfält. Ett sådant är neuroekonomi och det finns också försök med neurohumanities, neuroestetik och till och med neuroteologi. Inom dessa områden argumenterar företrädarna för att det går att förstå mänskliga handlingar, upplevelser, trosföreställningar och värden genom att studera hjärnprocesser. Mot att detta skulle vara möjligt, och att det skulle vara meningsfullt att reducera sociala, kulturella, mellanmänskliga och andra företeelser till hjärnprocesser, vänder sig andra forskare som beskriver detta som överdrivet och filosofiskt naivt.

Hela denna utveckling av tekniker för avbildning visar på något som gäller inom andra delar av samhället i vår tid; bildens ökande betydelse för att kommunicera kunskaper.

Populärvetenskapliga tidningar använder sig flitigt av bilder för att illustrera hjärnans funktioner och de drar ibland slutsatser som går långt utöver vad som faktiskt studerats. De bidrar inte sällan till spridningen av vad kritiker kallar neuromyter – det vill säga förenklade påståenden som att en del av oss är ”right-brained” (och därför mer ”intuitiva”), medan andra är mer ”left-brained” (det vill säga är mer ”logiska”). En annan sådan neuromyt är att man kan beskriva mänsklig tankeförmåga i termer av multipla, och oberoende, intelligenser som går att lokalisera i hjärnan. Dessa skillnader har sedan använts som argument för hur man borde organisera undervisning.

Den intressanta frågan är vad denna forskning betyder för undervisning och lärande i skolans vardag. För det första kan man slå fast att detta är intressant och upplysande grundforskning. Vad den visar är att det finns iakttagbara biologiska korrelat till tänkande. Personligen tycker jag exempelvis att den forskning är upplysande som visar att aktiviteten i neurala nätverk hos människor som är vana skriftspråksbrukare (alfabetisk skrift) ser något annorlunda ut än hos dem som inte är det. Här skulle det vara intressant att se hur dessa mönster ter sig för nu uppväxande generationer där bilden och multimodaliteten kommer in från tidig ålder och dessutom långt innan den linjära skriften.

Star II. 46 x 46 x 14 cm, vinylfärg på mdf och akrylglas, 2016. Foto: Jean-Baptiste Beranger ©Anna Svensson

Plasticiteten hos hjärnan på biologisk nivå har också belagts genom att man visat att även om man lär sig läsa som vuxen, så kommer hjärnan så småningom att aktiveras på sätt som liknar dem som finns hos personer som lärt sig läsa som barn. Detta innebär ett stöd för att man kan lära kulturellt avancerade förmågor också i vuxen ålder. Skeptikern kan då invända, att det vet vi redan. Människor har lärt sig läsa, räkna, skriva, främmande språk och annat som vuxna sedan länge. Invändningen är förvisso riktig, men det är ändå intressant, menar jag, att det finns iakttagbara tecken och konsekvenser på biologisk nivå. Den omfattande forskningen kring läsning och dyslexi inom neurovetenskaperna kommer oftast fram till förslag på pedagogiska program där man betonar vikten av att öva sambandet mellan ljud och tecken. Denna ståndpunkt har varit en del av läspedagogiken under mycket lång tid.

Neurovetenskaperna bidrar med forskning, ofta mycket specialiserad grundforskning. Men det finns ingen direkt väg mellan aktivitetsmönster i hjärnan å ena sidan och läraruppdraget och klassrummets vardag av undervisning och lärande å den andra. Det går av många skäl inte att dra sådana slutsatser, och kausala samband om undervisningsmetoder är ännu svårare att sluta sig till. Om man grans- kar mer konkret vad som studeras inom huvudfåran av hjärnforskningen, ser man att de färdigheter man undersöker inte alls svarar mot den bredd av kunskaper och färdigheter som skolan har i uppdrag att lära ut om man följer läroplaner, kursplaner och andra styrdokument. I skolan ska man exempelvis lära sig hur ett matematiskt uttryck kan användas i en ekvation, vad de ökande koldioxidutsläppen betyder för miljön, hur en parlamentarisk demokrati fungerar, hur syresättning sker genom det dubbla blodomloppet.

Variationen och bredden i kunskaper och färdigheter som ska förmedlas är med andra ord mycket stor. Går vi till de mer generella målen ser vi hur styrdokumenten specificerar att man ska lära respekt för andra människor och för människolivets okränkbarhet och om de mänskliga rättigheterna, man ska lära om vårt kulturarv, minoriteters villkor och demokratins värden, att kritiskt granska och värdera information och påståenden. Dessutom ska man utveckla digital kompetens. Och på ytterligare en nivå är skolan, bland mycket annat, skyldig att utveckla elevers lust att lära.

Sprout. 60 x 60x 168 cm, blandteknik, 2016. Foto: Jean-Baptiste Beranger ©Anna Svensson

Om alla dessa former av lärande, som är centrala för skola, utbildning och samhälle, har hjärnforskningen inget att säga. Och det är inte särskilt egendomligt, eftersom man inte studerar dem. Det finns ingen möjlighet att från data på neural eller molekylärbiologisk nivå sluta sig till om en elev utvecklat källkritik i den mening som kursplaner föreskriver eller om man i slöjden lärt sig om designprocessen, om egenskaper hos material och estetiska värden så att man kan uttrycka sina kunskaper genom att forma ett objekt. Avståndet mellan vad forskare studerar på neuron-nivå och lärande i denna mening är för stort för att man ska kunna gå från den ena nivån till den andra på ett meningsfullt sätt. Ännu svårare blir det om vi intresserar oss för undervisning. Då blir avståndet ännu större, eftersom kausaliteten mellan undervisning och lärande är långt ifrån enkel (som varje lärare känner till).

Det som händer i dessa diskussioner är att man arbetar med olika antaganden om vad som menas med undervisning och lärande och på så vis pratar förbi varandra. Det som utgör kriterier på lärande inom hjärnforskningen fångar helt enkelt inte vidden i det som menas med lärande i pedagogiska sammanhang. Forskning om undervisning och lärande i skolmiljöer ska bedrivas så att den motsvarar läraruppdragets ansvar och prioriteringar. Forskningen ska ge vägledning för hur man kan underlätta lärande och förståelse av centrala begrepp och färdigheter, hur man utvecklar generativa färdigheter som att läsa, skriva, problemlösning, förstå och hantera information, och så vidare. För sådan forskning är vissa frågor gemensamma, medan andra blir specifika och måste besvaras av den som kan ämnet/temat och kan studera det på ett systematiskt sätt.

Lika viktigt är att lärare, som professionsutövare, ges rätten att vara med om att definiera vad som är angelägna forskningsteman inom deras ansvarsområde i ljuset av skolans styrdokument. Lärare ska ges större utrymme att bli delaktiga i forskning, bedriva forskning och därmed också i större utsträckning äga den forskning som ger deras yrkesutövning en hållbar professionell utgångspunkt. Detta är en rimlig och fruktbar innebörd i att skolan ska vila på vetenskaplig grund. Och förvisso kan man också i tvärvetenskaplig anda ta del av neurovetenskapens framsteg; kunskap ska man aldrig säga nej till när man arbetar i en kunskapsorganisation. Men man ska också vara medveten om att undervisning och utbildning i all deras komplexitet inte kan gestaltas med utgångspunkt i påståenden om hur hjärnan fungerar (och det sistnämnda vet vi för övrigt ännu mycket litet om).

Litteratur

Howard-Jones, P A (2014). Neuroscience and education: myths and messages. Nature Reviews: Neuroscience, 15, 817—824.

Konrad, K & Eickhoff, S B (2010). Is the ADHD brain wired differently? A review on structural and functional connectivity in attention deficit hyperactivity disorder. Human Brain Mapping, 13, 904—916.

Saine, N L, Lerkkanen, M-K, Ahonen, T, Tolvanen, A & Lyytinen, H (2011). Computer-assisted remedial reading intervention for school beginners at risk for reading disability. Child Development, 82 (3), 1013—1028.

Tallis, R (2011). Aping mankind. Neuromania, Darwinitis and the misrepresentation of humanity.  Durham: Acumen.

Alla artiklar i temat Hjärna eller ogärna (12)

ur Lärarförbundets Magasin